Vad är det som driver er? har ni någon gång reflekterat ?

[shifts]

Kronkan: Det är kul att läsa om hur hifin finns med så självklart med i er
vardag hemma, mycket glädjande tycker jag! Det känns som anläggningen
hos er verkligen bara är verktyget att avnjuta godsakerna med, vilket inte
alltid känns vara fallet hos rätt många. Jag vill inte heller att anläggningen i
sig är själva njutningsmedlet, utan bara en hjälp på vägen.

[Strmbrg]

...
Prylintresset, såväl som teknik-ditot kan förvisso tangera musik-aspekten i större eller mindre grad.
...

Äh!

Det kan ju inte alls tangera i större eller mindre grad ju.
Tangenten ligger ju an bara i en punkt.

Jag ersätter "tangera" med omfatta.

[phloam]

Strmbrg, jag brukar tänka att det är parallella intressen - som egentligen inte har nån beröringspunkt alls, men åtminstone drar åt samma håll

[Pettersson]

hmm... själv har jag kommit till vägs ände känns det som, iaf när det gäller stereon i befintligt rum.. har en bra cd/ försteg (Gondul M) bra kablage (..gissa..) Audio Space KT-88 slutsteg och egenhändigt ihop-knåpade keram-stativare .. känns ärligt talat lite tomt när man har nått "målet" ... bryr mig inte längre om nya cd-spelare och dyl .. men nu så nu köper jag iofs för mycket skivor istället ...

fast det senaste "stereo-köpet" var roligt, en Kina-förstärkare på 2x18 W högtalare för femtio kronor (eftertweakade naturligtvis ) en dator, NuForce DAC och en Pinoneer 636:a ... funkar fint med Spotify

..nästa "projekt blir att avsevärt uppgradera hembion .. när jag får lust ...

mvh

[distad]

@IÖ: Mja, jag tycker det intressanta är att ifrågasättandet och känslan av att hålla på lite för maniskt med något kommer från olika håll, och absolut inte bara folk i "bytessvängen" eller offer för "dogmer" - utan även de som säger sig ha en högst vetenskaplig grundsyn, pragmatiker, LTS'are el.dyl.

+1
Ps. Sedan är jag ett levande bevis på att INO och LTS pryttlar inte är lösningen för alla. Men ifrån en del håll framhålls det som lösningen för alla.

Det där tror jag bara du inbillar dig. Har inte sett något sådant prat, annat
än från dig och några andra. Och att ni är så intresserade, nästan besatta
verkar det som ibland, av just Ino och LTS är nog någonting som ni får ta
på er själva.

Undrar du aldrig vad det beror på att du så ofta vill tala om Ino och LTS?
Du är ju fri att låta bli, men kan nog inte.

Oavsett det så är det rimligtvis bäst att var och en väljer vad som bäst
passar dem. Människor är inte bara olika utan de kan dessutom i olika tider
ha helt olika mål. Eftersom det inte är så att alla delar samma mål är det
självklart inte heller så att samma lösningar är bäst för alla.


Vh, iö

Du är bara för rolig IÖ, först så inbillar jag mig. Sedan så kommer du med kommentaren: "Människor är inte bara olika utan de kan dessutom i olika tider ha helt olika mål. Eftersom det inte är så att alla delar samma mål är det självklart inte heller så att samma lösningar är bäst för alla".
Bra att du insåg det så snabbt efter kommentaren att jag inbillar mig.

Ps. Sedan så är jag inte besatt av Ino och LTS som du tror. Och om man nu skulle vända på påståendet, hur besatt är du av "branschen"?
Du har ju gett den en del kängor här i tråden och om du nu är så mån om oss Musik och HIFI-intresserade och känner "massor av Hifi-handlare" (som du skrev tidigare i tråden) som alltid ser till kundens bästa så har du nu chansen att räkna upp minst 8-10st av dem, det skulle säkert vara en bra hjälp på vägen för många så vi slipper besöka dem som är oseriösa.
Kommer själv om några år göra en del ganska dyra inköp inom denna hobby som vi delar så lite hjälp med gallring av butiker är välkommet.

[IngOehman]

@IÖ: Mja, jag tycker det intressanta är att ifrågasättandet och känslan av att hålla på lite för maniskt med något kommer från olika håll, och absolut inte bara folk i "bytessvängen" eller offer för "dogmer" - utan även de som säger sig ha en högst vetenskaplig grundsyn, pragmatiker, LTS'are el.dyl.

+1
Ps. Sedan är jag ett levande bevis på att INO och LTS pryttlar inte är lösningen för alla. Men ifrån en del håll framhålls det som lösningen för alla.

Det där tror jag bara du inbillar dig. Har inte sett något sådant prat, annat
än från dig och några andra. Och att ni är så intresserade, nästan besatta
verkar det som ibland, av just Ino och LTS är nog någonting som ni får ta
på er själva.

Undrar du aldrig vad det beror på att du så ofta vill tala om Ino och LTS?
Du är ju fri att låta bli, men kan nog inte.

Oavsett det så är det rimligtvis bäst att var och en väljer vad som bäst
passar dem. Människor är inte bara olika utan de kan dessutom i olika tider
ha helt olika mål. Eftersom det inte är så att alla delar samma mål är det
självklart inte heller så att samma lösningar är bäst för alla.


Vh, iö

Du är bara för rolig IÖ, först så inbillar jag mig. Sedan så kommer du med kommentaren: "Människor är inte bara olika utan de kan dessutom i olika tider ha helt olika mål. Eftersom det inte är så att alla delar samma mål är det självklart inte heller så att samma lösningar är bäst för alla".

Bra att du insåg det så snabbt efter kommentaren att jag inbillar mig.

?

Vad menar du? Jag är ju helt konsekvent. Du inbillar dig, och ingen annan
än du har (så vitt jag sett) talat om lösningar som skulle vara rätt för alla.

Frågan jag ställer mig, och nu dig, är varför du felaktigt påstår att sådana
där saker har framförts? Är det inte bättre att du berättar om vad du själv
tror? Det du försöker skylla andra för stämmer ju inte alls. Så om du håller
dig till att berätta om vad du själv tror och tycker, så blir det i varje fall
inte fel.

