IngOehman skrev:Njae, är inte de två sakerna du nämner samma sak? Med reservation för
det sätt du blandade in ordet "väljer", och med reservation för att ordet
"lyckligt" kanske var lite malplace.
Det är de (olyckligt) ovetande som gör "valen" (fast ovetande), och alter-
nativet är ju att bli lyckligt både vetande och bryende, och välja BORT de
nämnda problemen.

- - -
Max_Headroom skrev:Nja, mitt intryck är att det nog är ganksa vanligt. Och det är nog bra. I alla fall om folk är nöjda. Dessutom är det bra för den allmänna mentala folkhälsan om folk kan avhålla sig från audiofili.
Audiofili är att tycka om att lyssna.
("Audio" betyder jag hör, "-fil" att älska)
Av vad jag sett är den enda signifikanta och entydiga skillnaden mellan
audiofiler och de som inte är det, medvetenheten. Audiofilen är nyfiken på
och intresserad av att höra hur saker låter - och reflekterar över sådant i
en MYCKET högre grad än ickeaudiofiler.
- - -
De med tiden allt mera försunkade ljudmiljöerna i samhället drabbar av det
skälet ibland audiofilerna mindre illa, eftersom de reflekterar över dem och
kan undvika dem.
Icke-audiofiler utsätter sig inte sällan för oerhört psykiskt påfrestande ljud-
miljöer och förstår inte varför de blir stressade och mår dåligt.
Audiofiler reagerar på störande ljud, som ickeaudiofiler märker först när de
stängs av.
- - -
På ytan ser det förstås ofta tvärtom ut. Audiofilen verkar genom sin med-
vetenhet och insikt, sitt reflekterade och reagerande, vara lite överkänslig
och kritisk, trots att enda skillnaden är medvetenheten om alternativen.
Världen skulle bli mycket bättre - för alla, om många flera audiofiler bleve
inblandade i ljudmiljöfrågor!
Eller?
Tyvärr är det mycket svårt att få gehör för frågor om problem som drab-
bar många illa, men där de drabbade inte reflekterar över orsakerna. Och
det handlar inte bara om allmän psykisk stress utan även om den skenbara
"epidemin" av diagnosrenderande tillstånd som ADHD, damp, aspergers och
utbrändhet.
Om nu en epidemisk utveckling med avseende på detta ser ut att var för
handen vill jag tro att tänkande människor kommer att inser att det inte är
människorna som har ändrats - utan miljön. Alltså den verkligheten som
människor vistas i.
Ibland beskrivs det som att det blir för mycket. För högt tempo och för
mycket information, men min uppfattning är att problemet är att nästan
motsatsen råder. Det är för LITE information och för mycket stimulans.
- - -
Människor vistas i miljöer som bullrar istället för sådana där man får höra
många säga en massa intressanta saker.
Filmer blir allt fattigare på både intressant dialog och på informationsrikt
illustrerade fysiska händelser, till förmån för attityder, skakande kameror,
snabba klipp och grovt korn. Det handlar inte om att få se för mycket,
utan om att inte få just det man är nyfiken på och försöker se.
Musik komprimeras ihop, filtreras och befrias från sina nyanser.
Och på allting så finns det en föreställning om att snabb trafik och hög
fart stressar, när det är köer, ont om tid och händelselöshet som stressar
värst.
- - -
Det är inte att det är för mycket av någon som är problemet - det är att
det är känslan av hinder, att "för lite" sker, som stressar!

(Såg alldeles nyss mästarnas mästare, och räknade klippen under den rätt
så korta sekvens där nattduellen visas. Över 70 klipp bara i själva tävlings-
momenten (cirka två minuter), och under dessa en lika salig som menings-
lös blandning av raka klipp, toningar, glidningar och kamerafokusrörelser, å
på det musik lagd så inget av originalljuden gick att höras annat än under
några få sekunder.)
För vem är en sådan produktion egentligen avsedd?
Riktig info (att få se det som faktiskt hände) tycks idag alltid komma helt i
andra hand, tramset som läggs i vägen får huvudrollen. Missförstå mig inte,
klippningen är ett fantastiskt verktyg i den skapande processen när man
skall göra film eller TV och vill förmedla just information, men idag så tycks
den konsten vara nästan utdöd.
Det finns några undantag, de största regissörer vi har förstår fortfarande
att använda verktygen, och produktionsbolag som BBC använder dem ofta
med finess, men i övrigt får jag ibland intrycket att hela mediavärden har
tagit över av regissörer som startade sin karriär med att göra rock/pop-
videor för MTV på 80-talet.
- - -
Sammanfattning - ett HÖGRE informationsflöde och mindre av allt ivägen-
varande töcken och av störningar, skulle göra människor gott på alla plan.
Inte minst för barnen i skolan. Kanske är bortrationeliseringen av kateder-
undervisning något av det dummaste som hänt i Svensk skola?
Men mest av allt behöver iden att samhällets huvudstressfaktor skulle vara
för högt tempo, släppas. Det är buller, förvrängningarna och andra ivägen-
varande faktorer som stressar.
Vh, iö