Jag skulle vilja kalla det en partiell målbild, men mest av allt är det ett sätt
att definiera en "perfekt återgivning". För det är det ju*, inom ramen för
sina begränsningar.
- - -
Men i verklighetens strävande efter en optimal (inte att förväxla med per-
fekt) återgivning finns det väldigt många andra hänsyn man måste ta också,
och den kanske största av dem är att aldrig glömma att det när man expo-
neras för ursprungshändelsen ju inte finns något entydigt svar på hur trum-
hinnetrycket ser ut. Det beror ju på var man befinner sig i den där verklig-
heten i alla dimensioner och axlar.
Den alternativa målbilden kan därför vara att backa ännu ett steg längre
ifrån lyssanre, och istället definiera en perfekt återgivning som den där ljud-
fältet från ursprungshändelsen återställs perfekt, alltså i alla tre dimen-
sioner.
Det intressanta med det målet är att det är absolut

och fullständligt
ouppnåbart

från en tvåkanalig högtalaruppställning. Och det är så av
fysikaliska skäl.
Det går bara inte. Det kan man visa genom att göra en analys av generer-
bara informationsmängder.
- - -
Så var står vi då?
Jo då uppkommer frågan upp, HUR man skall förenkla den komplexa verklig-
heten till något återgivningsbart, det vill säga gå från det senare ouppnå-
bar målet till något som kanske inte heller går att uppnå, men som i varje
fall är mera praktiskt användbart som mål?
Mitt förslag på mål, ehuru bara parallellt (jag använder det ju tillsammans
med många andra för att få en komplett uppsättning mål) är då att se till
vad man har när ljudet entrar trumhinnan. Det som Almen nämnde alltså.
Det målet är i allra högsta grad användbart som jag ser det, för optimer-
ade av ett antal faktorer i återgivningen.
Men som sagt - man behöver komplettera med ytterligre krav och ännu
viktigare: Man behöver även betrakta avvikelserna från målet - sett med
hörselns fysiologiska och psykoakustiska egenskaper som vägnings- och
värderingsmall.
- - -
Det finns ett annat alternativt mål som man kan sätta upp (men då inte
tillsammans med trumhinnemålet, utan mera som alternativ till) om man
inte tycker att det känns rätt att utgå ifrån vad som entrar trumhinnan,
kanske för att man inte tycker att det är rätt att blanda in lyssnaren i
återgivningsbegreppet.
Det målet kallar jag ett tryckvektor-mål.
Det handlar då om ett annat och rätt finurligt sätt att definiera den goda
återgivningen, ett som går ut på att man förenklar det komplexa ljudfältet
som man har från en levande ljudkälla, till en komplex tryckvektor-punkt.
En punkt där man betraktar det ljudande resultatet. Det vill säga vad man
gör är att man mappar händelsen i en punkt som man approximerar till att
definiera lyssningsplatsen. Och man mappar den som ljudvågor med olika
frekvens och amplitud, som passerar punkten i olika vinklar.
Företag som arbetat med sådan ljudfältskodning finns det faktiskt några,
och inte bara skivbolag utan också mikrofontillverkare (som tur är

).
Och tanken är onekligen elegant att man skapar en inspelning genom att
mappa den ursprungliga ljudhändelsen i form av de tre dimensionernas vek-
torer (man behöver använda minst tre mikrofoner, men det går även att
avläsa ljudfältet med flera än så - och det är till och med nödvändigt att
göra det om det skall ske korrekt och alla riktningar sedan skall gå att de-
sciffrera i 4pi sr). Och sedan definierar man den perfekta återgivningen
som en där en ny mikrofon kan placeras på lyssningsplats, och som där
registrerar exakt samma signaler.
Fördelarna är uppenbara - man slipper blanda in okända variabler (alla öron
är olika) och man får något som är väldigtdefinierbart, och vad mera är, så
blir det inte bara monomkompatibelt, utan faktiskt ett system som går att
packa upp i välfritt antal kanaler!
Nackdelarna skall jag berätta om en annan gång.
Vh, iö
- - - - -
*Given en förfärlig massa reservationer som sagt.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).