Almen skrev:Martin skrev:Almen skrev:Martin skrev:Piano är känsligt för både mikuppställning och komprimering.
När man lyssnar på ett piano, gör man det helst på lite längre avstånd eftersom det har ett så kraftfullt ljud. Men hörseln är väldigt duktig på att skilja på vad som är pianot och vad som är rummets akustik. Därför låter pianot annorlunda i verkligheten än på inspelning, särskiljt när rummet är väldigt livligt.
Ofta mikas piano på nära håll för att inte få med för mycket av rummet, problemet blir då istället att det blir för starkt och "resonant", man hör resonanserna inuti pianot mycket kraftigare och entonigare. Det blir mindre avslappnat och fylligt där hela pianoljudet kommer med. Samtidigt överstyrs lätt mikrofoner och ingångssteg på mikförstärkare så att det låter mer gällt och jobbigt. Det problemet är betydligt vanligare än man kanske tror.
Mikar man istället på ett större avstånd så blir det för överdriven rumsklang om man inte har tillgång till ett väldigt dämpat rum. Då låter det skramligt och burkigt istället med mycket lång efterklang. Det är svårare att urskilja och sortera bort rummet från pianots ljud när det passerat genom två kanaler än att verkligen vara där. Därför hör man det på ett helt annat sätt.
Man bör nog ha ett "tillräckligt" stort rum för ändamålet.
Lite kul, John Atkinson har skrivit en hel del om svårigheterna både med att spela in och upp piano, och vid sökningarna på Stereophile hittade jag detta foruminlägg:
Absolutely Reference Quality Piano Recordings.
Där hänvisas till skribentens kompis,
Torgny Lundmark, som enligt skribenten spelat in mycket fin pianomusik, och på hans hemsida kan man läsa både om inspelningsteknik i allmänhet och Yamaha NS-10, LTS och Ino Audio pi60s i synnerhet. Världen är liten.
Tillräckligt stort, diffuserat och dämpat.
Är det väldigt dämpat kan man komma undan med ett litet rum också, men då börjar det bli finkänsligt hur man placerar mikarna igen.
Men med ett för dämpat rum tappar man ju den underbara klangen som blir i ett stort, fint rum med ett stort, fint instrument.
Dessutom spelar man sämre.
Hej!
Skriver här för första gången. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag gjorde i höstas ett föredrag om några av de skivor som jag spelat in på Audio Concept. Claes Wetterbrandt var där – eftersom jag jobbat på Studio Blue och även innan med föredrag under många år – liksom Pekka Johansson, som även skrev en vänligt sammandrag från det mycket långa mötet på 3,5 timmar i senaste MOLT:en.
Det finns som en några upptäckt en hel del på in hemsida (
www.Torgny.biz) om ljudinspelning av just piano, som jag själv påstår vara ett av de svåraste instrumenten att spela in. Kanske av den anledningen att jag hört så få inspelningar som jag uppfattar som bra. För att kunna säga så måste man ha en bred bas att stå på och jag har många tusen inspelningar av piano, min bror Jörgen som bl.a. skriver i MOLT och tidningen Opus sedan många år har ännu fler, och en mycket god vän har mellan 25.000-30.000 skivor av med pianomusik. Vi är några vänner som träffas oregelbundet för lyssningsträffar och jämför gärna inspelningar, men framförallt är det naturligtvis musiken och pianisterna som intresserar oss.
Alltnog så har jag haft förmånen att själv både kunna spela piano på en hög nivå (diplomnivå) och även tillsammans med många namnkunniga musiker under lång tid. Jag studerat piano 8 år på tre högskolor (med examen) samt även drivit en internationell konsertserie under 19 års tid, och inte minst stämt och intonerat/mekanikjusterat flyglar under nu snart 30 års tid. I konsertserien Amorina Recitals så spelades alla (utom en) 90 konserterna in av SR, Radio Stockholm och Tobias Derwinger (bror till pianisten Lowe) samt jag själv. Där har vi haft möjlighet att jämföra live-ljud med inspelat ljud gjort av flera olika tekniker under lång tid. Jag har också gjort detta stora jämförelsearbete även i två andra lokaler och har som ni förstår en mycket bred bas att stå på när jag talar om piano, inspelningar, pianomekanik eller pianister.
Det gäller att bygga upp en inre referens som är stark och med den som hjälp och bra högtalare i ett akustikjusterat rum, jämföra det inspelade ljudet med hur det låter live.
