Hur jag upplever ljudet från OA51LE2 efter ett par timmars lyssning.
Först och främst vill jag nämna att man får dra på lite grand så ljudet öppnar upp, men gör man det möts man av ett registerbalanserat öppet ljud. Ljudseparationen är riktigt bra, alltså det är lätt att peka ut de olika individuella ljuden. Detaljeringsgraden är riktigt bra vilket gör att man kan urskilja detaljer bra, med den eftersträvansvärda tystnaden, eller svärtan mellan ljuden. En bra renhet i ljudet således. Diskanten är ett riktigt lyft och låter inte på t.ex. hihatar krasch, utan det låter mer detaljerat och trovärdigt, vilket avspeglar sig på ljudets helhet. Fräsande S-ljud på sångerskor är ett minne blott. Sedan finns ju möjligheten att reglera nivån en aning på diskanten i.o.m. redovisat alternativ på motståndet för denna. Hur blir det förresten med detta vid köp av filter, följer min och max motstånd med som löskomponenter, vilket vore bra. Låter det som om jag är nöjd? Jodå, det duger väl. En får buga och tacka, för allas medverkandes insats.
Det blir till att beställa filter och lite tillbehör av Larsen till mina körsbärsfanerade lådor. Mitt filter ser ut som ett skatbo och skulle nog bli svårt att härbärgera i lådorna. På mina original har jag filtren monterade i dämppanelerna, så där kan man ju bre ut sig, med bandspolar o.dyl.
Vill bara nämna också följande, ta nu inte mina omdömen för någon slags sanning om hur det förhåller sig med detta utförande, utan se det som jag nämnde inledningsvis; hur jag upplever dem.
jag fastnade för simuleringen där elementet betecknas HDS.
