xeizo skrev:Konventionella högtalares, med flera element, förmåga att skapa illusionen av en stor ljudbild i höjdled anser jag snarare är en svaghet. Den är ju skapad, alltså INTE som det lät på inspelningen!
Fast då tror jag du missförstått vad som har diskuterats. Det har inte
talats om att skapa en illusion av en stor ljudbild så vitt jag sett (jag
kan ha missat något).
Och det handlar heller inte om att det per automatik skulle vara bättre
med flera element placerade på olika ställen.
Vad det handlar om är att sättet som elementen interfererar med var-
andra kan ge effekter och om man känner dessa kan man utnyttja
dem konstruktivt, och med det menas inte att skapa något sound utan
att ta bort sådana.
Jag tror jag själv har skrivit om att gå ifrån en 3D-presentation av
ljudbilden till en holografisk dito. Det är inget som sker per automatik
genom att avstå ifrån en koincident ljudkälla. Snarare är det troligt att
en sådan förändring kommer att ställa till med problem (liknande de
du talar om) om den inte görs med genomtänkt avsikt.
xeizo skrev:På den punkten är jag av åsikten att koaxialhögtalare snarare har en fördel eftersom de återger mer exakt vad som finns på fonogrammet från början i form av ljudinformation.
Jasså? Ja, sådant kan man förstås stipulera, men på vad bygger det
påståendet? Och skulle du kanske säga samma sak om en (oändligt
lång) linjekälla?
Och igen - det som diskuterats är lite förenklat vad man vill ha den
upplevda dynamiska horisonetella fokallinjen. Skall den gå genom hög-
talarna? Skall den vara oändligt långt bort, skall den vara diffus och/
eller frekvensberoende...?
Vad jag säger är att varje sorts högtalare inte bara återger det som
finns på fonogrammet - utan de säger något om sig själva också, till
lyssnaren. Hörlurar säger att de sitter på huvudet, men önskvärd tyd-
lighet. Och att musiken sitter fast i huvudet och följer dess rörelser är
något man KAN anmärka på som icke-ursprungstroget. Eller hur?
Jag säger inte att det stör alla, men så var det inte ursprungligen.
xeizo skrev:Mer likt hörlurar, med ett element för varje öra, fast i fria luften. Om ni förstår vad jag menar. Stereo är ju inspelat på så sätt att ljudet avlyssnas från en punkt dvs mikrofonen och sen fastnar på fonogrammet.
Jasså?
xeizo skrev:Det mest logiska sättet att återskapa vad som gick in i micken är såklart att åter stråla ut det från EN punkt. I detta fallet en koaxialhögtalare. Inget snack om att det är mer "HiFi" imho.
Mono alltså. Okej.
xeizo skrev:Sen har ju koaxialhögtalarna andra problem som är mer relaterade till förvrängning av ljudet, som att diskanten sitter inuti en kavitet som rör sig fram och tillbaka. Inte helt idealiskt ifall våra öron är så känsliga att de kan uppfatta detta.
Hursomhelst anser jag att koaxialhögtalare är hyperintressanta, sen är frågan om element, filter och lådor är tillräckligt bra för att leva upp till det som ser bra ut på pappret.
Vill man bara ha stor ljudbild borde stora elektrostatpaneler med nödvändiga subbor vara oslagbara i ett hem, men jag tror inte att de återger precis som fonogrammet i sig egentligen låter.
Menar du alltså att du tror att ett stort elektrostathögtalarmembran
också bör ge en stor ljudbild?
Jag tror du dragit förhastade slutsatser om den saken. Det finns vissa
stormembranshögtalare som är konstruerade på så vis att man liksom
"hör hela ytan", men det beror inte på att de är stora utan på att de
av olika skäl inte ger ifrån sig homogena ljudvågor.
Och igen - jag tror du har missförstått hela resonamanget om du är
av uppfattningen att diskussionerna kring olika sätt att orientera de
olika elementen har handlat om att koaxialer är dåliga för att de ger
en punkformig upplevelsen av monoljud. Det gör ALLA goda högtalare.
Det som diskuterats är något helt annat - nämligen de dynamiska
effekterna på ljudbilden, inte att den skall vara stor.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
