PerStromgren skrev:Jag köpte mina Quad ESL-63 huvudsakligen baserat på recensioner av folk som jag tyckte verkade vettiga (i musik- snarare än hifitidningar). Frånvaron av låda såg jag som en tydlig fördel eftersom jag på den tiden hade hört så många högtalare med lådresonanser. Dessutom litade jag väldigt mycket på konstruktören, Peter Walker.
Efter en kort provlyssning i butiken bytte pengar och högtalare ägare.
Hur länge har du hängt med dem nu? Första gången jag såg Quad ESL så var det galet mycket dyrare än något jag hade råd med, minns inte vad de kostade och det kan t o m ha varit ESL 57 den gången. Nästa gång jag hörde dem och häpnade var på Boom Ljud och Bild i Västerås, som senare konkade. På konkursauktionen såldes ESL 57, men det stod att de var defekta, så jag vågade inte vara med och slåss om dem. Det enda jag tog med hem från den auktionen var ett gäng feta kablar som inte blivit använda. Så när jag hittade ett tips här på Faktiskt om ett par som faktiskt (sic!) var överkomliga så slog jag till. Så de köpte jag på gamla ljudminnen och av nostalgiska skäl. Trodde nog inte att jag skulle gilla dem så högt och rent som jag gör, tänkte ha dem några månader på kul och sedan skicka dem vidare och kanske testa något mer av det jag inte köpte på den tiden det begav sig, men jag har svårt att tänka mig att släppa iväg dem nu. Det är mina senaste högtalare.
De näst senaste är ett par OA-52 som jag haft i ett kvartssekel. De valde jag efter omsorgsfull lyssning kan man väl säga. Jag dreglade länge över dem, men även de var ganska dyra så det hann gå några år innan jag skramlat ihop slantar till dem. Var inne på mitt första jobb då och hade nyss fått min dotter, så det fanns annat att prioritera, men en kväll på väg till RMI-Berghs kikade jag in hos Kent på HiFi-art och han hade ett par demoex som han ville bli av med snabbt, för HiFi Klubben hade fått Carlssonagenturen eller hur det nu var, så han skulle inte sälja dem längre. Efter att ha hört dem på en mässa på Blasieholmen där allt, oavsett pris, lät sämre än OA-52 så greppade jag snabbt plånboken och baxade in dem i min lilla bil. De var rätt stora när de var packade i kartonger. De har belagts med säljförbud av min dotter, något som gör mig lite glad, trodde inte hon brydde sig, men tydligen gillar hon också ljudet. Konstigt vore det väl annars, för bättre ljud än de levererar går inte att uppbringa utan att punga ut med vådliga summor pengar och investera i ett rejält lyssningsrum.
Före OA-52 och även parallellt med dem under många år hade jag ett par Zachry TM200 med psykoakustisk slavbas och allt. Designade av Stephan Wänqvist (reservation för stavningen) numera på Audio Pro, om han inte gått vidare därifrån också. Det är nog inte många som hört dem, men de som gjort det glömmer dem nog aldrig. Nu är det längesen jag lyssnade på dem så jag ska inte försöka sätta ord på upplevelsen att höra på dem, men försitt inte chansen om det dyker upp ett par. Jag skulle absolut kunna köpa på mig ett par igen om de dök upp. Lite stora för arbetsrummet, men finns det hjärterum. Varför köpte jag dem då? Jo jag hörde dem på en mässa i Skärholmen och sedan fick jag Västerås Sound att ta hem ett par åt mig, det fanns ingen som sålde den modellen i stan. Senare blev ju Zachry liktydigt med Cerwin Vega Light ungefär. Stora discoschabrak med massor av element. TM200 drunknade tyvärr i en översvämning. Hjärtslitande bilder finns i min medlemspresentation.
Mina allra första högtalare var ett par OD-11. Ung och dum ramlade jag in hos en radiohandlare i Västerås, Arne Andersson, och hade tänkt baxa hem något stort och fett med massor av watt och imponatoreffekt, jag hade ju fått min första egna lya. I butiken sprang jag på Adolf "Chicko" Schnelzer, sångare, showman, radiotekniker, charmör, försäljare och schackspelare mm mm och av någon anledning fick jag förtroende för "gubben" och följde hans råd och gick hem (utan provlyssning!) med ett par fyrkantiga lådor som varken ståtade med särskilt många watt eller skulle imponera på brudar o kompisar, men jäklar jag gillade dem! De hängde med parallellt med TM200 till OA-52 kom in i bilden, då hamnade de i ett förråd och så småningom skänkte jag dem till min far. När han dog hade basarna för längesedan gått sönder i kanterna och lådorna var fuktskadade (men inte dödligt) och jag körde dem till tippen... Gissa om jag ångrar mig!!
Så nu när jag tänker på det har jag för det mesta haft två par högtalare igång. Jag är en bigamist! Hoppas frugan inte får veta det, henne har jag haft längre än Carlssonhögtalarna *s*