Ett råd i all välmening.

Sedan så är jag inte besatt av Ino och LTS som du tror.

Det återstår för dig att visa. Motsatsen visar du dock välvilligt upp, och
jag tycker det ser ut som en besatthet, och tror därför inte det är i din
makt att sluta.

Och om man nu skulle vända på påståendet, hur besatt är du av "branschen"?

Branschen är alllting. Det förstår du hoppas jag?

Om man säger "branschen" utan att specificera det noggrannare, så finns
det goda skäl att tro att man menar ALLT som har kommersiellt med hifi
att göra, om det är på ett hifi-forum. Alltså tillverkare, press, återförsäl-
jare och konsumenter.

Tycker du att det är konstigt att man talar om hifi-branschen på ett hifi-
forum? Jag tycker nog att det är rätt rimligt att göra det.

Du har ju gett den en del kängor här i tråden...

Nej, det har jag inte.

Något fattas i din läsförståelse om du tror att jag gjort det. Läs igen och
återkom sedan gärna med något exempel på vad du uppfattar vara "en del
kängor till branschen" i den här tråden. Jag hoppas och tror att du kommer
att förstå att jag inte delat ut några sådant till branschen.

Jag har tagit upp fall av vad jag tycker är dåliga fenomen/beteenden och
pekat på dessa fenomen/beteenden (och passar skon så...), men jag har
verkligen inte beskyllt branschen för något - inte som helhet och inte hel-
ler någon specifik aktör.

Vad jag dessutom gjort är att (för just dem som har begränsad läsförstå-
else och som jag av tidigare erfarenheter VET lätt och ofta missförstår när
ett problem tas upp och tolkar det som en anklagelse mot ALLA) klargöra
att dessa problem är isolerade och inte generella, och att det finns massor
av t ex hifi-butiker som verkligen har kundernas väl för ögonen.

Att inte ens det hjälpte förvånar mig. Var jag inte tillräckligt tydlig? Eller
menar du att vissa saker inte får diskuteras?

...och om du nu är så mån om oss Musik och HIFI-intresserade och känner "massor av Hifi-handlare" (som du skrev tidigare i tråden) som alltid ser till kundens bästa så har du nu chansen att räkna upp minst 8-10st av dem, det skulle säkert vara en bra hjälp på vägen för många så vi slipper besöka dem som är oseriösa.

Då rekommenderar jag dig nog hellre att läsa tråden jag startade - om just
detta, för några år sedan (5?). Där inte bara jag tar upp några exceptio-
nellt goda hifi-affärer, utan jag uppmanar alla andra att göra det också.

Jag är inte så bra på att söka dock, men kanske någon annan kan hitta
den?

Kommer själv om några år göra en del ganska dyra inköp inom denna hobby som vi delar så lite hjälp med gallring av butiker är välkommet.

Som sagt - läs det gamla tråden!


Vh, iö

[DVD-ai]

FBK och Ingvar, jag tycker inte att det är speciellt givande att läsa om detta, det hör inte heller till trådens topic och tonen är trist...

Så, om ni kunde helt enkelt strunta i varandra så vore det bra

.........................................................................................


Ingvar:
Jo jag har fått den upplevelsen av att du är förhållandevis nöjd med din egen anläggning.

Men då vill jag bara ställa en följdfråga som dyker upp i mitt huvud, Vad är det som driver dig i ditt utvecklingsarbete inom ljud ?
Från första början och idag, var det just för att du ville förstå hur allting fungerade och hängde ihopp, och hur har det förändrats idag.

syftar alltså inte på din egen anläggning nu utan på ditt engagemang inom ljudkretsar, eller är det simpla svaret som du skrev, att du gärna vill vara till hjälp ?


...........................................................................................

FBK:
Kan du inte skriva lite om vad du har för drivkraft inom denna hobby, vad är det du värdesätter och hur ser du på ljudnörderiet i vardagen ?!
Har du vettig distans till hobbyn i vardagen eller är du en totalt absorberad/ förlorad HiFi nörd...?!

[Magnuz]

Det är lite ledsamt att så många med fina stereos inte tycker att
"inspelningarna" är tillräckligt bra. Jag tror att det beror på att man låst
sig vid att det inte är "fint" att uppgradera, att man inte hör skillnad på olika
saker och att man därför söker fel på "inspelningarna"; allt annat
sägs vara tillräckligt bra, ju.

Jag tror snarare att det beror på att man vet vad en bra inspelning kan erbjuda.

[IngOehman]

Nu hittade jag tråden:

http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... ik&start=0

Noterade även att du FBK faktiskt har skrivit i den, så jag måste ju förmoda
att du även har läst i den. Så att du missat min positiva inställning till en hel
massa hifi-affärer känns orimligt.


Vh, iö

[IngOehman]

Såg just DVD-ai's inlägg, och vill påpeka att jag inte initierade det hela,
utan svarade bara på ännu en provokation/osanning, i liknande stil som
har setts så många gånger förr - folk som ger sig på inte fenomen, utan
utpekade grupper, företag och/eller människor.

Ingen skulle bli gladare än jag om vi, hela faktiskt, slapp sådant.


Vh, iö

[IngOehman]

Det är lite ledsamt att så många med fina stereos inte tycker att "inspel-
ningarna" är tillräckligt bra.

Jag tror att det beror på att man låst sig vid att det inte är "fint" att upp-
gradera, att man inte hör skillnad på olika saker och att man därför söker
fel på "inspelningarna"; allt annat sägs vara tillräckligt bra, ju.

Jag tror snarare att det beror på att man vet vad en bra inspelning kan erbjuda.

Jag håller med om det.

I varje fall att det är en vanlig orsak, även om det inte behöver vara den
som gäller i varje fall.


Är dessutom förbryllad över att det alternativet (att det är brister i inspel-
ningen som gör att man uppfattar brister i inspelningen) inte ens var med
som ett alternativ i CODY's inlägg.

Vad kommer det sig?


