Man anger faktiskt huvudsakligen estetiska skäl som motiv för att arbeta vidare, att det ser ut att kunna bli väldigt elegant är det enda som särskiljer strängteorin i någon djupare mening än så länge i jakten på den s k GUTn.
Att det måste finnas en "Teori M" är också ett estetiskt antagande, t v.
Man kan ännu inte ange falsifierbara påståenden som särskiljer strängteorin från de existerande separata disciplinerna. Man kan dock räkna fram "elegantare förklaringar" till redan kända fenomen, och i några fall hänföra kända "nästan axiom" som kvantiseringsfenomen och finstrukturkonstanten till synbarligen triviala konsekvenser av strängarnas grundegenskaper. (som att man måste vira strängen hela varv.....
) I den meningen finns experimentellt stöd för ansatsen, men falsifierbara och särskiljande påståenden finns det ont om. En risk är sen att eventuella sådana påståenden av principiella skäl kanske inte ens någonsin kan testas: apparaturen blir nog för stor och stark för universum. Experiment med enskilda strängar skulle antagligen vara uteslutet. Man kanske kan hitta på nåt kring de "tätlindade" dimensionerna, eller fästpunkter mellan olika bran, som kan ges experimentella konsekvenser av hanterbart slag. Men dyyyyyrt och stoort blir det.
Sen påstår min dotter (med föraktet drypande i rösten) att vetenskapsteori inte har nån plats i strängteorin: folk tittar bara på vad Idolen Idolen Edward Witten har spekulerat kring nu då för att hitta nåt att forska kring. Fysiken är intet, karriären är allt. Men hon forskar på i alla fall. Karriär är inte så dumt egentligen....
