Det där du skriver om volymkontrollen direkt på utgången har jag ett roligt
minne av. Poten var ju på rätt höga 100 kohm, och i "sämsta läget" blev
utimpedansen 25 kohm.
En dag blev jag uppringd av en bekymrad pi60-ägare som körde Edison one
och tvåstycken Edison 12, som var och en drev pi60-biampat.
Han hade ringt upp mig tidigare och frågat om jag tyckte att det var en bra
ide att göra så, och jag hade svarat att det är en nästan lika dålig ide att
bi-ampa mina högtalare som att bi-wira dem. På vissa sätt är det till och
med värre, eftersom det är ett utomordentligt bra sätt att slösa pengar
genom att inte utnyttja förstärkarnas effekt, eftersom varje förstärkare då
bara lastas av en halv högtalare, vilket dessutom ger svåra förskjutningar
av delingsfrekvenserna när drivningen inte är extremt lågohmig.
Men han bi-ampade ändå...
Men sen ringde han alltså, och berättade att jag hade rätt, det lät inte alls
bra. Av hans beskrivning att döma så var det dock inte alls de problemen
med bi-amping som dominerade, utan något helt annat. Han beskrev felen
som ett helt dött och murket och insjunket ljud. Med Bi-wiring är snarare
ett påträngande och överrumsligt ljud att vänta.
Så jag åkte ut till honom för att undersöka vad som var fel.
Felet var, att han genom att använda två stycken edison 12, fick en sorts
mono-block situation, som han förstås skulle använda för att flytta ut slut-
stegen nära högtalarna för att slippa negativa effekter av högtalarkablarna
som sålunda kunde göras fördömligt korta...
Varför var det fel då?
Jo, dels är ju bi-wiring som sådant kasst, i synnerhet med högtalare som är
konstruerade med största omsorg om fasegenskaperna, och som INTE bör
matas med olika signal till LP- och HP-filterhalvorna så alla ansträngningar
som gjorts går om intet. Och dessutom är några meter högtalarkabel ju helt
inräknat i högtalarna, och har därtill mycket liten inverkan.
Men det stora felet var att förstärkarna hade flyttats ut nära högtalarna,
så att långa interconnectkablar behövdes. Jag trodde knappt mina ögon när
jag mätte upp en bandbredd om 6 kHz - och det visade sig bero på nedlast-
ning från de synnerligen audiofila (skit)interconnectkablarna!
1 nF mätte de 5 meter långa kablarna, det vill säga 200 pF per meter. Det
är inte helt ovanligt att man stöter på så eländigt högkapacitiva kablar från
"high end-tillverkare", trots att det går att göra kablar som ligger väl under
60 pF per meter.
Men - med 25 kohm drivning och 1 nF last, blir bandbredden begränsad till
ynka 6 kHz!
Så kan det gå.
Du gjorde klokt i att flytta in poten före sista steget, Erik.
Svante skrev:ErikAndersson skrev:Svante påpekar att brantheten är värdelöst som förstärkarbegrepp och det kan nog stämma till viss del. Fördelen med hög branthet är att röret blir responssnabbt och det är mycket värdefullt för återgivning av musiksignalens snabba dynamiska växlingar. Man har väl inte för inte förbättrat brantheten under årens lopp.
Hmm, nu säger du det igen. Hög branthet ger "snabba" rör. Och att det skulle ha med dynamik att göra. Jag köper att ett rör med hög branthet trivs med lågt anodmotstånd, och att små motstånd för en given kapacitans ger en hög övre gränsfrekvens.
Men varför koppla detta till dynamik? Det är ju en diskantavrullning som kan bli konsekvensen, på sin höjd.
Mnjae... visst skrev Erik dynamiska växlingar, men det betyder ju inte att
det är dynamiska problem som är den enda adresserade egenskapen. Han
skrev mycket tydligt "responssnabbt", före det.
Och det var i dessa termer man beskrev utvecklingen när de brantare rören
kom fram, som medgav konstruktioner med större bandbredd.
- - -
Dynamiska växlingar kan nog översättas till transienter, och snabbhet har
mig veterligt heller aldrig varit ett begrepp reserverat för beskrivning bara
av olinjära saker.
Och nog är det väl rimligt att kalla en RC-länk (1:a ordningens LP-filter) för
snabbare om R är mindre, eller C är det? Laddningen blir snabbare då. Den
får snabbare respons.
Begreppet "snabb bas" (som i och för sig kan ifrågasättas) brukar inte heller
härröra från beskrivningar av okompimerad/dynamiskt oanfrätt återgivning
utan snarare är det artikulation man talar om - frånvaro av linjära grupplöp-
tidsproblem.
Men ändå kan man ju uppskatta egenskapen när förloppen i basen är dyna-
miska - till skillnad från statiska (en pågående ton), då ju basens snabbhet
(artikulation) saknar betydelse helt.
- - -
Dynamisk kommer från grekiskans dynamos, och betyder kraft.
Begreppet dynamisk används på många olika sätt, och att det bara skulle
ha med förhållandet mellan olika starka ljud att göra, är nog en föreställning
som bara finns i delar av audiovärlden. Det är bara en av betydelserna, och
inte den som är den vanliga inom fysiken.
I en helt annat betydelse (den normala fysikaliska, men som ändå används i
audiovärlden) ser vi begreppen (elektro)dynamsk högtalare respektive (elek-
tro)statisk högtalare.
Där är det den linjära hanteringen av föränderliga förlopp som åsyftas. Det
vill säga system som lagrar respektive inte lagrar information (även om det
självklart är förenklingar även det) under processen. (Och därmed inte sagt
att dynamiska system behöver sakna olinjäriteter, både komplexa dynamiska
och komplexa statiska system kan vara gravt olinjära, och ordet "komplex"
skall då tolkas i sin vidaste bemärkelse).
- - -
Så visst är rimligt att tala om snabbhet istället för bandbredd.
Om det är i en linjär beskrivning man talar om snabbhet. så är det nog ladd-
procent och tidskonstanter man talar om, medan man i en olinjär krets talar
om
maximal snabbhet (slew rate) som kan mätas i V/ms.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).