Vh, iö

[Kronkan]

Kronkan: Det är kul att läsa om hur hifin finns med så självklart med i er
vardag hemma, mycket glädjande tycker jag! Det känns som anläggningen
hos er verkligen bara är verktyget att avnjuta godsakerna med, vilket inte
alltid känns vara fallet hos rätt många. Jag vill inte heller att anläggningen i
sig är själva njutningsmedlet, utan bara en hjälp på vägen.

Hejsan Shifts!
Så är det att hifi är en del av vår vardag. Speciellt jag tittar lite på TV numera. Inget val eller förakt för tv. Bara är så. Inte speciellt kompetent på musik. Tycker dock om att lyssna på musik hemma. Jättemycket. Att hitta nya upplevelser. Att lyssna på gamla plattor också.

Vi är ett relativ gammalt par. Muikmässigt något olika inriktningar. Så där får man lite nya influenser.

[IngOehman]

Jag har märkt en sak, nämligen att en sak som bidrar väldigt mycket till
att göra hemmalyssnande spännande, för mig, är att ha en tillräckligt
stor fonogramsamling - i kombination med att vara en svårhejdad lyssnare
utan måsten i bakhuvudet.

Det sista låter säkert extra kryptiskt (till skillnad från det före som bara är
kryptiskt...) men vad jag menar är att jag kan lyssna på ett fonogram om
och om igen, ibland flera veckor i streck. Om jag inte har tröttnar så har
jag ingen spärr som säger att man "skall" variera sig.

Varför skall man det?, säger jag.

(Detsamma gäller mat, jag kan äta samma sak många gånger i streck, om
jag känner för det. För det mesta tröttnar jag dock snabbt, men gör jag
det inte så låter jag mig inte styras av några måsten, ens om de är väldigt
kulturellt populära måsten.)

Och jag har upptäckt att sådan "överexponering" (någon gång då och då,
inte heller det för att man måste, utan för att man kan, och låter sig, om
det känns rätt) låter musiken ta plats i hjärnan på något väldigt speciellt
sätt. Det vill säga det yttrar sig så om man hittar fonogrammet 20 eller 30
år senade, och spelar det igen. Hela alltihopa, inklusive konvolutets grafik,
allt bidrar! (Musik på hårddisk dödar massor av det som hela grejjen med
att arbeta ihop ett fonotek, som man liksom kan "leka med" med hjälp av
sin anläggning!)

Det kan bli nästan religiösa effekter!

Men som sagt - man måste ha så många fonogram att de kan komma bort
"naturligt", i några årtionden. Och inga förutfattade meningar om att det
skulle finns rätt och fel/regler om hur man skall använda sina fonogram,
t ex att man skall spela med shuffle-play eller enligt spellistor eller något
annat som "blandar bort" istället för att blanda in en själv!

Regellöst och modigt gäller, om något alls. Nä, inget gäller, och allt! Då blir
det kul.

En annan sak jag gillar är att agera så att man tillåter att viss musik får
"fastna" i händelser. Det gör nästan alla i åldern upp till 18, men sedan blir
den talangen förlorad, när hängivenheten ges upp, av de flesta. Man tror
att man måste spela olika musik bara för att man har mycket att välja
mellan, men jag tycker att man kan spela en och samma skiva (en bra en)
under en hel semester! Om det känns rätt vill säga. Då blir den semestern.
Och man har något mer i hyllan efteråt, än bara en CD.

Typ.


Vh, iö

- - - - -

PS. Fast jag undrar om någon kommer att förstå det jag just skrev...

Mindre underliga saker som jag skrivit, har missförståtts, eller svept förbi
utan att de knappt ens märkts. Kanske lika bra om det blir så även denna
gång.

[subjektivisten]

FBK och Ingvar, jag tycker inte att det är speciellt givande att läsa om detta, det hör inte heller till trådens topic och tonen är trist...

Så, om ni kunde helt enkelt strunta i varandra så vore det bra

Det bästa vore om folk slutar upp och hitta på saker hela tiden. Jag tycker det är helt rätt att outa lögner och felaktiga påståenden.

[phloam]

att aldrig vara nöjd utan istället ha ett slags imaginärt "slutmål"

Vad betyder "nöjd"? Kan man inte uppgradera TROTS man är nöjd? Eller är inte nöjd hela alternativet till "missnöjd"?

MEN... är det här vettigt har jag börjat fråga mig. Blir jag verkligen mer tillfreds (eller lyckligare om man vill säga det) av en mer "kompetent" ljudanläggning?

Om den mer kompetenta anläggningen medför att du ler stort varje gång du sätter igång och inte lyssnat på ett tag för att du blir småchockerad över hur bra det låter, men det du har inte gör det - så skulle jag säga ja på frågan.

Det här tycker jag är lite intressant, och rätt talande. Om man sitter småchockerad över hur bra det låter - ägnar man sig då åt musiklyssnande enbart? Jag tror inte det - verkar som om man lyssnar på ljudåtergivning primärt och musik sekundärt. Var det meningen?

Jag tror det är där jag är just nu; min anläggning uppfyller mina behov med råge, och den låter mig avnjuta musik & filmer med mycket stort nöje. Att den inte är "perfekt" på något sätt m.a.p. vad som är möjligt att åstadkomma med dagens teknik, är inget som stör mig längre.

Toppen! Åk inte på besök till någon som her ett potentiellt mer kapabelt system bara!!!

Jag tror inte att man kan säga vem som njuter mest av själva musiken - det beror nog mer på lyssnaren än på rådande ljudkvalitet.

Tänk två hifi-nördar som åker i tidsmaskin tillbaks till den tidiga ljudfilmens dagar och går på bio. Den ene funderar på den erbarmliga ljud- och bildkvalitén, den andra har en magisk filmupplevelse.

Kan det vara så att ett ständigt "driv" mot bättre ljudkvalitet oavsiktligen lyfter en ur ögonblicket - och delvis förstör upplevelsen genom att skifta fokus till hur det låter - eller kunde låta - istället för att ta innehållet och presentationen för vad den är? Är det därför vissa tröttnar, och försöker hitta tillbaks till den ostörda upplevelsen...?

