PappaBas skrev:Tack för fördtydligandet det var precis det jag avsåg.
Är det den "utsmetningen" av källan som skapar det intryck av luftighet som man hör i en sådan högtalare? Dvs den maskerar lite av punktformigheten i en mer direktstrålande högtalare?
Njae... Punktformighet kan vara två olika saker, det kan vara den faktiska
ljudkällans storlek, och det kan vara den storlek som man uppfattar att en
ljudkälla har. Och i akustikens värld är en punktformig ljudkälla snarast mot-
satsen till en mera en direktstrålande (en riktad) högtalare. En ideal punkt-
ljudkälla är faktiskt perfekt rundstrålande - och kan heller inte vara annat,
eftersom sambanden mellan en ljudkällas storlek och den utstrålade våg-
längden, dikterar att det blir så.
Så praktiskt taget alla högtalare som har en signifikant riktverkan, har det
genom att tillse en strålningsyta som är tillräckligt stor i förhållande till våg-
längd som de spelar. Det kan ske med hjälp av tillräckligt stora membran
(som kan vibrera med hela sin yta vid lite lägre frekvenser men bara en
inre del vid högre) som delas till mindre vid högre frekvenser och till större
eller flera vid lägre, och/eller med hjälp av horn med tillräckligt mynnings-
area och en flare som styr ljudvågsfrontens krökning.
Vad "luftighet" betyder är inte alldeles entydigt, och det går även att hitta
människor som menar att allting från extremt riktade till extremt spridande
högtalare är "de mest luftiga".
Men följande helt entydiga kan man säga om ortoakustiska högtalare:
De låter rummet bidra med tidiga reflexer som är starka och vars tonkurva
är rak, vilket i sin tur gör att direktljudet får mindre betydelse än vanligt
och att lyssnaren nås av mera diskant än man gör om man sitter i en loge
och lyssnar, eller när man lyssnar på många andra högtalare. Det gör även
att stereosystemfelen yttrar sig mindre kraftigt, eftersom lyssnarens öron
exponeras för ljud från flera olika riktningar.
Stig var dock bekymrad över reflexer som kom för snart efter direktljudet,
eftersom de grumlar ljudet särdeles illa.
I de tidiga (50/60/70-tal) OA-högtalarna hanterade han det genom att
göra själva högtalaren till en diffus ljudkälla, vilket gjorde att reflexen från
väggen bakom den också den blev diffus - således att de inte interfererade
med varandra på det sätt som så illa grumlar ljudet.
På 80-talsmodellerna tog Stig bort diffusstrålningen till förmån för ett mera
punktljudkälleliknande beteende - vilket då gjorde att reflexen från väggen
bakom högtalarna behövde dämpas för att inte ljudet skulle grumlas av en
ful kamfiltereffekt.
PappaBas skrev:Så kontentan är att man vill dämpa andra och högre ordnings reflexer för att de tar för lång tid att nå lyssnaren och "överanstränger" då hjärnans tolkningsförmåga (eller förmåga att kompensera för fel) och förstör då upplevelsen?
Nej, absolut inte. Om "man" är Stig. Tvärtom var det "di tidiga reflexerna"
som han ville ha och värderade. De enda han ville ta bort (med absorben-
ten på hans OA-52 och med formen på högtalare och den heltäckande
mattan) eller i varje fall mildra, var de allra första av de tidiga reflexerna,
den från väggen bakom högtalarna och den från golvet.
PappaBas skrev:Bort med stående vågor och dyligt och skapa lite "lagom" reflexer...
Hmmm får försöka hitta lite mer information om det här
Tack för insikterna
Nej, ståendevågor skapade han rikligt av, just genom att använda sig av
de tidiga reflexerna för att "berika" de inspelade ljuden med. Det han inte
ville ha var resonanser och fladderekon (och vem vill ha det?). Man kan till
och med gå så långt som till att säga att Stig föreskrev ljudfält med MINST
tre stående vågor, eftersom färre ger mera hörbara kamfiltereffekter.
Jag delar helt Stigs uppfattning om att det behövs flera reflexer än en, men
min uppfattning är att man, om man söker maximal ursprungstrohet, bör
sträva efter avsevärt svagare reflexer, och avsevärt kortare efterklang.
Stig kommenterade min synpunkt med att "det skall vara läckert", och att
han menade att han - trots avsevärd hörbarhet av hans egna rum - ändå
kunde höra om en inspelning var gjord utomhus. Är då en återgivning som
är mera läcker än originalet på grund av de adderade tidiga reflexerna, en
bra återgivning? -Det ser jag inte som ett problem, var Stigs kommentar,
levererad med ett leende.
Jag har hört åtskilligt hos Stig som låtit läckert, men jag håller inte med om
att man i en ortoakustisk lyssning får samma möjlighet att som lyssnare
"höra in till inspelningslokalen" och få en alldeles högupplöst ljudbild av den,
särskildt inte om inspelningen är väldigt torr, t ex om den är gjord i utom-
husmiljö.
Som jag ser det är det helt enkelt olika filosofier, och jag tycker världen är
bättre när flera finns att välja mellan. Vad som är "rätt" och "fel" är mindre
intressant än vad man själv föredrar, oavsett om det är av filosofiska skäl
eller av upplevelseskäl.
- - -
Svar på ditt förstainlägg: En ortoakustisk högtalare av 60- och 70-tals-
version skapar (tillsammans med väggen bakom den) en diffus ljudkälla*,
och detta alldeles utan att väggen bakom den är försedd med diffusor.
Det skall den heller inte vara, eftersom det korrumperar den balans mellan
direkt och reflekterat ljud som högtalaren har konstruerats för att åstad-
komma. Slät vägg bakom högtalaren skall det vara!
Men självklart finns det inga regler som hindrar något för att strunta i det,
och det inkluderar även att ställa högtalaren bakåfram eller på huvudet.
De är dock avsedda att användas ställda mot en slät vägg.
80-talshögtalarna har dock en inbyggd absorbent, som i fallen OA-50 och
OA-52 gör sitt jobb skapligt, men som på OA-51 egentligen är lite för liten.
Vh, iö
- - - - -
*En diffus ljudkälla är en som är lite lagon "söndersliten" i tid och/eller rum.
En normal diffusor diffuserar också den i både tid och rum, men det går ut-
märkt att göra en diffusor som bara diffuserar i rummet med inte i tiden,
eller en som diffuserar i tiden utan att diffusera i rummet.
I själva verket finns det inget skäl att inte göra optimala diffusorer (för den
applikation som är aktuell alltså), och att nästan alla diffusorer som används
är av bara två sorter (en- eller tvådimensionella), är ett stort mysterium.
Det finns ju så många andra variabler.
- - - - -
PS. Lite akustik-grundskola:
En Absorbent absorberar, så det ljud som anländer absorbenten omvand-
las till värme i den, och "försvinner". Det reflekteras inte tillbaka till rummet.
En Diffusor diffuserar, det vill säga ljudet reflekteras tillbaka i rummet, men
både i tiden och rummet kan ljudet vara lite "hursomhelstigt". En transient
kan ha blivit många och en riktning kan ha blivit många. Diffusorer kan vara
väldigt olika varandra - det finns många parametrar som man kan variera.
En Reflektor reflekterar, så alla ljud som anländer den, studsar ut i samma
vinkel som det föll in med, eller rättare sagt med vinkeln vu = 180-vi. Och
detta i båda dimensionerna.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).