BACH skrev:Kraniet skrev:detta är ju lite intressant eftersom det inte finns något "korrekt" sätt att spela musiken. Så det blir ju mera en fråga om smak.
Hmm,
Det här liknar väl resonemanget om färgande eller ofärgande ljudanläggningar.
Man kan naturligtvis spela som man vill, man blir inte skjuten för det, och gillar man det bäst på ett visst sätt så OK det kan man väl få göra.
MEN då kanske man inte spelar så som kompositören avsåg, och det innebär ju att man faktiskt har gjort om musiken!
Det kan ibland vara svårt att veta hur kompositören ville ha det egentligen. Men man kan ju i alla fall försöka spela så som kompositören ville ha det.
Vissa saker kan man ju faktiskt veta och då är det väl onödigt att strunta i det man vet, eller hur.
Om jag inte missminner mig så skrev Emanuel Bach någonting i stil med:
"Ett stycke kan spelas på ett så annorlunda (felaktigt) sätt att inte ens kompositören själv kan känna igen det"
Jag skall emellertid kolla upp exakt hur han uttryckte sig, så att det blir helt korrekt.
Vänliga Hälsningar
Grovt sett kan man indela klassisk musik i två skolor.
1) Antingen så försöker man spela tidstypiskt efter kompositörens intentioner.
2) Eller så gör man sin egen tolkning.
Båda sätten har sitt berättigande tycker jag och borde kunna samsas på scenen. Tavlor på en utställning av Mussorgsky har jag i ett flertal varianter och de är nästan alla bra på sitt sätt.
a) Den första jag köpte efter att ha sett stycket live på TV 1970 var med gruppen Emerson Lake & Palmer. I rocktappning men förvånansvärt ursprungstrogen. Denna har jag numera i ett par varianter + videon.
b) I pianoversion av Janos Solyom. En naken version inspelad på BIS och definitivt en av mina favoritskivor.
c) Tomita, japanen med sina syntar, har förstås gjort även detta stycke enbart med synt. Mer kul än bra men "The Chicken Ballet" är helt underbar
d) Lorin Maazel & The Cleveland Symphony Orchestra är en maffig orkesterversion med pukor och trumpeter! Telarc digitalinspelning med ett hyggligt bra framförande.
e) Pianoversion med Shura Cherkassky. Trist. Karln spelar som en träbock även om ljudet från 45-varvsskivan är OK.
d) Mekong Delta, en tysk underground-metal-rockgrupp gör en spännande version år 2002. Inte lika bra som ELP 1970 men ganska OK ändå. Min enda CD-version.
e) Jazz-version av Allyn Fergusson. Hittade denna vinyl i en bamsestor begagnataffär i Amsterdam för två år sedan.
Bortsett från Shura så tycker jag att alla dessa olika versioner har sitt berättigande. För man kan se detta med hur "kompositören har tänkt det" på flera sätt. Bara antalet tillgängliga instrument förrycker ju hela bilden.
Vem vet hur Modest skulle orkestrerat sin musik idag?
Om man nu ska göra en tidstypisk version efter kompositörens intentioner, måste man ha tidstypiska instrument också?
Varför ska jag göra ytterligare en tidstypisk version?
Vad ville MM säga med sina "Tavlor", hur skulle han ha sagt det idag? Vi har ju ett helt annat samhälle, med annat tempo i tillvaron.
Om jag vill berätta samma sak som Modest gjorde (sorgen över en bortgången konstnärsvän) och med hans egen musik, hur ska det låta idag för att ge samma upplevelse?
Vad jag möjligen tycker är trist är när någon spelar in ett stycke och gör det för att det ska finnas med i "katalogen". Ett habilt hantverk kanske men som inte tillför något. Vad ska vi med sådana inspelningar till?
/ B