"Uppgradering" is a bitch

Edit: Samma gäller den där ständiga önskan om "bättre inspelning". Snacka om bra sätt att förstöra varenda lyssning, om inte ens källan får vara som den är. Jag blir hellre glatt överraskad av en bra inspelning då och då, än att jag grämer mig över ev. fel och brister som kan detekteras hos merparten. Också ett sätt att förstöra upplevelsen. Låten får vara som den är - artistens ansvar. Punkt.

[Strmbrg]

Först en väldigt allmänt hållen reflexion:

Varför måste allting ständigt förbättras?
Det är en filosofisk undran. Inte ett ifrågasättande av förbättrandet i sig självt.

Alltså, det kanske måste det? Pga av "människans natur". Överlevnad, nyfikenhet, missnöje, tillfredsställelse, konkurrens av olika slag och vad det nu eventuellt kan vara.

---

And now over to the Stereoanläggning, och min egen reflexion över mitt eget förhållningssätt till denna apparatur:

I begynnelsen (sjuttitalet nånstans) var jag oerhört apparatfokuserad.
Jag funderade egentligen inte så mycket på vad de olika apparaterna kunde ge i form av musikalisk upplevelse.
Det var suktandet efter någon valnötsfanérad Pioneer-receiver eller Jakarandafanérad Luxor-allt-i-ett som jag var besatt av.

Musikaliskt var jag närmast analfabet. Ägde nästan inga skivor och kände knappt till någon musik utöver Bowie och Alice Cooper. (Brorsans plattor dessutom...)

Såhär i efterhand kan jag ju förstå föräldrarnas invändning:
Du lyssnar ju aldrig på musik, varför skall du lägga en massa pengar på en stereo?

Det var apparaterna jag fascinerades av.
Satt och tittade i kataloger och räknade antalet knappar och rattar på receivrar. Räknade därefter fram hur många reglage man fick för pengarna och rangordnade på så sätt apparaterna.

Jag saknade musikaliska referenser, hade inte en susning om hur bra det kunde låta om en riktigt bra anläggning.
I min föreställningsvärld var det väl egentligen bara högre ljud och mer bas som blev resultatet om man köpte större och dyrare apparater.

Och förstås fler knappar och inställningsmöjligheter, samt naturligtvis den pirrande tanken på att faktiskt äga den där allra största Pioneer-receivern. Som naturligtvis var helt oåtkomlig för min ekonomi.

Jag var inte intresserad av musik. Punkt.

Jag var bara intresserad av prylarna. Punkt.

---

En förändring kom då jag ganska snabbt fick upp öronen för sk klassisk musik i början av nittitalet.

Förr var musiken på skivorna bara ett verktyg för att kunna ägna mig åt anläggningen.
Jag tyckte att musik "utan bas" var fruktansvärt tråkigt.
Det var i min värld endast basegenskaper och ljudtryck som skilde anläggningar år. Punkt.

Nu, med den "klassiska musiken" blev jag plötsligt intresserad av musiken i sig självt.
Jag började plötsligt lägga mer pengar på skivor än på prylar.

Allteftersom så började jag inse att det fanns mängder av andra kvalitéer att ta hänsyn till än "bas och högt ljud".
Jag började fundera över hur verklighetstroget det lät. Jag fick lite referenser då jag börjat gå och lyssna på konserter i verkligheten.

Apparatfokuset fanns dock kvar, om än i mer dämpad form.
Nu var det framförallt högtalare som jag funderade kring.
Något senare kretsade tankarna mer kring hur högtalarna skulle placeras i rummet.

Allteftersom, så fick jag ett parallellfokus som komplement till detta:
Nämligen en grundsträvan mot enklast tänkbara lösningar.

Ett slags ambition att undvika komplexitet så långt det överhuvudtaget var möjligt utan att försaka ljudet.
Självklart inbegrep detta apparater med ett minimum av knappar och inställningsmöjligheter. Gärna med en formgivning så oansenlig som möjligt.
Jag ville inte distraheras av vare sig snygga eller imponerande prylar eller funderingar på olika inställningar.

Tyvärr var möjligheten att vrida och flytta på högtalarna något som fortfarande stod tillbuds.
Ett antal otroligt jobbiga år av ständiga flyttningar av högtalare följde. Det låter väldigt sjukt, nu när jag kommit över det och blickar tillbaks.
Emellanåt gav jag upp flyttandet, och skaffade ett par nya högtalare.
Och så började flyttandet igen...

---

Vad det beror på vet jag inte, men sedan ett antal år tillbaka så bryr jag mej inte speciellt mycket om vare sig apparaterna eller någon annan aspekt av själva tekniken.
Jo, det är fortfarande intressant med prylarna, rummet etc. Men när jag spelar musik, så sitter jag nästan aldrig och funderar på hur det låter numera.
Åtminstone inte på hur prylarna beter sig.

Emellanåt tänker jag dock på hur musiken låter.
Låter den inte tillfredsställande så byter jag hellre musik än börjar grotta med högtalarvinklarna.

Idag är drivkraften och nyfikenheten koncentrerad till ett bibliotek som har ett väldigt stort utbud av CD. Jag tittar in flera gånger i veckan och "rycker åt mig" plattor nästan helt slumpmässigt.
De jag gillar spelar jag in på hårddisk.
Har haft tankar på att lägga in bilder och en massa info om plattorna, men har bestämt mig för att inte göra det.
Skriver i princip bara in följande:
Kompositör/Verktitel/Ev solist/Dirigent/Orkester.
Har medvetet avstått från att skriva in skivbolag, inspelningsår etc.
Rätt eller fel, men allt i syfte att enbart fokusera på musiken.

Jag trodde att hårddiskspelandet skulle bli lite tråkigt. Inga CD-askar, bilder eller texter att ta del av. Men jag upplever snarare att denna avskalade metod att lyssna på musik ger mig en större musikalisk upplevelse.

[Flint]

Först en väldigt allmänt hållen reflexion:

Varför måste allting ständigt förbättras?
Det är en filosofisk undran. Inte ett ifrågasättande av förbättrandet i sig självt.

OK, filosofi.
I det lilla perspektivet - för att det är kul, och sett ur en något vidare anfallsvinkel - för att det är en av universuns grundlagar för att leva vidare.

