LasseA skrev:Richard skrev:LasseA skrev:Richard skrev:Goran_Rudling skrev:Hittade en artikel från 1992 som kan vara roligt för dig att läsa om du inte redan läst den. Den handlar om Pace, Rhythm, & Dynamics. Artikeln är från 1992 och det kan förstås leda till att någon genast påtalar att jag lever i en annan tidsålder. Läs den den är nyttig. Men lång.
http://stereophile.com/reference/23/index.htmlSka vi försöka oss på ett ”samtal”?
Curiosa:
Martin Colloms, som skrivit artikeln, var en av två konstruktörer som startade högtalarefirman monitor audio redan på 70- talet.
Nu jobbar han som hifijournalist i en massa olika hifitidningar över världen, har bla testat Guru qm10 med mycket gott resultat:
“I found the sound distinctly clear and articulate, with really competent, clean and quite deep bass, available at good power and remaining tuneful and articulate”
“…admirable clarity, resolution and fine detail. Focus is good, image width very good. The general quality is upbeat with good dynamics and rhythm, driven by the high clarity and definition”
“It’s highly articulate, revealing and detailed, with good dynamic range and class leading bass tune playing, power and extension…It is unusually sensitive for the bandwidth and size, and is relatively easy to drive. The Supernait sailed away with this speaker”
Martin Colloms, Hi-Fi Critic, September 2008
Oj, då måste ju allt han säger vara sant!
Det har jag aldrig påstått.

Vad var det du försökte säga med ditt "argument from authority" då?
Edit: stavfel
Jag vet inte om jag missförstår Richard, men jag uppfattar absolut inte
att han försöker framställa ett auktoritets-argument.
Snarare tvärtom!
Vad Richard visar/säger/pekar på är ju snarare att ämnet är komplext,
och INTE alls självklart.
Richard visar inte "vad en auktoritet tycker", utan han visar att "även
denna auktoritet uttalar sig med försiktighet".
- - -
Martin Collums hänvisar han ju till dels som en auktoritet, närmare be-
stämt mannen som har skrivit artikeln som Rydling pekade ut, mannen
som startade det företag som gjort högtalaren som Richard ju föredrog
att ha spelandes stående på spikfötter (framför att ha dem spelandes
stående på tvättsvampar) - OCH Martin Collums skrev artikeln om Guru-
högtalaren - spelandes stående på SD-fötter!
Så om något visar väl Richard att svaren INTE är självklara om man tit-
tar på vad en känd auktoritet skrivit.
- - -
Min uppfattning är att man nog kan förstå eller i varje fall plocka fram
en hel del intressanta teser, genom att bryta ned all den information
som vi fått oss till dels, i tre delkomponenter.
Dessa:
1. Är instrumenten som används på inspelningarna stämda eller är de
ostämda? (1b. Spelar/sjunger alla musiker/sångare alltid perfekt rent?)
2. Betyder "upplevelse att det är lätt att höra tonhöjden" samma sak
som att tonhöjden är "rätt"? Eller kan det betyda det något annat...
3. Vad har man för mål med sin hifi-lyssning? (3b. Är det rätt att "kvan-
titets-mäta" upplevelsen, och sedan kalla det för en kvalitet?)
- - -
1. Om jag börjar med ettan så kan "instrumentet är stämt" betyda två
olika saker. Det kan betyda att någon gjort manövern "stämma instru-
mentet", men det kan även betyda att resultatet är att de olika ton-
erna som kan spelas på instrumentet stämmer = har exakt rätt frek-
venser.
Man kanske kan sammanfatta ordets dualitet med frasen "trots att
gitarren är ostämd så är den faktiskt välstämd". ordets två betydelser
gör att meningen är helt rationell trots att den ser motsägelsefull ut.
Från och med nu så struntar jag helt i betydelsen "ostämd" = "har inte
blivit manipulerad av en stämmare", till förmån för betydelsen "ostämd
= spelar inte riktigt rätt frekvenser".
Och med detta sagt är det förhoppningsvis självklart för alla att ett
instrument inte är stämt eller ostämt, utan att det är mer eller mindre
välstämt (/mer eller mindre ostämt).
Den som vet lite om att stämma olika instrument vet också att det inte
ens finns något entydigt svar på hur det skall stämmas, utan det finns
många sätt att göra det på, och hur man än gör det så blir det mer eller
mindre falskt, beroende på vilka sekvenser eller intervall man spelar på
det.
Så man kan definitivt påstå att iNGET instrument är prefekt stämt! De
är "mer eller mindre välstämda" och beroende på vilka toner som spelas
så låter det mer eller mindre falskt.
Om man har ett normalt utvecklat gehör så behöver man inte ha varit
närvarande under så många inspelningar, eller live-musik event, för att
kunna svara på frågan om allting alltid är rent NÄR DET FAKTISKT SPEL-
ADES, eller om det möjligen ibland är lite falskt...
