Ljudupplevelsens beroende av både avsändare och mottagare

[Strmbrg]

Jag har jiddrat en del om detta i andra trådar, men det känns mest som att stå och lifta i vägrenen till en hårt trafikerad landsväg, utan att resultatet blir så mycket mer än att man blir lite nerstänkt av de som forsar förbi, tutandes och omkörandes...

Nåja, därför startar jag nu tråden som är avsedd att handla om just det rubricerade.

Vi får väl se om resonementet ens väcker något intresse.
Det handlar nämligen inte så mycket om teknik, apparater och dessas prestanda.

Mina idéer baseras egentligen bara på resonement, och inte så mycket på undersökningar av hur det egentligen förhåller sig.
Min utgångspunkt är att det som ur stereon ramlar ut i rummet, i form av musik - och nu snackar vi akustiska instrument, röster och annat som finns i verkligheten, låter mer eller mindre olikt verkligheten.

Det bör alltså krävas någon form av tolkning hos mottagaren/lyssnaren, för att uppleva tex en saxofon på en scen, om det är det som är inspelat.
Utan denna tolkningsförmåga så kanske vi inte skulle "förstå" att ljudet i lyssningsrummet föreställer en saxofon på en scen.
Vi kanske skulle uppfatta ljudet bara som ett ljud, utan koppling till något verkligt?

Jag har ju kört exemplet med ett fotografi i andra trådar.
Inte fasen är Bengt Feldreich svartvit i verkligheten. Inte fasen är han tvådimensionell. Och inte sjutton är hans ansikte fyra centimeter högt på ett betraktningsavstånd av trettio centimeter.

Lik förknådat ser vi att det är Feldreich och inte bara en platt klutt.

Borde inte detta betyda att även hörselfunktionen i oss hjälper till med diverse kodningar för att vi skall begripa vad det är vi hör från stereon?

Och, i förlängningen:
Kan i så fall denna "dekodning" / förlåtande och tilläggande funktion inom oss variera lite mellan olika personer?

Och, kan i så fall denna variation påverka vår observans / känslighet för fel i återgivningen i så måtto att vissa upplever en mycket trovärdig återgivning samtidigt som andra upplever en betydligt mindre trovärdig återgivning när de lyssnar under samma förhållanden?

[Objektivisten]

Ja. Frågan är hur mycket som är medfött respektive hur mycket som är förvärvat och adaptivt.

T ex, om man aldrig sett Bengt Feldreich så ser man ju bara en äldre svartvit man. Men man tror ju inte han är svartvit för det.

[darkg]

Jag tror att man också kan dra paralleller till litteratur och film; vi går med på fiktionen, ibland, och ibland spricker det - när saker stör illusionen. Och vad som stör oss beror absolut delvis på hur vi läser, vilket delvis beror på vad vi har tagit del av innan.

Jag tror att det är mycket ovanligt att hifilyssnaren tror sig vara på konsert, så illusionen är för det mesta aldrig absolut. Om den är OK beror nog mycket på attityd, som beror på många saker. Tro-värdig är ett talande ord ju... vad är värdigt vår respekt? Sällan det som uppvisar svagheter. Det är liksom en principiell faktor med i spelet.

[denim44demon]

Om vi fortsätter på bildexemplet så tycker jag att upplevelsen borde skilja mellan individer.

En bild på Bengt Feldreich i svartvit kan säkerligen vara mycket fin och detaljrik. En del kanske anser den förvanskad då den inte är lik originalet, som jag antar t.ex. har viss färg. Vissa kanske rent utav tycker att svartvita bilder är det vackraste som finns och njuter mer av dessa bilder än några andra. Vissa kanske gillar att fotot är skarpt medans andra gillar foton där bakgrunden är suddig och fokus enbart är på Bengt. Hur som helst finns det säkerligen väldigt många olika preferenser.