[DVD-ai]

Jag har märkt en sak, nämligen att en sak som bidrar väldigt mycket till
att göra hemmalyssnande spännande, för mig, är att ha en tillräckligt
stor fonogramsamling - i kombination med att vara en svårhejdad lyssnare
utan måsten i bakhuvudet.

Det sista låter säkert extra kryptiskt (till skillnad från det före som bara är
kryptiskt...) men vad jag menar är att jag kan lyssna på ett fonogram om
och om igen, ibland flera veckor i streck. Om jag inte har tröttnar så har
jag ingen spärr som säger att man "skall" variera sig.

Varför skall man det?, säger jag.

(Detsamma gäller mat, jag kan äta samma sak många gånger i streck, om
jag känner för det. För det mesta tröttnar jag dock snabbt, men gör jag
det inte så låter jag mig inte styras av några måsten, ens om de är väldigt
kulturellt populära måsten.)

Och jag har upptäckt att sådan "överexponering" (någon gång då och då,
inte heller det för att man måste, utan för att man kan, och låter sig, om
det känns rätt) låter musiken ta plats i hjärnan på något väldigt speciellt
sätt. Det vill säga det yttrar sig så om man hittar fonogrammet 20 eller 30
år senade, och spelar det igen. Hela alltihopa, inklusive konvolutets grafik,
allt bidrar! (Musik på hårddisk dödar massor av det som hela grejjen med
att arbeta ihop ett fonotek, som man liksom kan "leka med" med hjälp av
sin anläggning!)

Det kan bli nästan religiösa effekter!

Men som sagt - man måste ha så många fonogram att de kan komma bort
"naturligt", i några årtionden. Och inga förutfattade meningar om att det
skulle finns rätt och fel/regler om hur man skall använda sina fonogram,
t ex att man skall spela med shuffle-play eller enligt spellistor eller något
annat som "blandar bort" istället för att blanda in en själv!

Regellöst och modigt gäller, om något alls. Nä, inget gäller, och allt! Då blir
det kul.

En annan sak jag gillar är att agera så att man tillåter att viss musik får
"fastna" i händelser. Det gör nästan alla i åldern upp till 18, men sedan blir
den talangen förlorad, när hängivenheten ges upp, av de flesta. Man tror
att man måste spela olika musik bara för att man har mycket att välja
mellan, men jag tycker att man kan spela en och samma skiva (en bra en)
under en hel semester! Om det känns rätt vill säga. Då blir den semestern.
Och man har något mer i hyllan efteråt, än bara en CD.

Typ.


Vh, iö

- - - - -

PS. Fast jag undrar om någon kommer att förstå det jag just skrev...

Mindre underliga saker som jag skrivit, har missförståtts, eller svept förbi
utan att de knappt ens märkts. Kanske lika bra om det blir så även denna
gång.

Intressant synvinkel och i stort samma som jag håller på, jag spelar det jag känner för för tillället och senaste månaden har det resulterat i att endast ett fåtal låtas (runt 15st) har cirkulerat

Att knyta musiken till ett minne, att göra den till något så mycket mer än "bara ett bra fonogram" är något som jag gjort i stort sätt helatiden.
Jag har en del låtar där jag i stort inte ens lyssnar på själva melodin längre, detta då ögonblicket eller situationen som jag knutit låten till är så starkt präglat att jag hamnar i funderingar eller känslomässigt läge kring detta.
Det är härligt, att till den stämningsriktiga musiken fundera över glada, tråkiga, härliga och märkliga stunder i livet. Sådanna har vi ju alla gott om och jag tror det är sunt att inte tappa bort dessa i tiden.
Jag tror att när man ser tillbaka på sådant som hänt och sådant man gjort och varit med om, så kan man se saker och lära sig saker som man inte sett tidigare.
Att se på saker med nya ögon

En del låtar spelar jag dock inte ofta då dom direkt påminner mig om något sorjligt, någon jag saknar svårt eller något jag ångrar.
Spelar jag dessa så kan det hända att jag fäller en tår, enbart för det minnen som låten knutit an till.

[DVD-ai]

strmbrg:

Intressant läsning, jag började precis likadant!
Det va apoaraterna som var den stora drivkraften och musik hade jag knappast något...

Men det utvecklades, precis som för dig, till att musiken hamnade i focus och det jag hör i dag är att leta och samla på musik som jag tycker om.

Dock så drabbades jag för ca 2år sedan av någon slags perfektionist sjuka/ prylmani som blivit större och större och mossnöjet med det lika så... och ju är upphovet till bla denna tråd där jag försöker att dels komma på det klara till vad dom är en sund inställning till HiFi och dels tycker det är spännande att läsa era upplevelser och synsätt.

Edit: att vända och vrida på högtalare det är något jag är fruktansvärt bra på...
En stor del i det hela är att jag direkt märker om inte båda högtalarna har ganska nära EXAKT samma vinkel!
Jag kan sitta i nersläkt rum och störa mig på att ljudbilden inte är som den ska vara, tända lampan och konstatera att morsan knuffat till vänster piP så att den pekar in någon mm mindre än höger kanal.
Och jag tycker detta hörs vansinnigt tydligt, jag upplever invinkligen av högtalare i allmänhet som otroligt mycket viktigare än något annat i placeringen. Så därför så blir det ofta otroligt mycket testande innan jag hittar punkten som är bäst.
Jag markerar den med tejp och sedan e jag nöjd, tills att jag helt plötsligt en dag hör att något låter fel... och då ser jag att morsan varit på vänster kanal igen så att dess toe-in inte stämmer överens med höger kanals... Men då jag har en tejp så är det bara att ställa den rätt igen och så är jag nöjd

[Goldfinger]

En del låtar spelar jag dock inte ofta då dom direkt påminner mig om något sorjligt, någon jag saknar svårt eller något jag ångrar.
Spelar jag dessa så kan det hända att jag fäller en tår, enbart för det minnen som låten knutit an till.

Jag blir blödigare med åren, nuförtiden kan jag även bli rörd om musiken tar mig tillbaka till något stämningsfullt och positivt som hände för längesedan, alltså inte bara sorgliga saker.
Kul med de där ständiga tidsresorna man får när man lyssnar runt i sin 20 åriga cd-samling.

