aisopos skrev:roggaro skrev:Kraniet skrev:dock så säger ju frekvenskurvan väldigt mycket. den är prio 1 enligt mig. Spelar ingen roll om man har en högtalare som kan maxa transienter men har en ojämn frekvenskurva med taskig energikurva.
generellt är nog 'transientvillig' bara av godo kan jag tycka.
kan ju också gälla val av förstärkare t.ex
Att högtalaren har bra transientegenskaper är väl bara ett annat ord för att den har
rak frekvensgång högt upp i frekvens samt fasriktig återgivning.
Utan rak frekvensgång och fasriktighet kan aldrig en transient bli bra !?
jo det tror nog jag med. fast det kan ju vara så att den producerar oljud vid kraftiga transienter för det?
Vad jag förstår så går nästan allt att avläsa från frekvenskurvan. Allt utom distorsion då förstås.
Jag tror att mycket av "karaktären" hos högtalare är olika distorsionsformer. Efter att man kompenserat för frekvensgång och energikurva alltså.
Energikurvan är ju dessutom lite intressant. Man kan ju få samma energikurva på olika sätt. Har man en svacka on-axis men en topp i off-axis så kommer dessa summera till en jämn energikurva. Men ljudet kommer låter annorlunda mot en annan högtalare med annan frekvensgång (on och off-axis) som också summerar till en jämn energikurva.
Dock kan de båda högtalarna låta bäst från olika vinklar, dvs alla ska inte pekas direkt mot lyssnaren. Så hur man jämför blir ju viktigt.
Men varför inte göra det så att frekvensgången är rak och fin on-axis och med en jämn och avfallande off-axis? Det är inte speciellt svårare att åstadkomma än något annat. Dessutom verkar Harmans forskning visa på att det är vad som föredras av människor i blindtest (monouppställning).
Högtalare som avviker från detta kan visst låta väldigt bra. Men ofta verkar de väldigt "placeringskänsliga", "rumskänsliga", kräver "rätt" förstärkare osv.. Det blir tydligt om man läser lite tester på Stereophile och jämför med mätningarna.