Jag gissar dock att någon som specialiserat sig inom ämnet fotografering säkerligen kommer att störa sig på vissa detaljer, så som t.ex. detaljrikedomen, fotosnittet, färgskalor m.m. som en vardagsfotograf kanske upplever som helt ok, inget att klaga på. Desto mer information och referenser en individ har desto mer torde de noggrant särskåda fotografiet är mitt antagande. Desto viktigare blir det gyllene snittet och strävan efter att ta ett tekniskt bra kort blir kanske större. Ju mer man lär sig, desto mer finns det att göra. Den kritiska blicken mot Bengt borde eventuellt öka och ser man nu honom kanske med helt andra ögon. Är bilden inte lite ur fokus, borde han inte varit placerad annorlunda och upplösningen är väl ändå inte vad man borde kräva av en kamera anno 2012.

Dock tror jag att preferenserna fortfarande är mångsidiga och en del tycker säkert att svartvitt fortfarande helt klart är att föredra.

Kanske har minnet bakom bilden ändå större påverkan på hur vi upplever den än själva detaljerna och två personer som tittar på samma bild har troligen helt olika upplevelser?

Men nu var det väl inte foto vi pratade om va?

[Flint]

Som mottagare vänjer man sig. Ett exempel är med närmickad sång som kan låta hur stort och kraftigt som helst trots att den en meter ifrån knappt hörs vid inspelningstillfället. Som lyssnare vänjer man sig dock ganska fort vid det närmickade alternativet och ser det som naturligt fast att den rösten knappt existerar i verkligheten. Det är ganska sällan man har sitt öra säg två centimeter från den sjungandes mun.

[Strmbrg]

Intressanta inlägg!
De tål / kräver nog att läsas igen för övrigt.

Och inget tjafsande,
Kul!


Man kan kanske konstatera att vare sig saxofonen på scenen eller Bengt, ÄR en saxofon på en scen eller Bengt, i stereorummet respektive på bilden.
Däremot väcker både ljudet i stereorummet och de svartvita nyanserna på bilden ASSOCIATIONER till en saxofon på en scen respektive till Bengt.
(Naturligtvis förutsatt att man är "bekant" med dessa sedan tidigare.)

Jag tänker mig därför att vi ALLTID måste ha en tolkningsprocess med när vi upplever saker med våra sinnen.
Säger inte att det ÄR så, men jag tycker att det verkar rimligt.







jg tänkt mig det finns en gräns där tolkningsarb. blir sår stort sådet tar över ohc distrahr själva upplesen, budckapet. dem gränsen kanche är lite olika i läget för persson til persson?

Jag tänker mig även att det finns en - mer eller mindre - skarp gräns, där tolkningsarbetet blir såpass stort, att det tar överhanden och distraherar själva upplevelsen, eller budskapet.
Den gränsen kanske har lite olika läge person för person?

Så, alla är nog hyfsat överens om att bilderna här ovan är olika.
Bilden överst är kanske bara jobbig? Dessutom skulle nog ingen fixa att se vem det skall föreställa. Åtminstone om man inte har sett en skarpare version av samma bild innan. Och minns den...
Bild två borde kanske inte innebära någon större distraktion för de flesta.
Bild tre kan man kanske med lite god vilja tolka?
Vissa med MYCKET god vilja?
Åtminstone om man sett Bengt tidigare och känner till honom och hans verksamhet.

[denim44demon]

Man kan kanske konstatera att vare sig saxofonen på scenen eller Bengt, ÄR en saxofon på en scen eller Bengt, i stereorummet respektive på bilden.
Däremot väcker både ljudet i stereorummet och de svartvita nyanserna på bilden ASSOCIATIONER till en saxofon på en scen respektive till Bengt.
(Naturligtvis förutsatt att man är "bekant" med dessa sedan tidigare.)

Jag tänker mig därför att vi ALLTID måste ha en tolkningsprocess med när vi upplever saker med våra sinnen.
Säger inte att det ÄR så, men jag tycker att det verkar rimligt.

