Andren skrev:IngOehman skrev:Jag tror du blandar ihop styrka med styvhet nu.
Det är helt olika saker.
I diskantfallet så behöver förvisso den förstnämnda vara tillräcklig, men det
som ger materialet som förmåga att bestämma membranets ljudkaraktärs-
givande egenskaper är (bland annat) materialets styvhet (och inte alls dess
styrka). Men även ett tiotal andra egenskaper kommer in.
Vh, iö
Diagrammet visar mycket riktigt "styrka mot densitet". Men jag valde att lägga upp den då det var det enda diagrammet jag finner som fint visar Be och gör det någorlunda rättvist att jämföra.
Visst är det så, om det är styrkan man vill jämföra.
Men det är det ju kanske inte i det här fallet.
Andren skrev:Då vi pratar om så pass styva material som vi gör så går styvheten hand i hand med styrkan. På grund av att materialen här inte påvisar någon större duktilitet.
Ingalunda! Konstruktionsmaterial som magnesium, aluminium, titan(ium) och
järn har allihopa liknande styvhet per vikt, men verkligen inte samma styrka
per vikt. Titan är helt överlägset de andra materialen därvidlag.
I din tabell ser sålunda titan överlägset ut, men för dome-bruk blir skillnad-
erna mycket små. Med berylium däremot...
Andren skrev:Men hur som haver, det jag finner intressant och det jag hade som önskemål med mina frågeställningar är just diskussionen kring de styva materialens ljudkaraktäärsgivande egenskaper. Samt att jag gärna skulle önska att du utvecklar resonemanget om hur de andra egenskaperna inverkar/samverkar i sammanhanget.
Mvh
Ålrajt, och då är mitt svar att hårda material typisk är problematiska (där-
med inte sagt i sådan grad att det inte går att lösa) på i varje fall två sätt:
1. De rör sig på grund av styvheten kolvformigt, och svårliggör därför - i
kombination med en domestorlek som medger bruk ned till någon eller ett
par kHz (1") - en vettig energikurva. Detta eftersom den akustiska impe-
dansen som belastar domen slutar vara derivernade (vilket den behöver
vara om man vill att den skall kompensera den integrator som membran-
rörelsen på grund av massatrögheten utgör) vid cirkus 4 kHz. Så över den
frekvensen börjar energikurvan falla, om inte specialåtgärder görs (elektrisk
eq före diskanten eller ett adderande av något resonanssystem framför
domen).
Tonkurvan i nollgradersriktningen kan dock kompenseras av den fallande
spridningen ("det lilla som finns skickas framåt"), så det är inte säkert att
man drabbas av ett fall i nollgradersriktningen, men med en helt exponerad
dome så får man ofta ett svagt fall även i nollgradersriktningen, eftersom
överföringsfunktionen ju även inkluderar effekten av talspolens induktans.
2. Hårda material tenderar att vara resonanta. Det beror på att den relativa
dämpningen (1/Q) är proportionell mot resonansfaktorernas produkt delat
med dämpningen, om resonansfrekvensen är proportionell mot respektive
resonansfaktor upphöjt i en halv. Så - om ett membran material är så styvt
att det resonerar vid 28-40 kHz istället för vid 7-10 kHz, så behöver dämp-
ningen för att kontrollera resonansen vara 16 gånger större.
De flesta material som är så styva har snarast låga förluster. Titan är väl
undantaget, som man kan göra dome-diskanter med rimligt kontrollerade
resonanser med. Men självklart så finns det även andra metoder att kontrol-
lera resonanserna med, och nyckelntill dem mest intressanta av dem ligger i
förståelsen för hur en dome skiljer sig från en kon som membran. Men mer
än så säger jag inte.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).