[IngOehman]

Först en väldigt allmänt hållen reflexion:

Varför måste allting ständigt förbättras?
Det är en filosofisk undran. Inte ett ifrågasättande av förbättrandet i sig självt.

Alltså, det kanske måste det? Pga av "människans natur". Överlevnad, nyfikenhet, missnöje, tillfredsställelse, konkurrens av olika slag och vad det nu eventuellt kan vara.

---

And now over to the Stereoanläggning, och min egen reflexion över mitt eget förhållningssätt till denna apparatur:

I begynnelsen (sjuttitalet nånstans) var jag oerhört apparatfokuserad.
Jag funderade egentligen inte så mycket på vad de olika apparaterna kunde ge i form av musikalisk upplevelse.
Det var suktandet efter någon valnötsfanérad Pioneer-receiver eller Jakarandafanérad Luxor-allt-i-ett som jag var besatt av.

Musikaliskt var jag närmast analfabet. Ägde nästan inga skivor och kände knappt till någon musik utöver Bowie och Alice Cooper. (Brorsans plattor dessutom...)

Såhär i efterhand kan jag ju förstå föräldrarnas invändning:
Du lyssnar ju aldrig på musik, varför skall du lägga en massa pengar på en stereo?

Det var apparaterna jag fascinerades av.
Satt och tittade i kataloger och räknade antalet knappar och rattar på receivrar. Räknade därefter fram hur många reglage man fick för pengarna och rangordnade på så sätt apparaterna.

Jag saknade musikaliska referenser, hade inte en susning om hur bra det kunde låta om en riktigt bra anläggning.
I min föreställningsvärld var det väl egentligen bara högre ljud och mer bas som blev resultatet om man köpte större och dyrare apparater.

Och förstås fler knappar och inställningsmöjligheter, samt naturligtvis den pirrande tanken på att faktiskt äga den där allra största Pioneer-receivern. Som naturligtvis var helt oåtkomlig för min ekonomi.

Jag var inte intresserad av musik. Punkt.

Jag var bara intresserad av prylarna. Punkt.

---

En förändring kom då jag ganska snabbt fick upp öronen för sk klassisk musik i början av nittitalet.

Förr var musiken på skivorna bara ett verktyg för att kunna ägna mig åt anläggningen.
Jag tyckte att musik "utan bas" var fruktansvärt tråkigt.
Det var i min värld endast basegenskaper och ljudtryck som skilde anläggningar år. Punkt.

Nu, med den "klassiska musiken" blev jag plötsligt intresserad av musiken i sig självt.
Jag började plötsligt lägga mer pengar på skivor än på prylar.

Allteftersom så började jag inse att det fanns mängder av andra kvalitéer att ta hänsyn till än "bas och högt ljud".
Jag började fundera över hur verklighetstroget det lät. Jag fick lite referenser då jag börjat gå och lyssna på konserter i verkligheten.

Apparatfokuset fanns dock kvar, om än i mer dämpad form.
Nu var det framförallt högtalare som jag funderade kring.
Något senare kretsade tankarna mer kring hur högtalarna skulle placeras i rummet.

Allteftersom, så fick jag ett parallellfokus som komplement till detta:
Nämligen en grundsträvan mot enklast tänkbara lösningar.

Ett slags ambition att undvika komplexitet så långt det överhuvudtaget var möjligt utan att försaka ljudet.
Självklart inbegrep detta apparater med ett minimum av knappar och inställningsmöjligheter. Gärna med en formgivning så oansenlig som möjligt.
Jag ville inte distraheras av vare sig snygga eller imponerande prylar eller funderingar på olika inställningar.

Tyvärr var möjligheten att vrida och flytta på högtalarna något som fortfarande stod tillbuds.
Ett antal otroligt jobbiga år av ständiga flyttningar av högtalare följde. Det låter väldigt sjukt, nu när jag kommit över det och blickar tillbaks.
Emellanåt gav jag upp flyttandet, och skaffade ett par nya högtalare.
Och så började flyttandet igen...

---

Vad det beror på vet jag inte, men sedan ett antal år tillbaka så bryr jag mej inte speciellt mycket om vare sig apparaterna eller någon annan aspekt av själva tekniken.
Jo, det är fortfarande intressant med prylarna, rummet etc. Men när jag spelar musik, så sitter jag nästan aldrig och funderar på hur det låter numera.
Åtminstone inte på hur prylarna beter sig.

Emellanåt tänker jag dock på hur musiken låter.
Låter den inte tillfredsställande så byter jag hellre musik än börjar grotta med högtalarvinklarna.

Idag är drivkraften och nyfikenheten koncentrerad till ett bibliotek som har ett väldigt stort utbud av CD. Jag tittar in flera gånger i veckan och "rycker åt mig" plattor nästan helt slumpmässigt.
De jag gillar spelar jag in på hårddisk.
Har haft tankar på att lägga in bilder och en massa info om plattorna, men har bestämt mig för att inte göra det.
Skriver i princip bara in följande:
Kompositör/Verktitel/Ev solist/Dirigent/Orkester.
Har medvetet avstått från att skriva in skivbolag, inspelningsår etc.
Rätt eller fel, men allt i syfte att enbart fokusera på musiken.

Jag trodde att hårddiskspelandet skulle bli lite tråkigt. Inga CD-askar, bilder eller texter att ta del av. Men jag upplever snarare att denna avskalade metod att lyssna på musik ger mig en större musikalisk upplevelse.

strmbrg:

Intressant läsning, jag började precis likadant!
Det va apoaraterna som var den stora drivkraften och musik hade jag knappast något...

Men det utvecklades, precis som för dig, till att musiken hamnade i focus och det jag hör i dag är att leta och samla på musik som jag tycker om.

Dock så drabbades jag för ca 2år sedan av någon slags perfektionist sjuka/ prylmani som blivit större och större och mossnöjet med det lika så... och ju är upphovet till bla denna tråd där jag försöker att dels komma på det klara till vad dom är en sund inställning till HiFi och dels tycker det är spännande att läsa era upplevelser och synsätt.