Det är väl det som kallas för perception vilket är den uppfattning som finns i medvetandet under tiden man har sinnesintryck (syn-, hörsel-, lukt-, smak- och känselintryck) av det fenomen som man just då riktar uppmärksamheten mot. Perceptioner skiljer sig från sinnesintryck på det sättet att de är uppfattningar av objekt, medan sinnesintryck är något man upplever just som sinnesprocesser, t ex en lukt av bränt, en smak av syra. Lukten av bränt kan sätta skräck i någon som tidigare har varit nära att elda upp sin lägenhet på grund av att de somnat och glömt maten på spisen.

Jag tänker mig även att det finns en - mer eller mindre - skarp gräns, där tolkningsarbetet blir såpass stort, att det tar överhanden och distraherar själva upplevelsen, eller budskapet.
Den gränsen kanske har lite olika läge person för person?.

Ett exempel man kan ta är att i ett bibliotek kan du höra, och bli mycket distraherad om en person pratar i telefon eller knappar på ett tangentbord för att söka efter en bok i deras databas. Men om du å andra sidan arbetar i ett kontorslandskap skulle du troligen inte uppfatta, eller i alla fall reflektera över att någon pratar i telefon eller knappar på sitt tangentbord. Om man däremot är intresserad av vad personen som sitter två rader bort pratar om kan vi ”välja” att lyssna på detta.

Så här har en person förklarat det ”Ljud existerar eller betyder något först när det finns någon som hör ljudet. Att höra är en fysisk process och sker passivt, medan lyssnandet består av en relation, där vi skapar något meningsfullt av det vi hör. Att lyssna handlar om val. Vi bombarderas ständigt av ljudintryck och måste välja vad som kan ignoreras eller vad som skall hämtas in för tolkning. I denna process görs sedan ytterligare val där hjärnan bestämmer om ljudet vi uppfattat skall klassas som ett bakgrundsljud eller som ljud av vikt. Detta sker i något som kallas retikulära aktiveringssystemet (RAS). Det är RAS som håller reda på vad vi är intresserade av eller vad vi kan tänkas ha för speciella behov just för tillfället och gör utifrån detta nödvändiga val. Detta sker omedvetet och är helt nödvändigt för att vi ska kunna sålla i den stora mängd information vi ständigt utsätts för. I retikulära aktiveringssystemet skapas i varje person en individuell version av verkligheten.” (Treasure, 2007)

Jag tror absolut att gränsen för tolkning av sinnesintryck skiljer sig mellan personer och en del har till och med svåra perceptionsstörningar av olika anledningar och kan inte samordna sinnesintrycken till en fungerande helhet. Tänk om man inte kunde ”välja bort” irrelevanta sinnesintryck!

[Strmbrg]

Som sagt: Intressanta kommentarer!

Inom disciplinen hifi sysslas det en hel del med att optimera apparater, och annat på AVSÄNDARSIDAN.
Man kanske "byter upp sig", behandlar sitt lyssningsrum, eller gör något annat annat som förändrar ljudet.

SYFTET med ovanstående åtgärder på AVSÄNDARSIDAN kan såklart variera stort:
Pengar som "bränner i fickan" och kicken att frakta hem en låda med en ny sak i.
Strävan efter "mera trycka".
Jakten på den rena återgivningen.
Längtan efter att kunna slappna av och BARA tänka på musiken.

Men, vad kan man göra på MOTTAGARSIDAN?
Kan man göra något på den sidan överhuvudtaget?

Vad tror ni?
Kan det finnas begränsningar även på den sidan?
Varför ägnar vi i så fall så lite tankar åt dem?
Är det alltid faktorer UTANFÖR EN SJÄLV som är orsaken till musiklyssnings-distraherande fel och brister?

[denim44demon]

En klassiker är väl att släcka. Tanken är väl att genom att göra detta så slipper vår gärna sortera bort de visuella sinnesintrycken och då bättre kunna fokusera på just ljudet.

