Om det fortfarande är intressant med distens "hörbarhet" hittade jag en intressant test
på Audioholics
Testen i sig är kanske inte jätteintressant men det som fångade min uppmärksamhet var hur författaren upplevde de gränsvärde för distorsion som innebär "fail" eller "pass" i en testsituation.
During my testing, I was sitting about 40 feet away (to the side) of the units under test. While I cannot determine how different the spectrum of sound was at the microphone relative to my position, on a relatively small number of occasions when the software recorded the output as a "FAIL", or "PASS", I might have decided from listening alone, that should not be the case. Despite that, I would argue that the CEA 2010 standard is as good or better than any other metric I can name for relating subwoofer distortion to usable output. The vast majority of the time, my ears would draw the line at the same levels the software would report a "FAIL".
Författaren upplevde kriterierna för att bedöma om distmätningen var godkänd som rimliga och att det i de flesta fall överensstämde med vad han upplevde genom att lyssna.
Kriterierna för de oilka distorsionskomponenterna är enligt följande:
2:a-ton: -10dB (relativt grundtonen)
3:e-ton: -15dB
4:e & 5:e-ton: -20dB
6:e, 7:e & 8:e: -30dB
>9:e: -40dB
Information om detta finns här!
Om man tittar på Illkas test, i tabellen för "Max clean output" enligt ovanstående kriterier, ser man att det skilljer cirka 1-3 dB (lite beroende på frekvens) mellan 75- och 200l-lådan (till den stora lådans fördel).
Det som slår mig är att skillnaden är relativt liten, åtminstone om man jämför med THD-siffrorna.
Jag håller med Celef i att man måste titta på delkomponenterna, enbart THD säger nog inte mycket om hur hörbar disten är!