Edit: att vända och vrida på högtalare det är något jag är fruktansvärt bra på...
En stor del i det hela är att jag direkt märker om inte båda högtalarna har ganska nära EXAKT samma vinkel!
Jag kan sitta i nersläkt rum och störa mig på att ljudbilden inte är som den ska vara, tända lampan och konstatera att morsan knuffat till vänster piP så att den pekar in någon mm mindre än höger kanal.
Och jag tycker detta hörs vansinnigt tydligt, jag upplever invinkligen av högtalare i allmänhet som otroligt mycket viktigare än något annat i placeringen. Så därför så blir det ofta otroligt mycket testande innan jag hittar punkten som är bäst.
Jag markerar den med tejp och sedan e jag nöjd, tills att jag helt plötsligt en dag hör att något låter fel... och då ser jag att morsan varit på vänster kanal igen så att dess toe-in inte stämmer överens med höger kanals... Men då jag har en tejp så är det bara att ställa den rätt igen och så är jag nöjd

Strmbrg och DVD-ai:

Intressanta inlägg av er båda!

Jag själv kommer ju liksom från ett helt annat håll, eftersom musik för mig
sedan barnsben (ett par tre års ålder) har varit det närmaste jag kommit
att uppleva överjordiska kvaliteter i vår verklighet - en känsla av att det
måste finnas något mer än bara matsmältning, alltså överlevnad.

Men jag tror inte utgångspunkten spelar någon roll, utan varifrån man än
kommer så landar de flesta, eller i varje fall många, till sist på ungefär sam-
ma plats - eftersom vi till sist upplevt tillräckligt mycket för att ha en mer
eller mindre gemensam erfarenhetsgrund.

Och det tror jag, för de allra flesta (när de "upptäckt" musiken så till den
milda grad att den fått en nästan magisk roll) är att skaffa sig en klar bild
av vad man vill ha av sin anläggning. Det blir en sorts trestegsraket:

1. Man skaffar sig en bild av det mål man vill uppnå med sin anläggning.

2. Man känner att man vill nå målet för att bli klar. För att sedan kunna
släppa den biten och kunna börja använda anläggningen istället, till det
den är avsedd för: Lyssna på musik och titta på film (om dem är sådan).

3. Man startar färden mot målet. Och tar sig till sist fram.

4. Resan är (för tillfället*) slut och man kan äntligen börja ha kul med sin
anlägging!

*Små utflykter i framtiden är oundvikliga, eftersom apparater går sönder
och nya standarder som kräver förändringar i anläggningen kan dyka upp.

- - -

Avslutningsvis vill jag speciellt tacka för det ni skrev om ert initialt starka
apparatintresse och det mer eller mindre obefintliga musikintresset - efter-
som jag vid ett antal tillfällen har pekat på att sådant faktiskt existerar,
och har då blivit idiotförklarad av en grupp som vill diktera hur andra är
och känner. Men människor är faktiskt olika, och dessutom så är många
olika över tiden. Vi kan förändras.

Men nu kanske vi slipper sådant.

Det viktiga tycker jag är att förstå att beskrivningar av hur saker är, inte
är några värderingar (upplever någon att det är det, så är det nog deras
egna värderingar som de projicerar på någon annan).

Min uppfattning är att allt som gör någon glad såklart är bra, så länge det
inte drabbar någon annan. Men det betyder inte att det behöver vara ett
statiskt tillstånd.

Någon som har glädje över ett intresse som främst bygger på blanka knap-
par i stora antal, tjusiga valnötssidor, kurvor på papper, VU-mäternålar,
stora kylflänsar och vansinnesljudtryck, speciellt i basen - kan ju både ha
stor glädje av sitt intresse, och tycka någon annat några år senare. Så:

Det finns inget skäl att moralisera över vad någon finner intressant.

Men:

Det finns goda skäl att försöka förstå vad det är som gör att vissa som
"håller på med hifi", istället för att känna glädje, känner frustration.

För utan att förstå det så är det måhända svårare att hjälpa dem. Och nu
hoppas jag verkligen att alla förstår att detta att jag nämner frustration,
bara gäller dem som känner den. Så ni som vill ha allting till beskyllningar,
sansa er. Det handlar inte om det. Det handlar bara om att frustration är
ett faktum för vissa, och att det finns SKÄL till att den uppstår, och jag
menar att dessa skäl behöver förstås om hjälp skall bli möjlig.

Och av vad JAG sett i branschen, så finns det några specifika mekanismer
som förekommer här och där, och som mer än något annat gör det svårare
för folk (som vill det) att klara av punkterna 1 - 3 härovan, för att komma
fram till 4.

Och - för dem som INTE vill det, finns det inget skäl att bry sig om vad
jag skriver. Det jag skriver riktar sig inte till er.


Vh, iö

[Strmbrg]

Kultur (vad det nu är?) är högt och fint.
Konsumtion (vad det nu läggs i begreppet?) är simpelt och lågt.

Nä, jag säger inte att det är så.
Säger inte att det inte är så heller.
Jag bara ville skriva det. Och därefter läsa det.

Man kan tex ägna sig åt sk klassisk musik äv olika orsaker. Emellanåt flera av dem.
Det kan vara "fint" att besöka ett konserthus, konversera kring diverse fakta om det som skall framföras.
"Gösta Järvi är född i Kazakstan av Belgiska föräldrar."
"Faktum är att Orvan Apanssons opus tre skrevs före hans opus ett."
"Gregorgis Gvidis hade precis sålt sin gamla Skoda när han skrev andantet i sin åttonde stråkkvartett."

Samtidigt kanske vederbörande kalenderbitare egentligen inte får ut något somhelst emotionellt av det som spelas upp.
Han bara samlar fakta och trivs i den fina miljön.
Vederbörandes fru, kanske mer spanar på andra damers sobeljackor än läser i programmet?

Kanske kan det vara så.
Kanske kan det vara på tusen andra sätt.

Och låt det vara så då.
Själv tycker jag att ovanstående fabuleringar är ganska löjliga, om dess motsvarigheter finns i verkligheten.
Men det är ju bara vad jag tycker. Och det är naturligtvis inte något absolut faktum att det är löjligt.