Eftersom att vi under nästan hela vår vakna tid lyssnar så gör vi nog oftast detta helt automatiskt och omedvetet, ungefär som när vi andas. Jag tänker i alla fall jag väldigt sällan på hur jag lyssnar, eller om det kan göras bättre. Men det är intressant och vi borde kunna träna vårt lyssnande och även hitta ytterligare metoder likt "släck-metoden" för att förbättra lyssningsupplevelsen.

[Strmbrg]

En klassiker är väl att släcka. Tanken är väl att genom att göra detta så slipper vår gärna sortera bort de visuella sinnesintrycken och då bättre kunna fokusera på just ljudet.

Eftersom att vi under nästan hela vår vakna tid lyssnar så gör vi nog oftast detta helt automatiskt och omedvetet, ungefär som när vi andas. Jag tänker i alla fall jag väldigt sällan på hur jag lyssnar, eller om det kan göras bättre. Men det är intressant och vi borde kunna träna vårt lyssnande och även hitta ytterligare metoder likt "släck-metoden" för att förbättra lyssningsupplevelsen.

Ja, jag lyssnar helst med öppna ögon i mörkt rum.
Blundar alltså inte, eftersom blundandet minskar realism-känslan. Av någon anledning.

Apropå att TRÄNA sitt lyssnande, som du skriver om:
Man kan ju träna upp lyssnandet i flera riktningar.
Den kanske vanligaste ambitionen i lyssningstränandet är nog att öva upp sin förmåga att leta "fel" och höra små skillnader.

En annan ambition kan ju vara att öva upp sin förmåga att INTE leta "fel" och att INTE leta efter små skillnader.

Men, vilken ambition man väljer bör ju styras av vad man vill åstadkomma.

Felletandet och skillnads-lyssnandet kan ju - exempelvis - ha till syfte att hitta den "optimala apparaturen" och "det optimala rummet".
DET i sin tur kan ju ha till syfte att kunna lyssna på musik utan distraktioner.

Men, det distraktionsfria lyssnandet kanske även kan åstadkommas genom att hantera parametrar på MOTTAGARSIDAN?
Om det går, så borde det vara en metod med avsevärt högre ekonomisk verkningsgrad.

[denim44demon]

Jag själv har en relativt mild tinnitus, men som ändå ständigt finns där. Min coping strategi, dvs min metod för att hantera besväret är just att försöka ignorera det, då det är svårt att byta ut den interna apparaturen i dagsläget! Men jag tror också att detta har ökat min strävan efter att hitta en bra anläggning. Vissa högtalare tycker jag "passar" mindre bra med min tinnitus än andra och jag är till exempel väldigt känslig för en allt för vass diskant.

[Strmbrg]

Jag själv har en relativt mild tinnitus, men som ändå ständigt finns där. Min coping strategi, dvs min metod för att hantera besväret är just att försöka ignorera det, då det är svårt att byta ut den interna apparaturen i dagsläget! Men jag tror också att detta har ökat min strävan efter att hitta en bra anläggning. Vissa högtalare tycker jag "passar" mindre bra med min tinnitus än andra och jag är till exempel väldigt känslig för en allt för vass diskant.

Har också en tinnitus i ena hörat.
Inte ett smalbandigt pip, utan snarare ett smalbandigt brus i ganska höga frekvenser.

Och, visst, detta brus kan ju vara väldigt distraherande.
Men jag lägger oftast inte märke till bruset så länge musiken intresserar och engagerar mig.
Har haft skiten sedan mitten av sjuttitalet, och den drabbade mig bara något år efter att jag börjat intressera mig för stereoanläggningar.
(På den tiden var jag egentligen bara intresserad av utrustningen och extremt okunnig om musik.)

Jag tror att det mentala, dvs attityden hos mottagaren, är en viktig parameter i lyssning på musik via apparater i hemmet.

Den parametern kanske inte får den uppmärksamhet den borde?
Förmodligen därför att det är mycket roligare med sakerna och tekniken på avsändarsidan.

