rhenrics skrev:Har bara en kommentar, och det är att översampling väl inte är detsamma som uppsampling? Jag har förstått uppsampling som att man lägger till bitar till den vanliga 16 bits strömmen, just för att kunna använda en DAC med flackare filter. Eller har jag missförstått?
Det finns ingen ntydig definition på över- respektiva uppsampling, men det som är praxis är att översampling är en process där man använder algoritmen sin(X)/X för att eliminera all rekvantiseringsdistorsion i registret under halva den nya samplingsfrekvensen. Eftersom det fortfarande är den ursprungliga samplingen som bestämmer vilken information som finns blir det några oktaver ovanför audioområdet (eller rättare sagt halva den ursprungliga samlingsfrekvensen) helt knäpptysta. Det är väldigt bra det. Det kan tilläggas att man ALLTID för större bitlängder efter att man översamplat. Man får inte högre verklig upplösning, men de nyuträknade sampena kan (kommer att) hamna på trappstegsnivåer finare än de ursprungliga, så det är nödvändigt att använda en mera högupplöst DAC är antal bitar på inspeningen om man skall få ut full (16 bitar om källan är CD) upplösning. Alternativ kan man tillgripa noise shaping, men det är överkurs så det skippar vi här.
"Uppsamplig" är inget riktigt tekniskt begrepp, utan en uppfinning av marknadsförare, som kan betyda nästan vad som helst.
I bästa fall är det identiskt med översampling.
I värsta fall inkluderar det inharmoniska samplingsfrekvensskiften utan faslåsning (vilket permanentar jitter-relaterade distorsioner), generering av falska övertoner (liknande LL) och fan och hans moster.
För både över- och uppsampling gäller att man inte kan öka upplösningen på en förevarande signal. Det finns inga agoritmer som kan ta fram för alltid förlorad information, det hör man nästan på orden.
Att information "utanför" systemet (t ex 16/44,1k eller 24/192k) ALLTID går förlorad, för alltid, i samband med samplingen är en teknisk sanning dock. Det bästa man kan göra är att se till att gå miste om så lite som möjligt, och det är verkligen inte dåligt det. Om alla CD-inspelningar hade i närheten av 16 biters äkta upplösning kan man fråga sig om debatten om behov av högre upplösning ens funnits...
Förresten, en till fråga: om det nu inte är en algoritm som skapar rekvantiseringsdistorsionen, hur skapas den då och av vad?
Rekvantiseringsdistorsionen skapas av
avvikelsen från en perfekt sin(X)/X-representation av varje sample.
Sagt med andra ord skulle man kunna uttrycka det som så, att varje inspelning är till 100% entydig: Även om störnivån är begränsad av bitantalet i amplitudled, och bandbredden är begränsad av samplingsfrekvensen, är det som så, att det bara finns en enda väg som är "harmonisk" mellan de existerande samplingsögonblicken på CDn. Det är denna harmoniska väg man söker när man skall rekvantisera musiken till den analoga världen.
Allt som gör att man inte approximerar "den enda harmoniska vägen" perfekt är bidragande till skapande av rekvantiseringsdistorsion.
Några exempel: Brister i sin(X)/X (för få termer, för stora avrundningsfel (den är ofta tabelliserad så man skall slippa utföra den mycket krävande operationen) ger rekvantiseringsdistorsion (LL är ett extremfall av detta) liksom för flacka LP-filter för att ta hand om restfelen (översampling skjuter ju bara felen uppåt i frekvens). Sen har man de jitter-relaterade distorsionerna, som också är rekvantiseringsdistorsion, för att inte tala om de analoga felen i själva DACen. Linjäritetsfel, brus, digitalöverhörning m m).
Sedan kan det ju hända att Pioneers Legato Link teknik utvecklats en del sedan -93? T ex så står det på min dvd-spelare "24 bit legato link". Den dvd-spelaren kostade ca 1/5 av vad t ex min SAT CDfix kostade och jag tycker faktiskt inte det är så stor skillnad.
Mnjae... Jag kommer osökt att tänka på vad "utveckling" av andra obskyriteter, t ex häxbränning, skulle kunna betyda.
Kanske skulle man idag kunna bränna häxor med mycket mera avancerade processer, inga bål utan en apparat så det blir in med häxan, tryck på en knapp och så är det klart!
Och istället för att kasta dem i ån för att se om de flyter skulle man kunna byta till en moderna metod, t ex konsultera en synsk person (de är ju populära i TV nuförtiden) som kan berätta vilka som bör brännas bara...
Frågan är dock om man verkligen kan tala om utveckling när man talar om att bevara något som är alldeles förfärligt?
Utveckling i broschyrer och utveckling i verkligehten skall man inte heller blanda ihop. Redan 1982 hade Philips CD100 en intern upplösning om 28 bitar! (Fast DACen upplöste sisådär 13-14 bitar, ehuru med sällsynt bra linjäritet, som approximerade 15,5 bitar.
)
En 24-bitars LL vet jag inte vad det är, om inte en apparat vars LL-genererade fel görs med 24-bitars precision.
-Ingen annan apparat skapar dessa stora fel med högre noggrannhet än vår, det blir exakt så fel som det skall!:wink:
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Den kantighet du ser är just rekvantiseringsdistorsionen nämligen!
).