mx skrev:En kompis köpte dessa förra veckan, så nu har det lyssnats.

Jag tycker att det är en riktigt bra högtalare med en massa egenljud. Men jag
undrar hur dessa egenljud framträder? De är typiska för alla nya högtalare
från Linn. Plink och plonk, knäpp med fingrarna, prassel och även till viss del
blåsinstrument kommer fram väldigt tydligt ur ljudbilden. Extra tydligt blir det
vid gamla låtar från The Beatles i mono.
Nå? Vad gör högtalaren för att dessa saker ska låta extra mycket? Andra saker
i musiken kommer inte alls fram kan väl tilläggas. Någon insatt?

Det sitter en hornladdning bakom alla högtalare med k- array diskanterna, både i majik 140, akurate och majik 109. Hornet sitter några centimeter bakom diskantelementen, detta gör att en diffuserande effekt uppnås. Ingenting som kan kallas neutralt, men det kan vara effektfullt.
Har för mig att bakom diskanten på 109 har de kombinerat hornet med ett
basreflexrör ( eller var det centermodellen ? ). Det har de inte gjort på majik 140 där röret pekar bakåt istället.
Håller själv föregångarna katan och ninka som betydligt neutralare och bättre högtalare än de med k- array diskanten. Byggkvaliteten är förövrigt betydligt högre i katan än i majik 109, Tex är katan den serie som var sist med direktlödda element och kontakter ( något de hade haft länge innan ) men av besparingskäl har de slutat med det och använder numera
datakontakter ( snabbkontakter ) vid delningsfilterna. Katan var stagad invändigt vilket inte majik 109 är.
Likaså använder de äldre högtalarna från keltiktiden diskantfronter av massiv aluminium så att de kan dras åt " supertight, linntight" med påstått
bättre ljud som följd.
Det verkar som att rätt många tycker bättre om majik 109 än om majik 140, likaså verkar den nya majik 150 isobarik tom dissas av linnhandlare
som ett felsteg.
Smaken är alltså delad. I ett bra rum låter enligt min mening majik 140 riktigt bra, kanske en aning bättre än dynaudio 2.2 tom..... I ett dåligt rum utan biwiring och spikes låter de inget vidare tycker jag.