[Bill50x]

Jag tror att det mentala, dvs attityden hos mottagaren, är en viktig parameter i lyssning på musik via apparater i hemmet.

Den parametern kanske inte får den uppmärksamhet den borde?
Förmodligen därför att det är mycket roligare med sakerna och tekniken på avsändarsidan.

Jag har tidigare berättat om Enid Lumley på tidskriften tas (the absolute sound). Hon menade att en hel del tweaks inte förändrade anläggningen alls men däremot påverkade lyssnaren. Som tex att sitta i en stol/fåtölj med metallram, det var inte bra. Så det är kanske inte bara lyssnarens inställning som betyder något, kanske man påverkas rent fysiskt också?

/ B

[Maarten]

Lyssnaren är mycket viktig del av kedjan :-.

Totalt underskattad bland audiofiler. De borde tweaka sig själva och investera mer i sig själva än anläggningarna. De senare är mest bara kryckor, hjälpmedel och ibland kompensation.

Eller för att travestera österländsk religion, lyssnaren är dharma, anläggningen karma / upprepning.

:-

[Strmbrg]

En intressant sak är ju att en symfoniorkester emellanåt kan låta mer realistisk om man ser den filmad samtidigt som man lyssnar.
Åtminstone om det hela är välgjort.

Stänger man av bilden, så låter det plötsligt inte lika realistiskt.



Ljudet är inte förändrat, men mottagaren har uppenbarligen förändrats.

[Strmbrg]

Har tidigare tyckt att ett helt nedsläckt rum är gynnsamt för musiklyssnadet.
Fick igår för mig att skruva ur alla ljuskällor utom en i respektive lampa. Det får mig att låta bli att "råka" blunda. Ty, när jag blundar så försvinner någonting i realismupplevelsen, men då det är kolmörkt så blir det tyvärr lätt så att jag just RÅKAR sluta ögonen.

Har försökt skruva till bilden så att det ser hyfsat likadant ut som på riktigt.
Dock sitter jag något längre bakåt än kamerans position.
Från min lyssningsplats överlappas lamporna en liten aning av högtalarna.

[Nattlorden]

Utan att ha läst alla inlägg efter den första, så skulle jag vilja säga att jag tycker det är helt uppenbart att vår gärna gör mycket processande av ljudet och efter bästa förmåga fyller i det som hörs till vad det borde vara.

Ett klockrent exempel är när man svarar i telefon och till en början inte vet vem man pratar med, men när poletten ramlat ned vem det är, så är det inte längre något problem att höra vem det är.

Det är ena sidan på myntet.

Den andra sida av myntet är att denna process inte är gratis, den stjäl ganska mycket från vår möjlighet att slappna av och njuta, därför är det i förlängningen mest på denna punkt vi kan bedömma när återgivningen blir bättre... Ju mindre vi behöver omvandla och korrigera, ju mer naturligt och avslappnat uppfattas ljudet.

Notera: ovanstående är min åsikt, den behöver inte vara korrekt, men det är den bästa världsbild i frågan jag hittils klarat att lägga mig till med.

[Objektivisten]

Ett klockrent exempel är när man svarar i telefon och till en början inte vet vem man pratar med, men när poletten ramlat ned vem det är, så är det inte längre något problem att höra vem det är.

Ja, det där är märkligt.

[Nattlorden]

Blundar alltså inte, eftersom blundandet minskar realism-känslan. Av någon anledning.

Det borde bero på hur man är van att lyssna på "originalen". För egen del blir det inte alltid värst mycket tittande på folk på scen när jag "ser" en Opera, just för att jag hellren blundar. Så det faller mig högst naturligt att blunda framför steron också.

[Nattlorden]

Ett klockrent exempel är när man svarar i telefon och till en början inte vet vem man pratar med, men när poletten ramlat ned vem det är, så är det inte längre något problem att höra vem det är.

Ja, det där är märkligt.

