Fast det där med att påstå att man hävdade att "disten var bra" är nog ändå
lite fulretorik frå din sida. Fast snäll fulretrik. För det där att "disten är bra" är
faktiskt snarast något som andra (t ex du, och jag) har velat hävda gäller för
dem som haft sådan preferenser. Men det är något som mycket sällan de som
gillar de konstruktioner / kopplingar som har större olinjäriteter, har hävdat.
För det mesta så hävdar snarare det lägret snarare att det finns mystiska kvali-
teter, och att den ljudkvalitet de upplever är "trots att" snarare är "tack vare",
olinjäriteterna. Jag har från de studier jag gjort inte funnit att några mystiska
egenskaper behövs för att förklara vad folk föredrar eller ogillar. Men det beror
förstås på vad man menar med mystisk.
Förklaringarna finns ju i prykoakistiken, och den kan nog vara väl så mystisk, i
synnerhet för dem som inte bekantat sig med hur vi fungerar som lyssnare. Och
inte fungerar vi lika heller, men faktiskt mera lika än många tror och vill göra
gällande, vill jag hävda.
- - -
Jag är nog inne på att den av många upplevda ljudkvaliteten (som det bara är
dumt att förneka) handlar om både:
1. Preferenser som gör att viss sorts distorsion blir tilltalande, i synnerhet på
visst programmaterial och med vissa sorters sätt att avnjuta den inspelade
musiken. Något jag brukar kalla domestisering av musiksignalen - loudness fast
på ett psykoakustiskt rimligt sätt (till skillnad från de tämligen värdelösa och
feltänkta loudness-kompensationerna), och,
2. Samverkanseffekter som gör att kombinationen mellan t ex SET och en för
ändamålet optimerad högtalare faktiskt kan bli en mera lågdistorderade dubbel-
länk, än vad den blir när samma högtalare drivs av en hårt motkopplad SS-för-
stärkare. Jag har många gånger och redan för många år sedan skrivit om detta
i MoLt - alltså att de flesta inte har en aning om hur bra SET kan prestera, då
det nästan inte finns några högtalare som passar som samarbetspartners.
- - -
Vad jag menar är att redan då ultralinjärkopplingarna gjorde entre på marknaden
på 50-talet (även om UL-kopplingen faktiskt hittade på i slutet av 30-talet tror
jag) så rappoterade lyhörda lyssnare att de saknade kvaliteter som de upplevt
med tidigare konstruktioner.
Och när transistorerna gjorde entre var de flesta rätt så överens om att de var
ett billigt substitut för riktiga förstärkare, sådana med rör.
Visst fanns det en falang som alltid tror att nytt är bättre, och så kommer det
nog alltid att vara. idag ser vi ju hur vissa tar emot switch-förstärkare tämligen
okritiskt - trots att de fortfarande efter rätt många är på marknaden har en bra
bit kvar till att prestera som en normalgod linjärförstärkare.
Missförstå mig inte - jag säger inte att de inte har en roll att fylla. Det har en
i allra högsta grad viktig roll att fylla! De är prisvärda och strömsnåla och deras
effektivitet gör dessutom att man slipper en massa kylflänsar och annat.
Men jag påstår att nytt bara är nytt.
Om det är bättre kan man inte bedöma med avseende på hur nytt det är, lika
lite som prislappen är en indikation på någon hifi-apparats faktiska kvalitet.
Nyhetens behag brukar man kalla det. Något som mänskligheten inte tycks klara
att vänja sig av med. Och jag vet inte ens om jag tycker att entydigt det är synd
att det är så. På många sätt visar det ju att människor har en framtidstro. Men
ändå tycker jag det är bättre att ta emot nya saker förutsättningslöst, alltså
att hålla det öppet om de är utvvecklingar eller motsatsen, tills man har under-
sökt saken. På samma sätt som jag tycker det är rimligt att hålla det öppet att
sambanden mellan mätbarheter och preferenser inte följer så enkla samband att
man kan dra korrekta slutsatser från studier av några simpla mätningar.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).