Men det är ändå svårt att få det tillräckligt bra så man blir nöjd! Så det genomfördes ett mikrofontest på en flygel på Studio Blue i maj år 2000. Pianister var jag och Bertil Wikman. Med var Ingvar Öhman, Claes och även Micke från Studio Blue. Bakgrunden var att jag såväl som Bertil provat de flesta upptänkliga mikrofonuppställningar och inspelningsmetoder utan att bli riktigt nöjda med ljudet, vare sig på våra egna inspelningar eller på de kommersiella skivor som vi testade flygelljudet med. Genom att på Studio Blue spela, lyssna vid flygeln och direkt gå ut i kontrollrummet och jämföra det inspelade ljudet med flygelns, kom vi till slut fram till en mikrofonposition som var så lik hur vi uppfattade flygelns ljud att den var verkligt svår att skilja från originalljudet. Denna position – med en liten justering för de största konsertflygelmodellerna – har jag sedan dess använt på alla skivor jag spelat in. Jag mäter alltså in mikrofoninställningen med tumstock och vet då att jag hemma kommer att få den balans mellan direktljud och tidiga reflexer som jag önskar.
Detta kan verka märkligt då några nog skulle hävda att alla situationer eller rum är olika! Vilket alltid är så lätt att säga: att allt är unikt och att det därför aldrig går att göra rättvisande jämförelser … Man gör det mycket lätt för sig på detta sätt och behöver på samma gång aldrig metodiskt fördjupa sina åsikter. Men riktigt så omöjligt att ge generella råd är det lyckligtvis inte. När man är så nära som en meter från en starkt ljudande flygel och på en stor scen, då är alla sena reflexer så svaga att de i praktiken har mycket liten betydelse för den inspelade klangen. Jag lägger sedan på sena reflexer hemma, och på så vis kan jag styra klangfärg och i viss mån position på instrumentet i ljudbilden. Detta kanske kan förvåna, men scenljudet är annorlunda jämfört med salsljudet. Sitter man i salen och lyssnar så blandas direktljud, tidiga reflexer samt efterklang på ett helt annat sätt än uppe på scenen där direktljud och tidiga reflexer dominerar. Scenakustik har helt andra akustiska värden än salsakustik, men det för långt bort i denna text. Ofta kan det också vara så att man inte alls vill spela in salsljudet, då salen har en undermålig akustik.
Fördelen med att spela in på detta sätt blir uppenbar då man inte blir beroende av lyssningen ute på fältet (eller salens akustik). Det är tillräckligt svårt att få till lyssningen hemma. Att släpa med högtalare till något icke akustikbehandlat rum ute på fältet och lyssna där, ger en alldeles för osäker uppfattning om man verkligen spelar in det ljud man önskar. Jag har varit med om detta problem alltför många gånger, med olika tekniker och på många skivinspelningar, att jag vet att påståendet är sant. Hörlurar, oavsett prisklass, är i detta sammanhang tyvärr helt oanvändbara för att kunna bedöma en inspelad klang eller ett rum.
Jag arbetar på detta sätt och på min hemsida kan man ladda ner inspelningar som jag gjort för att själv bilda sig en uppfattning hur det klingar.
Jag spelar hellre in för torrt än för blött. Några av dessa tankar har varit: att få om några människor lyssnar på samma nivå som en konsertflygel ljuder i verkligheten. Man får helt enkelt fel klanguppfattning vid en lägre ljudnivå. De flesta har inte heller anläggningar som klarar av ett ljudtryck på ca.120dB som blir nödvändigt för att ha en marginal till de maximala ca.110dB (C-kurvan) som en konsertflygel kan ge (mätt i Amorinasalen i Sollentuna av Ingvar Öhman). Vidare har många helt obehandlade och överakustiska kala rum som de lyssnar i, kanske också med olämplig form. Dessutom tenderar alltid överakustiska inspelningar på något sätt att låta otydliga eller suddiga så att framförallt basstämmorna hörs dåligt. Njurmikar används ofta och kan ge en något vass klang och dessutom ofta en basavskuret från ca. 200 Hz, pga proximityeffekten för njurmikar. Mycket få verk för piano om några, är också i verkligheten skrivna med tanke på stora konsertlokaler med 2 sekunder eller mer i efterklang.
För att kort kommentera flygelns utstrålning så ger den diskant i främst två lober: parallellt med tangentbordet och i den böj som är i träramen. Klangen är alltså inte homogen runt om instrumentet. Ljudet under flygeln låter inte kul. Det är bara att spela in så hör man kanske själv. Man ska alltså inte heller spela in ett upprättstående piano bakifrån utan från tangentsidan.
På Hifi-mässan den 16 februari kommer jag att hålla en starkt förkortad version av inspelningsföredraget som jag gjorde på Audio Concept. Ni är välkomna om ni har tid och lust.
___________