Ja, fast bara fram tills man förstått varför, sen är det ju självklart att det blir så. Än mer märklig är vår illusion av att vi ser allt vi tror vi ser, emedan nästan allt är en 3d-modell vi håller aktiv. Det lär vara en fläck stor som tumnageln med utsträckt arm som är vår aktiva synvinkel (!!!). Detta förklarar dock ett annat vardagsmyserium, varför vi inte hittat något som legat framme trots vi letat där ett par ggr redan - föremålet saknades i vår modell och vår aktiva syn hade inte ännu uppdaterat den delen av modellen.

[denim44demon]

Ja, hjärnan försöker väl alltid skapa en verklighet som vi förstår och fyller t.ex. i det som fattas för att vi ska "se det vi vill se"! Det borde vara detsamma med ljudet tänker jag.

Här är några exempel:

Kan du läsa detta?

Eilngt en uneörnskiding på ett egnskelt uivtnierset seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksortnävea i ett ord såtr, det edna som är vtigigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och de felsta kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm.

Vad ser du på bilden?

[Flint]

Ett klockrent exempel är när man svarar i telefon och till en början inte vet vem man pratar med, men när poletten ramlat ned vem det är, så är det inte längre något problem att höra vem det är.

Ja, det där är märkligt.

Ja, fast bara fram tills man förstått varför, sen är det ju självklart att det blir så. Än mer märklig är vår illusion av att vi ser allt vi tror vi ser, emedan nästan allt är en 3d-modell vi håller aktiv. Det lär vara en fläck stor som tumnageln med utsträckt arm som är vår aktiva synvinkel (!!!). Detta förklarar dock ett annat vardagsmyserium, varför vi inte hittat något som legat framme trots vi letat där ett par ggr redan - föremålet saknades i vår modell och vår aktiva syn hade inte ännu uppdaterat den delen av modellen.

Det där kan vara en tusentals år gammal medärvd försvarsreflex (eller heter det nedärvd?). Att identifiera en okänd röst där ute i det hotande mörkret som vän eller fiende? Bäst att vara lite försiktig innan man är säker.

[Kronkan]

Jag har jiddrat en del om detta i andra trådar, men det känns mest som att stå och lifta i vägrenen till en hårt trafikerad landsväg, utan att resultatet blir så mycket mer än att man blir lite nerstänkt av de som forsar förbi, tutandes och omkörandes...


Borde inte detta betyda att även hörselfunktionen i oss hjälper till med diverse kodningar för att vi skall begripa vad det är vi hör från stereon?
........................
Och, i förlängningen:
Kan i så fall denna "dekodning" / förlåtande och tilläggande funktion inom oss variera lite mellan olika personer?

Och, kan i så fall denna variation påverka vår observans / känslighet för fel i återgivningen i så måtto att vissa upplever en mycket trovärdig återgivning samtidigt som andra upplever en betydligt mindre trovärdig återgivning när de lyssnar under samma förhållanden?

Musikprofessor och musikern Jonathan Berger har gjort undersökningar av hur unga studenter upplever ljud och han har konstaterat att det skett värderingsförändringar av vad man uppfattar som önskvärd återgivning. Mp3 generationen får ett annat ideal.
Jag kan också då och då uppleva samma sak. Alltså att hemmaanläggningen inte låter helt tillfreds efter en grundlig genomlyssning av annan anläggning. Men det rättar till sig enligt min erfarenhet. Åtminstone ibland.
Det är ju inte säkert att själva varseblivningen ändras men tolkningen och förväntan gör det. Allt enligt denna professor.
http://radar.oreilly.com/2009/03/the-si ... music.html

Så det torde gå att urskilja tre grundläggande saker vid musikåtergivning och hur vi uppfattar design m m.

Del har vi det som sänds – Alltså i detta fall ett phonogram och apparatvärlden inklusive akustiken.

Sedan övriga omgivningsfaktorer såsom om det är bild till musiken, socialt sammanhang, ljussättning och allt annat.

