Inhandlade för ganska exakt tre år sedan en PS Audio Power Plant Premier, en kul mojäng som inte är en traditionell strömrenare utan i stället ett "strömaggregat" som påstås ta ström från vägguttaget, bryta ned denna och bygga upp ny, helt "ren" ström fri från distorsion (kontroversiellt, I know...) samt dessutom lämna konstant 230 V spänning utan vare sig dippar eller spikar. Allt förpackat i en snygg låda med läcker, blå display.
Saxat och fritt översatt från produktinformationen:
"Tekniken bakom Premier Power Plant är en omvandling av inkommande växelström till en 5 V fyrkantvåg via en synkroniseringskrets, en separat processor omvandlar fyrkantvågen till en sinusvåg som sedan behandlas i en DAC till en ren sinusvåg med samma fas som den inkommande växelströmmen. Rester av likström filtreras bort och vi har nu en 'minikopia' av den inkommande växelströmmen, men som är stabil och renad från distorsion. Därefter förstärks den renade sinusvågen, men i exakt fas, varvid effektiviteten blir mycket hög, d.v.s. energiförlusten i värme blir låg."
Bakgrunden till denna affär är följande:
Jag hade problem med mina tidigare Audion Silver Night rörmonoblock; när någon fönade håret i badrummet på entréplan, uppstod ett obehagligt "trafobrum" från blocken i lyssningsrummet på övervåningen (detta trots att jag lagt drygt 100 lök till elektrikern i samband med totalrenovering av kåken ett par år tidigare). Lätt irriterande tillika nervositetsframkallande. Jag kom fram till att något måste göras åt saken. Kanske var en strömrenare lösningen? Förmodligen billigare än att ta hem elektrikern ytterligare en gång, tänkte jag (i min enfald, skulle det visa sig).
Lokale handlaren ärades med ett besök. Denne hade precis fått in ett exemplar av en Power Plant. Jag lyssnade, med och utan, och upplevde där och då en klar förbättring av ljudet, framför allt i basen som fick ett bättre fundament men återgivningen upplevdes överlag lugnare och mer "lättflytande" när Naimelektroniken var ansluten till apparaten. Jämförelsen gjordes "öppet" (A/B) med samma kringutrustning med samma volym (ja, jag kollade att han inte smyghöjde, dessutom höll jag i fjärren) och samma sekvens i en Jackson Brown-låt, har glömt vilken.
Jag blev i ögonblicket så hänförd (ja, det är ett adekvat ord för hur jag kände) att jag körde hem, letade upp en recension från StereoPhile på nätet, konstaterade att recensenten tyckte som jag, funderade några dagar ytterligare och beställde sedan apparaten (butiksexet var redan sålt). 22 000 riksdaler var priset och då ska man ha med i beräkningarna att dollarn precis fallit vilket medförde gynnsammare priser. Att ett elektrikerbesök bara hade kostat en bråkdel, var inget jag reflekterade över där och då.
Väl levererad och alla apparater apterade, upplevde jag samma känsla som i butiken. Och brummet när hårfönen gick, var som bortblåst. Självfallet upplevde jag även att "tystnaden mellan tonerna" samt "svärtan" var mer påtaglig. Vilket kap!, tänkte jag i lyckoruset jag befann mig.
Kvällen därpå, bjöd jag hem en god tillika hifi-intresserad vän för en provlyssning. Jag hade inte nämnt något om mitt inköp och Power Planten var väl dold bakom luckan i hifi-bänken. Han stoppade cd:n efter första versen, tittade storögt på mig och frågade om jag hade "kalibrerat subbarna eller nåt". Så bra som han tyckte det lät just då, hade han aldrig tidigare upplevt, försäkrade han.
Ett år förflöt och jag hade så smått börjat tröttna på mina Audiovector S3 Avantgarde. "Imponatorparametrarna" föll mig inte längre i smaken och antalet vax jag fann spelbara sjönk stadigt till att mot slutet omfatta endast ett fåtal audiofilplattor. Som gammal rockräv, fann jag situationen ohållbar. Jag hade dessutom sedan en tid tillbaka börjat intressera mig för single end-stärkare och hade också på Sheratonmässan lyssnat till en högtalarmodell från engelska Audio Note som jag tyckte lät fantastiskt. Det var således dags för förnyelse i maskinparken såväl som gällande högtaleriet.
Det sista jag gjorde innan jag skulle packa ihop prylarna, var att testa systemet utan Power Planten, för att kolla om den var värd att behålla nu när försäljning av gammalt stundade. Upplevelse; ljudet tappade basfundament och "spretade", skarpskurenheten i konturerna suddades ut en aningens aning. Vi pratar givetvis mycket små skillnader, emellertid icke försumbara i mina öron vid tillfället. Och ja; jag kollade med faspennan att allt var rättvänt.
Jag behöll således Powen Planten, CD-spelaren (Naim CD5x) samt kablage. Förstärkare och högtalare såldes. Nya högtalare och single end-häck inhandlades. Till på köpet flyttade jag ner i biorummet med hifi-prylarna och skapade mig en egen liten fristad för finlyssning.
Detta var alltså för två år sedan och jag har sedan dess suttit nöjd. Mycket nöjd, till och med. Det är en skön känsla när man känner att de prylar man har, till fullo uppfyller ens krav på musikåtergivning. Dock finns det inget som inte kan bli bättre, tänkte jag alldeles nyligen och började fundera i termer av "förfining av befintlig materiel". Kanske trafobyten i rörhäcken (parallell tråd...)?
Lite upprymd över mina funderingar gällande eventuella trafobyten och vad detta ingrepp måhända skulle få för inverkan på ljudet, fick jag igår kväll ett infall; jag bestämde mig för att testa systemet utan Power Planten för första gången! Sagt och gjort och exakt samma upplevelse som när jag genomförde samma förfarande med gamla anläggningen. Banne mig om inte även djupledsperspektivet plattades till en smula... Kopplade tämligen omgående tillbaka och bitarna föll ånyo på plats. Puh!
Är ovan beskrivna upplevelser med och utan Power Planten placebo eller finns det tekniska förklaringar som faktiskt ger vid handen att eventuell ljudpåverkan skulle vara reellt hörbar?
Jag är medveten om att jag inte en enda gång verifierat mina upplevelser i ett kontrollerat blindtest. Men min kompis då, tänker nu vän av ordning, ni vet han som kom förbi och imponerades av återgivningen. Hur förklarar man det? Ja, säg det... Kanske hade han helt enkelt en bra lyssningsdag och var på bra humör. Det får vi aldrig veta...
Jag vet också att förstärkare är tämligen okänslig för strömkvalitet och spänningsförändringar inom rimliga gränser.
Likväl; upplevda, ljudliga skillnader.
Jag har funderat lite själv över tänkbara, tekniska förklaringar.
Kanske kan användandet av Power Planten liknas vid att lyssna nattetid, då många upplever en bättre återgivning (p.g.a. "lugnet" i elnätet)?
Power Planten är ju, i princip, en förstärkare. Måhända ger den i egenskap av sådan inte bara ren ström under stabil spänning utan sätter även sin egen "signatur" på ljudet?
Jag vet inte. Jag vet bara att den gör min musikaliska upplevelse framför stereon mer njutbar.
Fri spekulation och diskussion tillåten!
