Jag har mitt system i princip kalibrerat enligt Hollywood-standard, och jag spelar inte sällan filmer rätt nära noll (enligt standard), men det beror förstås på film.
Nivån brukar hamna mellan -8 dB och +5,5 dB. Utanför det har jag inte något minne av att jag någonsin hamnat. Huruvida det hamnar under eller över standarden beror för det mesta på en kombination av "referering till vekligheten", och inte minst: av
ljudkvaliteten. Ju bättre det låter, desto starkare kan man spela.
Den där 85 dB-kalibreringen är bara en nivå man valt för själva kalibreringen. NÄR filmen är fullt utstyrd blir det ju mycket starkare än 85 dB med 0 dB-inställt (>>100 dB) och tio ytterligare mera i basen.
Filmvärlden är dock avsevärt mycket klokare än musikvärlden, och filmer som inte är starka behöver
inte vara fullt utstyrda.
Med filmer som är fullt utstyrda och volympådrag +5,5 så närmar jag mig klippnivå med min 2105. Systemet har alltså bara 5,5 dB marginal till kraven, men så är det en liten förstärkare också. Känsligheten på högtalarna är 88 dB enligt mina mätningar, vilket dock är samma känslighet som Stereophile kallar för 90 dB och som JM-Lab kallar 91,5 dB.
Kanske är jag för blygsam med mina känslighetsangivelser?
Jag har mätt upp stora peak-ljudtryck i biografen, men - om man jämför med att spela i hemmabiosystem med illa distorderande och "bullrig" ljudkvalitet och hög kompression, så låter dessa
mycket högre redan vid klart lägre peak-ljudtryck, och jag brukar vilja dra ned, eller helt enkelt dra. Jag gillar verkligen
inte höga ljudtryck annat än när ljudkvaliteten är superb på både filmen och i biografen.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
)
