MichaelG skrev:peetwa skrev: Nämligen att det inte finns en ideal högtalare till hemma bio, 60-tals jazz, progressiv 00-tals jazz. Man får försöka hitta en kompromiss helt enkelt.
Jag är inte säker på att jag förstår dig rätt, men gör jag det är vi inte alls överens. Jag är helt med på att det finns olika inspelningar som på grund av att de låter tunna, vassa, bumbliga, etc, gör sig bättre med en färgad avspelning. Exempelvis - olika inspelningar kan komma bäst till sin rätt med olika högtalare.
Men jag håller inte med om att det är genreberoende. Hemma hos mig kan det låta makalöst bra om såväl klassiska inspelnignar, bio-ljud, rock/pop, jazz, trance, hiphop, osv. Men det kan också låta mindre bra i samtliga genrer.
Däremot kan jag gå med på att om man är van att exempelvis viss dansmusik ska låta på ett visst sätt (för så låter det på discoteken (eller vad dansinrättningarna kallas nu för tiden)) så funkar det inte med neutrala högtalare. Det låter möjligen bra. Men inte rätt.
Hälsn. Michael
Det spretar rätt ordentligt i diskussionen här och om tråden urartar eller är på väg så har valfri moderator mitt medgivande att låsa den även i förbyggande syfte.
Tråden handlar alltså om dilemmat vilket de som bygger högtalare har känt igen och bekräftat.
För er som inte förstår dilemmat så gör jag här en grundlig förklaring.
Jag väljer ett exempel med en jämförelse mellan 60-tals och 00-tals jazz för att göra det enkelt. Precis som det nämnts av diesel så har jag 40 låtar som jag ofta lyssnar på på olika anläggar som jag vet ur dom låter och förhåller sig till annat material. Efter jag har lyssnat på dessa 100-tals gånger så lyssnar jag på ny musik. 100-tals låtar för att hitta problematiska partier. Men över till exemplet.
Jag skall göra ett försök att förklara. Jag har med min nuvarande hörnnära placering ett kraftigt basstöd. Det liknar det man har i teorin med en kraftig ökning mot sjunkande frekvens. Jag har alltså valt en placering med ett så jämnt basstöd för att behöva använda parametriskt eq så lite som möjligt då detta även kan påverka i området 100-1000 Hz vilket jag har lagt ner mycket tid och tanke på att få bra.
Dock har jag en nod vid 50 Hz på 6 dB. Denna är faktiskt av godo på till exempel 60-tals jazz med en avrullad bas. Musiken får mer kropp och låter behagligare. Vill man ha ett exempel kan man tänka på Bill Evans Trio.
Lyssnar man på 00-tals jazz så saknar denna den tidiga avrullningen och har energi ner under 40 Hz. Vill ni ha ett exempel så kan ni tänka på EST. Här hamnar noden vid 50 Hz helt plötsligt i ett område där det finns energi både i form av bastrumma och kontrabas och kanske till viss del piano. Noden blir helt enkelt hörbar.
a. Om jag spelar som det är så blir 60-tals jazzen lite livfullare än den är men en del partier på vissa låtar får ett genomslag i basen. Problemet är marginellt även när det infinner sig men jag är verkligen allergisk mot odefinierad bas.
b. Om jag eq:ar det rakt (-6dB@50Hz) låter 60-tals jazzen så bas fattig som den brukar och 00-tals jazzen torr och klippet i bastrumman försvinner.
Någonstans mellan fall a och b så blir basen i 00-tals jazzen definierad men ändå med klipp i bastrumman. Någonstans mellan fall a och b får 60-tals basen lite extra botten vilket ger den liv. Det uppstår alltså en jämkning mellan de två programmaterialen.
Konstigare än så är det inte.
Hela justeringen består alltså i en dip på 2-3dB vid 50 Hz med ett Q=8 det rör sig alltså om en minimal korrigering i dett aktuella fallat. Det var principen jag tyckte var intressant. Alltså att källmateriallet skiljer sig åt så mycket. Precis som många har konstaterat så är det väll helt enkelt något man får leva med i lyssningen och ta lite hänsyn till vid konstruktionen.
