Köpte för ett par veckor sedan en box med tio plattor för 99 spänn i en bokhandel.
Utan att ha undersökt saken innan köp, så utgick jag från att det skulle vara material från diverse perioder, med kvalitetsmässigt både högre och lägre nivåer, samt en blandning av stereo- och monospår.
Nu skulle jag spisa lite från denna box, fick jag för mig, och upptäckte att allt material var i mono.
Sitter nu och slölyssnar lite, och tycker väl att det inte alls gör något att det är just mono.
Ljudkvaliteten ligger helt klart över tröskeln, åtminstone vad mig beträffar.
Dvs tröskeln under vilken distraktionerna börjar ta över och störa musikupplevelsen.
Låtarna gillar jag skarpt! Åtminstone såhär långt. Och det bidrar säkert till att jag inte distraheras av funderingar på det ljudmässiga.
Då fick jag en liten fundering:
Det kanske till och med är en FÖRDEL att ljudet inte är på topp?
Fast det beror naturligtvis på vad SYFTET med lyssnandet är.

