MichaelG skrev:Jag kan nu konstatera att de som tycker att det låter för dåligt om sina anläggningar inte har för bra, utan för dåliga diton. De som tycker att det låter bra, eller ännu bättre har inte heller för bra anläggningar, utan möjligen tillräckligt bra. De som har en bättre anläggning än vad de behöver har inte heller en för bra anläggning, utan de har bara marginaler.
Hälsn. Michael
Bra sammanfattning!
Fast å andra sidan, om man vägrar lämna tanken på att fel kan kompensera
fel (med rätta egentligen), så är det nog ändå så, att oddsen för att ett fel
av sig själv skall passa perfekt för ett annat fel, är bekymmersamt dålig.
De dåligheter som i praktiken drabbar den som tror sig ha en för bra anlägg-
ning (som nog snarare är för dålig, eftersom den överfokuserar på inspel-
ningens fel) när dåliga inspelningar spelas (som dessutom ofta gjorts dåliga
med avsikt, jösses vilken röra...) kan därför lösas i två steg.
Steg ett är att fixa till en bättre anläggning, som INTE överfokuserar ens
uppmärksamhet på felen, vilket bara brukar betyda att anläggningen är mer
bredbandig men illa stereosystemdrabbad.
Steg två - om man vill att det skall bli ännu bättre - är att förse den goda
anläggningen (som redan som den är gör praktiskt taget alla inspelningar
med god musik spelbara med stor behållning) med RIKTIGA kompensationer!
Alltså finurliga kretsar som istället för att försöka emulera en riktigt dålig
anläggning, tar fasta på de specifika fel som de dåliga inspelningarna har,
och kompenserar för dem.
Det går inte att göra med EN kompensation dock, för olika inspelningar är
ju dåliga på olika sätt. Och eftersom det inte går så betyder det också att
man behöver flera olika att välja mellan, och därför behöver "engagera sig"
lite mer än bara ja/nej, i att förstå felen och välja rätt kompensation.
Det är i sig ett otyg att behöva göra, och var och en måste själv ta ställ-
ning till om det är värt besväret.
Svaret på om det är värt besväret, är nog alltid givet av en kombination
av tre saker:
1. Om man har tillgång till möjligheten att göra vettiga kompensationer
överhuvudtaget. (När jag tittare på frågan på 80-talet så fann jag vanliga
tonkontroller vara alldeles för dåliga. Tog därför fram NOOLOM-filtet, som
jag tycker fungerar bättre, men som förvisso kan kompletteras med ytter-
ligare kompensationer för vissa fall.)
2. Hur lat man är. (Jag är lat.)
3. Hur stort behovet känns vara, vilket i sin tur är beroende av hur dåligt
det låter utan kompensation, vilket i sin tur är beroende av hur bra anlägg-
ningen är på riktigt.

Och med bra så menar jag inte att det låter dåligt,
som vissa tycks göra.
Jag är lat, och min anläggning är så bra att det inte känns viktigt att ta
tag i ansträngningen med att välja kompensation.
Nästan allting låter ju så bra redan utan, och de som är så dåligt att det
behöver kompensation, är ju sällan möjligt att kompensera helt, men visst
fungerar NOOLOM-kompensationerna - så bra att det ofta blir till och med
mycket bättre, men ändå var det ju sällan så dåligt från början att jag
skall orka engagera mig.
Att göra det kostar helt enkelt för mycket mental energi, för min smak.
Jag koncentrerar mig hellre på musiken. Eller rättare sagt - jag släpper
hellre in musiken, och koncentrerar mig då egentligen inte på den heller.
Har det bra bara, med musik!
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).