Peter och Svante, intressant sidospår om flygelstämning och sound. Inharminiciteten medför att övertonerna kommer att få en allt högre tonhöjd gentemot grundtonen desto större intervall från grundtonen de ligger. Ju högre överton desto mer "för hög" blir den alltså.
Detta fenomen är en synnerligen påverkande faktor för flygelns sound. Vad alla pianostämmare gör mer eller mindre medvetet (osannolikt ofta omedvetet har jag märkt under mina samtal med ett stort antal stämmare) är att välja en så kallad stämkurva, det vill säga en grundtonstonhöjdskompensering för inharmonicitetens konsekvens att ju högre överton desto mer för hög gentemot motsvarande grundton blir den.
Lösningen är att sänka tonhöjden för de lägre tonerna och höja den för de högre. Därmed kommer tonhöjden för de grundtoner som ligger högre upp i flygelns register bättre att överensstämma med de "för höga" övertonerna.
Mitt uttryck "för höga" syftar inte på att flygeln skulle vara felkonstuerad därför att övertonerna hamnar för högt gentemot osträckta grundtoner. Det syftar bara på det fysikaliska faktum att övertonerna är högre än utan inharmonicitet.
En annan fråga som berördes är den tempererade stämningen. Den kan förklaras på en rad olika sätt. En kortfattad entydig definition av den är att den delar in oktaven i tolv exakt lika stora intervall.
Förklaringen till behovet av den tempererade stämningen (och mångfalden mer eller mindre snarlika dito man laborerade med under barocken) är att det finns en intressant märklighet med renstämning.
I renstämning är den rena oktaven och den rena kvinten svävningsfria. Den rena oktavens frekvenskvot är 1:2; den rena kvintens frekvenskvot är 2:3. Tonalt sett hamnar sju rena oktaver respektive tolv rena kvinter på samma målton, men bara nästan samma. De tolv kvinterna blir nämligen 23,46 cent (ett halvt tonsteg består av 100 cent) högre än de sju oktaverna.
För att kunna använda alla oktavens tolv olika toner utan behov av att stämma om dem beroende på vilken intervallserie eller tonart som används, låter man därför den avvikande tonhöjden för de tolv kvinterna om 23,46 cent fördelas lika över alla dessa kvinter.
Ett krångligare sätt att uttrycka vad tempererad stämning innebär blir därmed att varje tempererad ren kvint är en tolftedel av 23,46 cent för liten/trång.
Detta fenomen lär Pythagoras har kartlagt och jag har ingen orsak att betvivla det. Däremot har ingen av de musikforskare jag frågat kunnat redogöra för hur han specifikt gick till väga.
Enligt mina erfarenheter krävs mätinstrument specialkonstruerade för flyglar och pianon för att det ska vara möjligt att praktiskt gehörsmässigt bilda sig en uppfattning om hur olika stämkurvor samverkar med olika stränglängd, olika specifika instrument samt de olika strängarnas individuella egenskaper.
Det finns mycket inom detta intressanta område men jag gissar att ett medlemsmöte med Ljudtekniska Sällskapet är ett bättre kommunikationssätt om saken än trådar på Internet. Allra helst skulle konsertpianisten och flygelforskaren Torgny Lundmark vara med på mötet i så fall. Och vi har faktiskt hållit ett sådant möte som Torgny var med på men det är många år sedan.
Via följande länk kan ni lyssna på olika stämningar med samplad orgel. Det är musikforskaren Gunno Klingfors som ligger bakom sidan.
http://www.klingfors.com/cahman/temperering.htmlJag är ordförande i Ljudtekniska Sällskapet samt forskare, lärare och rektor vid Studio Blue.
utan jag tänkte att man knäpper på strängarna på en harpa 
Sedan kan man förskjuta tonhöjden med pedaler. Jag vet inte riktigt hur det är uppbyggt.
.