Samma sak med apparater och musik.
Någon vägrar erkänna sitt huvudfokus på prylarna. Samtidigt kan vederbörande en himla massa fakta om en himla massa prylar.

Någon annan har en helt annan hållning.

Man kan tycka att vadsomhelst är bra eller dumt, eller obegripligt.

Men det är ju bara en viss persons åsikt.
Inte något naturvetenskapligt faktum.

Det är därför trevligare att bara ta del av andras tankar, resonement och hållning än att rangordna dem utifrån något försök till skalering.

[phloam]

Och det tror jag, för de allra flesta (när de "upptäckt" musiken så till den
milda grad att den fått en nästan magisk roll) är att skaffa sig en klar bild
av vad man vill ha av sin anläggning. Det blir en sorts trestegsraket:

1. Man skaffar sig en bild av det mål man vill uppnå med sin anläggning.

2. Man känner att man vill nå målet för att bli klar. För att sedan kunna
släppa den biten och kunna börja använda anläggningen istället, till det
den är avsedd för: Lyssna på musik och titta på film (om dem är sådan).

3. Man startar färden mot målet. Och tar sig till sist fram.

4. Resan är (för tillfället*) slut och man kan äntligen börja ha kul med sin
anlägging!

*Små utflykter i framtiden är oundvikliga, eftersom apparater går sönder
och nya standarder som kräver förändringar i anläggningen kan dyka upp.

Jag saknar en enligt mig viktig del i denna uppräkning; nämligen pengar. Köper man en (första) anläggning så har de flesta en begränsad budget, och det är den som i praktiken avgör vad man kan köpa. Ofta ligger det önskade "målet" långt utanför budgetramarna och då är det upplagt för uppgraderingar längre fram, i takt med att tillgången på pengar blir bättre.

Plus att enbart det faktum att man får bättre med pengar kan göra att den initiala målsättningen ändras i efterhand. Och HiFi-tillverkarna tillhandahåller då naturligtvis gladeligen produkter som passar alla olika budgetar. Alla är dock i princip lika bra för musiklyssning, på nåt konstigt sätt

[phloam]

forts:

Det finns goda skäl att försöka förstå vad det är som gör att vissa som
"håller på med hifi", istället för att känna glädje, känner frustration.

Det är kanske inte så konstigt egentligen; ett ideal som är ouppnåeligt i normala bostadsrum, ingen rak korrelation mellan hur mycket man njuter av musiken och hur mycket pengar man pumpar in i lösningen. Säljrelaterad sammanblandning av musikintresse och musiklyssnande med intresse för extrem ljudåtergivning och ljudteknik.

Kan det bli mer upplagt för frustration? Hela branschen bygger ju på frustration, ffs...

[Conan]

Strmbrg skrev:
Först en väldigt allmänt hållen reflexion:

Varför måste allting ständigt förbättras?
Det är en filosofisk undran. Inte ett ifrågasättande av förbättrandet i sig självt.

OK, filosofi.
I det lilla perspektivet - för att det är kul, och sett ur en något vidare anfallsvinkel - för att det är en av universuns grundlagar för att leva vidare.

I "det lilla perspektivet" håller jag med dig. Vi strävar efter "förbättringar" eftersom det tillfredställer en drivkraft efter bättre, större och snabbare som vi har intutats att vi ska sträva efter. Det "är kul" helt enklet att ha en snabbare bil, en större villa och en bättre stereo än det man har för tillfället.

I ett länge perspektiv måste vi tänka ett varv till! Är "förbättringar" verkligen samma sak som ett starkare slutsteg eller ett par större högtalare? Kan det inte vara en förbättring att jobba mindre så att man får mer tid att vara med familj & vänner? Kan inte en förbättring vara att jag avstår från att köpa det där slutsteget därför att det i onödan tär på jordens resurser? Kan en förbättring vara att jag betalar en större del av min inkomst för att barnen ska ha det bra å skola & dagis och att våra äldre ska ha det drägligt på deras boenden?

Finare och fler prylar är inte per automatik samma sak som "bättre" varken för dig som individ eller för mänskligheten på ett globalt plan, och om vi verkligen vill "leva vidare" på den här jorden, så tror jag vi ganska fundamentalt måste omvärdera vår syn på utveckling och förbättring.

[distad]

@IngOehman
Noterat dina svar, bara ännu mer ordbajseri och hal som en ål som vanligt.
@DVD-ai
Avstår mer skrivande i denna tråden då jag har annat roligare att syssla med.
Ha en trevlig helg på er!

[Flint]

I ett länge perspektiv måste vi tänka ett varv till! Är "förbättringar" verkligen samma sak som ett starkare slutsteg eller ett par större högtalare? Kan det inte vara en förbättring att jobba mindre så att man får mer tid att vara med familj & vänner?

Kan det vara så att för att komma till den insikten måste man nästan ändå ha provat det värsta eller näst intill för att inse att där gick gränsen och det var inte så mycket nirvana över den i alla fall så nu vet jag hur det här funkar och ägnar mig åt familjen ett tag istället. Alltså en fråga om mål, utveckling och insikt. För egen del tycker jag det är skönt att slippa den där både gnagande och pirrande driften att förbättra jag hade runt de 30. Hobbyn är kul i dag med nu när jag bärjar närma mig det dubbla, men på ett annat sätt. Känns mycket mer avspänt. Men det är nog så de flesta fungerar.

[Strmbrg]

Det är ju inte helt fel att uppleva förbättrigar utan att ha förbättrat något.

Att helt enkelt komma att uppskatta det man redan har mer än man gjort tidigare.

Nu är jag alltså inne på resonementet om avsändare och mottagare igen. Mina egenskaper som mottagare kan ju förändras i så måtto att upplevelsen kan förbättras.

[IngOehman]

@IngOehman
Noterat dina svar, bara ännu mer ordbajseri och hal som en ål som vanligt.

Du har inga argument, vilket du kompenserar med personangrepp, som vanligt.

Måste vara jobbigt för dig. Jag känner med dig.


Vh, iö

[MagnusÖstberg]

Jävligt trött på inlägg där man bara måste få med en pungspark.