Allting är ALDRIG perfekt rent.
Så att förvänta sig att alla inspelningar skall vara perfekt rena (om det
är människor som spelat och ingen autotune har användts) är en miss-
ledande ansats.
Falskhet är, och kommer fortsätta att vara, något som förekommer i en
varierande grad. Och som var och en behöver bedöma själv - efter sina
egna toleranser. Det är inte något med svart/vitt-förhållande.
ALLTING är i någon del och till någon grad ostämt.
De flesta anser säkert att det mesta är tillräckligt rent för att det inte
skall störa dem, för att de inte skall uppfatta det som falskt. Men ju mer
man lär sig om musik, desto mera blir man tvingen att inse att världen
inte är så svart/vit med avseende på falskhet som man kanske tänkte
tidigare.
- - -
2. Pitchbestämbarheten. Musikaliska toner har inte bara en frekvens,
en tonhöjd, utan de har en mer eller mindre stor tydlighet också. Hur
lätt det är att höra vilken frekvens en ljudande ton har. Denna har med
massor av olika saker att göra. Tonens musikaliska funktion i ett mera
komplext sammanhang, t ex i ett ackord, gör även det att dess renhet
kan vara mer eller mindre känslig. En av de saker som mest styr hur
"tydlig" tonhöjden är, är hur övertonsfördelningen ser ut.
Så - att säga att ett musikinstrument spelar mera rent på spikfötter - i
betydelsen att man tycker det är lättare att höra vilka toner instrumen-
tet spelar (vilket inte är definitionen på rättstämt), kan vara helt sant,
men vara ett tecken på, en bekräftelse av att spikfotsupställningen har
givit en mera distorderad klang - som gör frekvensbestämbarheten så
mycket lättare.
Men att det är lättare att avgöra pitch betyder inte att instrumentet är
mera stämt. Bara att det är lättare att höra HUR det är stämt. Att det
är svårare att exakt frekvensbestämma en ton, är inte synonymt med
att tonen är falsk. Det är ett förfärligt missförstånd om någon tror det.
En tons frekvensklarhet är inte alls ett mått på hur rättstämd tonen är.
Det är två helt olika saker.
Om det sedan är en fördel eller en nackdel beror ju på infallsvinkel. Har
man en subjektiv infallsvinkel så är det en fördel om man tycker bättre
om det på så vis. Men förstås en nackdel om man tycker bättre om hur
tonen var när den var mindre frekvensbestämbar. Vissa ljud skall inte
vara tonande utan ha en klang snarare än en pitch.
Om man försöker se det från en objektiv och återgivningsorienterad in-
fallsvinkel så är det en nackdel/försämring om det är lättare att höra
vilken frekvens ett instrument spelar, än det var när musiken spelades
från början.
En parallell till den tydlighetsökning som exempelvis spikfotsdistorsion
kan resultera i, är den tydlighetsökning ett HP-filter kan ge upphov till
(med avseende på frekvensbestämbarheten). I båda fallen så får över-
tonerna (som i sig ju dundrar mindre än grundtonen) en mera domi-
neranden roll med respektiva färgning, än utan.
- - -
3. Och därmed är man framme vid valfrågan.
Om man är upplevelseorienterad och vill att allting skall vara så tydligt
som möjligt så kanske man ser en "skärpning" av musikens komponen-
ter, i det här fallet tonens pitch, som en förbättring? Kvanititet blir ens
favorikvalitet. Ju lättare det är att höra tonens frekvens, desto bättre
tycker man att det är, även om man hör tonens frekvens mycket tyd-
ligare än den spelades. Kan offrar upplösning till förmån för skärpan.
Men en annan människa kan göra ett helt annat val, och kanske inte se
"mera = bättre" som varande en självklarhet. Jag är en av dem som ser
ett problem med tundem ur just denna aspekt - den mäter en kvantitet,
men gör på sätt och vis anspråk på att det skulle vara en kvalitet som
har mätts, och att det skulle vara en självklarhet att det är bättre och
bättre ju mera tydligt tonande man hör alla ljud på en inspelning. Men
jag föredrar ju att få höra alla ljud tonande på samma sätt som de spel-
ades, snarare än "så mycket som möjligt".
För mig är inte "mera" bättre, och metoden att avgöra kvaliteter genom
att försöka kvantisera (hur mycket) en utpekad egenskap (stampa tak-
ten, sjung med...) är inte något som har med fidelitet att göra.
Jag gillar mjuka fötter, eftersom de lägger sig i mycket mindre än vad
spikfötter gör. Men att spikfötter lägger konturer på tonerna som i före-
kommande fall gör deras pitch tydligare än ju ingen nyhet direkt.
Frågan är bara om man vill ha det?
Det är som jag ser det en hifi-filosofisk vars svar är upp till var och en.
Ingen kan bestämma åt någon annan.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).