Mina inställningar i frågan är de följande:
1. En studiomonitor bör återge registret upp till 20 kHz utomordentligt frekvensgångslinjärt, samt däröver återge registret upp till minst 50 kHz med någon användbar nivå (behöver inte vara superlinjärt, men HF-energi bör lämna högtalaren om det finns på inspelningen).
2. En hemmahögtalare bör återge registret upp till 20 kHz utomordentligt frekvensgångslinjärt, samt däröver falla av rimligt snabbt, således att all energi över 30 kHz är rimligt dämpad, oavsett vad som finns på inspelningen.
(Eventuellt kan en tillkopplingsbar HF-enhet finnas, så länge den är frånkopplingsbar också!
)
Varför tycker jag då allt detta?
Jo, det beror på hur vår hörsel fungerar, i kombination med hur de flesta musikinstrument ger ifrån sig ljud, och förstås beroende på vad man defacto har de olika högtalartyperna till.
Hörseln är lite intressant såtillvida att vi kan höra blandtonseffekter från spektrala komponenter som allihopa befinner sig över 20 kHz.
Musikinstrument är intressanta likaså, såtillvida att de tenderar att inte genererar några spektrala komponeter i ultraljudsområdet som blir hörbara, för de som genereras relaterar matematiskt till samtidigt pågående grundtoner, varvid uppstådda blandtonskomponenter från ultraljudsinnehållet maskeras av grundtonen och de lägre övertonerna, som ju hamnar på precis samma frekvenser!
Exempel: Tutar ett instrument vid 1 kHz så hamnar övertonerna på 2, 3, 4, 5... kHz. i ultraljudområdet hittar vi ...21, 22, 23, 24... kHz. Blandar de sig med varandra uppstår 1, 2, 3... kHz, det vill säga toner som
redan finns representerade i mycket starkare version direkt från instrumentet, och som därför gör ultaljudseffekterna oerhört ohörbara.
Vad är det då för några saker i ultraljudsområdet som vi KAN höra? Jo, icke-harmoniska komponenter, exempelvis:
1. >20 kHz HF-brus från SACD (i varje fall tillsammans med hörbara diskantljud, utan sådana till hjälp är nivån inte tillräckligt för att medelst blandfenomen nå hörbarhet),
2. >20 kHz pip-ljud (från dålig studioutrustning) som råkat hamna på inspelningarna oavsiktligt,
3. >20 kHz spegelprodukter (vikningsdistorsion), som tyvärr är rätt vanliga i många digitala utrustningar.
Det kan förstås ännu finnas flera exempel, men det intressanta med nästan alla av dem är, att de
inte är nyttosignaler - de tillhör inte den musik vi kan tänkas vilja lyssna på!
Summa summarum:
Kontentan av det hela blir att man;
I studion
vill höra om det finns problem som orsakas av skräp i ultraljudsområdet, i synnerhet nuförtiden då bredbandigare lagringsformat än CD börjar dyka upp.
(I studion vill man ju kunna fixa problemen - välja bättre apparater t ex.)
I hemmet är det precis tvärtom - man vill inte höra effekter av eventuellt ultraljudsskräp, eftersom de bara försämrar fideliteten på musiken som avsetts avlyssnas.
(I hemmet när man sitter med sitt fonogram är det ju för sent att fixa själva inspelningen.)
Vh, Ing. Öhman
- - - - -
Kuriosum i sammanhanget är att jag tyckte precis det ovanstående även före 1983 (=under vinyltiden, som erbjöd både viss återgivning och en massa skräp i ultraljudsoktaverna), men mellan 1983 och 1998 tyckte jag att kraven på studiomonitorer och hemmahögtalare kunde ställas lika!
Det beror på att man under denna tidsperiod i princip uteslutande hade CD som signalkälla, och det mediet förmår inte förmedla några frekvenser över 20 kHz. Då spelar det ju ingen (större) roll om kedjan efter CD-spelaren kan återge registret eller inte.
Man kan parentetiskt tillägga att de förfärliga "franska kurvorna" från Wadia samt Pioneers (numera förhoppningsvis permanent avsomnade) "Legato Link" (ungefär samma sak) var en parentes under den 15 år långa "HF-egenskaper who cares-tidsperioden", som kunde anföras som argument för att faktiskt köra enligt princip 2 (så lite energi som möjligt över det hörbara området).
De lyssingstest på de båda "syntet-HF-alstringssystemen" jag gjorde visade med önskvärd tydlighet att de blev avsevärt värre fördärvande för musiken när ultraljudskapabla högtalare användes.
Dagens SACD-system är också bra argument för att skära av så mycket av skräpet i ultraljudsområdet som möjligt, och skall sanningen fram (det skall den ju!) utgör även DVD-A ett argument i samma riktning. Inte för att DVD-A-systemet som sådant (såsom SACD) har uschlig smuts/signal-kvot i ultraljudsområdet, utan för att det i kraft av sin "nästan 100 kHz-bandbredd" kan
förmedla sådana HF-smuts.egenskaper från eventuella klantigheter som ställts till med under musikproduktionen.
Idag rekommenderar jag därför
inte metalldome-element i hemmalyssningssammanhang. Precis samma läge som under vinyltiden alltså!
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