Och som tredje faktor är det människan som lyssnare. Vad är den van att lyssna på, Vilka kulturella preferenser och vilka erfarenheter som byggts upp av inspelad musik o s v.

Ungefär så.

[denim44demon]

Kan det vara så att det är en lärprocess innan man kan tycka om någon form av musik. Jag själv har svårt för riktigt stökig jazz, men detta kanske är något jag skulle kunna åtgärda genom att lyssna mycket på denna typ av musik och lära min hjärna dess struktur och därmed uppskatta den mer?

[denim44demon]

Den här var rolig och intressant!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=73LE1vKGfy4

Här hittade jag ett gäng till inklusive den ovanför.

http://listverse.com/2008/02/29/top-10-incredible-sound-illusions/

[Kronkan]

Kan det vara så att det är en lärprocess innan man kan tycka om någon form av musik. Jag själv har svårt för riktigt stökig jazz, men detta kanske är något jag skulle kunna åtgärda genom att lyssna mycket på denna typ av musik och lära min hjärna dess struktur och därmed uppskatta den mer?

Hej! Stökig jazz måste nog läras att lyssna på typ Ornette Coleman som började spana i nya områden 1958. Men det är kanske inget bra sätt att introducera sig på jazzens bana. Då är detta också banbrytande album "Kind of blue" från 1959 bättre. Inte så stökig som den fria formen kan bli.

http://www.youtube.com/watch?v=hB669XXjnUg

Man kan förstå att detta är det mest sålda jazzalbum någonsin.

Coleman var ju samtida men man måste nog lära sig lyssna på detta. Alltså komma till den känsla att man blir meditativ, focuserad och koncentrerad i detta mera kaotiska tillstånd. Slölyssna går ju inte. Så var det för mig. Men alla har väl sitt sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=OG3AJSp ... =endscreen

JAg har mer rock och pop än jazz för den som undrar

[bensnake]

Vad ser du på bilden?

Jga sre ne vti jväla tringale!

[phloam]

Ibland kan jag tycka att fokuset på realism, närvaro, detaljer och oväsentligheter blir lite överdriven inom hifi.



Vad är det vi vill uppleva - är det blicken och karaktären hos personen? Eller måste vi se exakt hur rynkig huden är och om det råkar sitta spenat mellan tänderna? Vad är poängen med bilden, med ljudet öht?

Visst är det trevligt att få träffa en person IRL och skaka dennes hand, men personen hade kanske hellre visat ett bra svartvitt foto på sig själv från sin bästa sida?

Om man måste släcka ljuset för att uppleva mer realism - vad är det då man fokuserar på? Realismen i sig, eller budskapet som musikern vill delge?

[Strmbrg]

Ibland kan jag tycka att fokuset på realism, närvaro, detaljer och oväsentligheter blir lite överdriven inom hifi.
...

Jag kan tycka det jag med ibland.
Det hela handlar för min del numera mest "bara om att spisa lite vax".
(Och nu skiter jag i vad ordet 'hifi' betyder, borde betyda eller faktiskt betyder.)

...
Om man måste släcka ljuset för att uppleva mer realism - vad är det då man fokuserar på? Realismen i sig, eller budskapet som musikern vill delge?

Jag har helt enkelt konstaterat att jag tilltalas av att det låter realistiskt. Jag trivs med att få den illusionen.

Budskapet i musik är något jag faktiskt inte förstår vad det är.
För mig är musik egentligen bara en estetisk upplevelse.

Ber att få hänvisa till en nystartad tråd i det ämnet, för den som är intresserad av en separat diskussion kring detta:
http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... ic&t=53022

[Nattlorden]

Om man måste släcka ljuset för att uppleva mer realism - vad är det då man fokuserar på?

Fast här gör du ett antagande som inte nödvändigtvis är rätt. Det är kanske inte musiken man önskar förhöja, utan att maskera icke-musiken?