av IngOehman » 2011-10-22 18:26
Jag har läst igenom den här tråden och flera gånger blivit frestad att göra
ett inlägg för att korrigera vissa av de uppfattningar som har tyckts finnas
om hur olika spolar beter sig. men alltsom tråden gått framåt har det ju
poppat in inlägg som rett ut i varje fall några av missförstånden, men inte
alla, och i varje fall inte hos alla.
Så jag tänkte bara sammanfatta lite.
Spolar eller induktorer eller drosslar eller vad man nu föredrar att kalla dem,
är komponenter vars huvudegenskap är att ge en induktans. Denna mäts i
enheten henry.
Av produktionstekniska/fysikaliska skäl, går det inte att göra en ren induk-
tans, alltså en som saknar resistans och kapacitans och diverse olinjära
egenskaper.
Men beroende på applikation (genom att känna omgivningens egenskaper)
kan man välja sätt att göra en spole, som gör att de artefaktiska kompo-
nenterna gör så lite skada som möjligt - eller till och med är välgörande!
Det vill säga har precis rätt mängd förluster och kapacitans, avvägt men en
nogsamt övervägd dimensionering där egenskaperna har balanserats mot
varandra.
Phon nämnde exempelvis att man inte sällan behöver en viss serieresistans
i kretsen, och att då missa möjligheten att låta spolen erbjuda även den, är
ju övermåttan enfaldigt.
Phon har helt rätt, men riktigt hela sanningen är det inte.
Jag har redan nämnt egenskaper som kapacitans och serieresistans, men
det finns mera.
Dels kan spolar ha mer eller mindre olinjära beteenden, särskilt om de har
en kärna av något magnetiskt material (vilket absolut inte skall förväxlas
med magnetiserbara och/eller magnetiserade material) men de har också
potentiella olinjära beteenden på grund av mekaniska ofullkomligheter.
Men det slutar inte där. Även de resistiva förlusterna är faktiskt frekvens-
beroende i spolar, närmade bestämt - de ökar med frekvensen. Det gäller
alla spolar, men i vilken grad det sker beror på teknologin.
Bäst är litz-spolar, men foliespolar är nästan lika bra och sämst är de helt
vanliga spolar. Även geometrin spelar dock roll och det finns oerhört store
möjligheter att optimera en spole för de egenskaper man söker. Att en litz-
spol har potential att vara bättre än en foliespole, betyder dock inte att den
i praktiken blir det... Det beror både på hur mycket litzifierad den är, men
det beror också på i vilken grad den ändå kommer till korta mot foliespolen
på grund av den senares lägre kapacitans.
Och det stämmer inte alls att foliespolar har "lägre kapacitans per mängd
koppar". Det låter som ett tumregelpåstående som uppkommit genom att
några enskilda fall (vars optimeringsgrad nog är okänd) har tittats på och
sedan fått representera potentialen för tekniken.
Men så kan man ju inte göra.
Om man helt bortser ifrån att det finns ofantligt många variabler i dimensio-
neringen, blir det inte rätt. Det finns inga färdiga svar på vilken spole som
är effektivare än de annan, men om man låser en faktor som överslags-
gränsen, så blir faktiskt foliespolar bäst. Praktiskt taget alla spolar (vanliga,
litz- eller foliespolar) kan optimeras med många olika utgångspunkter, men
ändå är de flesta inte tagna alls till sin spets. Många är dock tillräckligt nära
för att det skall duga. Det vill säga för att de kronor man slösar på att få
ta en något tjockare tråd (vi talar om några procent) för att få rätt egen-
skaper, hade förlorats med marginal om man lagt kostnader på att förfina
dimensioneringen mera.
- - -
Sammanfattning:
Det går inte att säga att en sorts spolar är bättre än en annan, om målet
är att hitta en spole för "normala högtalarapplikationer". De senare är ju
olika från fall till fall, och vad som är bästa valet är det därför också. Men
i vissa fall (för vissa specifika applikationer) är faktiskt antingen litz- eller
foliespolar tekniskt bättre. Vilken av de två som vinner beror som regel
både på börvärdet, frekvensområdet och kretsimpedansen.
I vissa fall går det inte ens att definiera vad som är en bättre lösning, t ex
när det är faktorer som kostnad/pris, tonkurvefel och distorsion som vägs
mot varandra. Det är olika domäner och det är en subjektiv fråga hur en
skall vägas mot en annan.
Högtalarkonstruktion är i normalfallet en konstart snarare än en renodlad
vetenskap, men det är inte alltid det räcker att säga att det är en fråga om
"konst, fysik och psykoakustik", för i väldigt många fall är det en fråga om
ekonomi också och om retorik. Tycker DQ-20-s inlägg i det föregående är
mycket läs- och tänkvärt.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).