Flint skrev:Jag vill poängtera att det
här inlägget vill visa att infrabasegenskaperna inte enbart beror på rörets branthet utan rörets totala egenskaper i en viss koppling. ECC82 som har betydligt lägre branthet än ECC88 gav minst basavskärning. Att påstå att hög branthet i sig ger "bättre dynamik" anser jag enbart är en reklamslogan där budskapet alltid förenklas för att ges störningsfri genomslagskraft. Privat kallar jag det precis som Morello för trams men inte här på forumet. Här kallar jag det "en förenklad och felaktig slutsats". Jag begär dock inte att någon ska tro på mitt påstående att infraområdet påverkar lyssningsintrycken. Det är helt upp till var och en att tro på vad som helst. Jag föredrar hifidemokrati före hifidiktatur.
Vad jag förstår så är det principen att byta rör i en befintlig koppling där rören har olika branthet är det du vänder dig mot eftersom du anser att även andra parametrar som snarast är statiska också förändras. Om man i ditt simuleringsexempel t.ex. korrigerade kondensatorvärdet på C1 för varje rörtyp så att basavskärningen i stort sett blev identiska så anser du att ljudet skulle upplevas lika. Har jag uppfattat dig korrekt då?
Det här med upplevd dynamik kan vara svårt att sätta upp med objektiva siffror. På något sett skall det bli en förändring av nervimpulser som blir beroende av vissa parametrar i rören såsom branthet etc. så att egenskaperna hos musikåtergivningen upplevs som mer eller mindre dynamisk.
Jag har den uppfattningen att någonstans måste överföringsfunktionen förändras som inte enbart är av statisk karaktär utan snarast av dynamisk karaktär. En sådan parameter är mängden övertoner med dess faslägen i förhållande till 1a-ton d v s till grundton. speciellt 3e-tonens fasläge är intressant.
Om vi tittar lite på deltonernas karaktär och fasläge i din simulering så kan man skönja vissa intressanta saker.
Dels kan man titta på 1a deltonen och speciellt på nollgenomgångar och +peak och -peak d v s högst upp på sinusoiden d v s på dess positiva max och längst ner på sinusoiden d v s på dess negativa max.
Då kan man se att triodernas dist utgörs av en sinusoid som har negativt maxvärde sammanfallandes med grundtonens negativa maxvärde men också sammanfallandes med grundtonens positiva maxvärde. Det betyder att distens negativa maxvärde ligger i motfas med grundtonens positiva maxvärde och i medfas med grundtonens negativa maxvärde. Distens positiva maxvärden ligger på grundtonens nollställen. Så är det med trioderna ECC83 och ECC88 i denna koppling. Vad får det för konsekvens? Jo, det negativa maxvärdet ökar något och blir därmed lite spetsigare. Det positiva maxvärdet blir mindre eftersom distens kurvatur ligger i motfas där och denna halvperiod blir lite bulligare och avrundad istället. Nollgenomgången får en offset eftersom grundtonens nollställen sammanfaller med distens positiva maxvärden. Eftersom disten är symmetrisk runt nollan och amplituden på dess positiva Peakvärde = amplituden på dess negativa Peakvärde så kan man sluta sig till att det är helt övervägande 2a delton. Totalt sett är amplitudförändringen P-P i stort sett försumbar eftersom 3e-ton verkar vara låg. Det är bara 2a deltonen som syns.
Hur ser pentoden EF86 ut?
Jo, distens positiva maxvärde sammanfaller både med grundtonens positiva och negativa maxvärden. Distens negativa maxvärden ligger något fasförskjutet gentemot grundtonens nollgenomgång. I detta fall ser man att distens positiva peakvärde varierar sin amplitud varannan gång vilket medför att grundtonens positiva peakvärde adderas med lägre peakamplitud från disten än grundtonens negativa peakvärde. Tonens sammanlagda P-P värde förändras således med denna överföringsfunktion.
På vilket sätt dessa faslägen påverkar det upplevda ljudet vill jag inte gå in på men klar skillnad föreligger. Dessutom är pentodens dist inte sinusoid utan är uppbyggd av flera och högre deltoner där 3e-ton förekommer.
Man kan se disten som en överföringsfunktion som tillsammans med sinusoiden på ingången bygger upp utgångens kurvatur. Det är alltså överlagrade övertoner på grundtonen som finns på utgången och dessa överlagrade övertoner kan ha olika faslägen. Man bör observera exakt vilken frekvens detta rör sig om i Flints simulering.
Vad jag kan se så är en period av sinusoiden 1 ms lång vilket innebär att frekvensen är 1 000 Hz.
Om man istället skulle titta på frekvenser där kapacitanser kommer in i bilden såsom Millerkapacitansen så är troligtvis faslägena på övertonerna i förhållande till grundtonen inte lika som för 1 kHz. Det betyder att kurvaturen på utgången i så fall byggs upp för att se lite annorlunda ut vid olika frekvenser på ingången. Då kan vi kalla denna skillnad i överföringsfunktion mellan olika frekvenser för en frekvensbandsdifferens av något slag. Märk väl att THD kan vara identisk mellan olika frekvenser trots att fasläget på övertonerna skiljer och att amplituden på varje delton för sig kan vara identisk trots att deras fasläge är annorlunda. Det finns alltså en uppsjö av kombinationer som ger identiskt mätvärde på THD. Dessa kombinationer kan ge ljudet annan upplevd karaktär.
Huruvida sådant fasläge uppfattas av hörseln låter jag vara osagt men det finns som sagt en frekvensbandsdifferens mellan olika frekvenser och om denna differens mellan olika frekvenser är lättare för hörseln att uppfatta än om fasläget hade varit konstant över olika frekvenser vill jag heller inte gå in på.
Men kurvaturen P-P kan vara expanderande vid vissa frekvenser samt även komprimerande vid andra frekvenser beroende på att fasläget hos övertonerna har ändrats i förhållande till grundton och i förhållande till varandra och om just denna differens som uppstår mellan olika frekvenser kan uppfattas av hörseln på ett enklare och tydligare sätt än om alla frekvenser enbart varit lika expanderande eller om alla frekvenser enbart varit lika komprimerande vill jag heller inte gå in på, men min personliga uppfattning är att hörseln faktiskt har lättare för att detektera just dessa frekvensbandsdifferenser mellan olika frekvenser på musik som innehåller flera frekvensspektrum samtidigt. Det betyder att det blir en förändring av nervimpulserna på grund av att fasläget på övertonerna skiljer sig mellan olika frekvensspektra.
Huruvida man i så fall kallar detta hörbara för något som har med dynamik att göra vill jag också låta vara osagt, men om man kan höra denna skillnad så kommer man även att namnge det man hör. Så något kallar man det för. Kanske det är mer upplevd dynamik eller mindre upplevd dynamik eller komprimerat. Kanske kallar man det bara för dist eller orent ljud? Kanske olika människor sätter sina egna ord på det de hör.
Jag vill dock inte utesluta att fasläget på disten ändras beroende på branthet och Ri i samband med kapacitanser inklusive Millerkapacitansen.
Det var lite funderingar under en onsdagsförmiddag.
Ha det gôtt
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.