Fast hur svårt det är beror ju på hur bra det skall bli, och allt som allt måste
man nog säga att man kommit rätt så långt när det gäller att emulera olika
gitarrförstärkare (=förstärkare + högtalare) som MICKAS.
Det sista är en viktig sak att ha med, för en mickad högtalare är något HELT
annat än högtalaren själv. En mickad högtalare är en transmissionslänk med
en entydig in- och utsignal, nämligen (säger inte detta till Morello som jag vet
förstår detta, utan till alla andra som läser och som kanske inte fattat ännu).
Och transmissionslänkar kan man emulera.
När det gäller att emulera icke-transimissionlänkar (som t ex högtalare är,
som har oändligt många utsignaler, en i varje riktning) så går det däremot
inte om emulatorn arbetar endimensionellt.
En mångdimensionell emulator, säg i form av ett praktiskt taget döddämpat
rum med massor av perfekta högtalare i olika riktningar, som matas av indi-
viduellt styrbara kanaler, är något helt annat. Där kan båda andra högtalare
och faktiskt kompletta miljöer emuleras. Det behöver inte ens vara miljöer
med högtalare i utan även akustiska ljud och akustiska miljöer kan emuleras.
Jag har arbetat en del med sådana projekt, bland annat har jag bidragit till
det rum som finns på konstfack för ändamålet.
Xiro skrev:Mina spekulationer, som sammanfaller med en del som redan berörts:
a) Vissa apparater adderar övertoner som kan upplevas positiva vid lyssning med gles musik eller musik där de adderade övertonerna passar in och känns väsentligen naturliga. Det blir någon slags dither-effekt som kan hjälpa hjärnan att skapa/uppfatta detaljer. När musiken blir för komplex blir det dock inte alls trevligt, musiken full av komplexa ljud och apparaten adderar då massor av övertoner och resultatet blir en ljudgröt.
b) Vissa apparater adderar inte övertoner, och har inte heller upplösning nog att ta fram tillräckligt mycket av de detaljer, övertoner och rumsinformation som finns på fonogrammet. Sådana apparater kan göra mig lyssningstrött, hjärnan jobbar för att hitta det som fördunklats. Den här typen av apparat får mig att tänka på hifi-uttryck som "svärta mellan tonerna", "musikalisk", "koherent" etc.
c) Vissa apparater har, utan att förvränga eller addera, upplösning nog att ta fram detaljer, övertoner och rumsinfo som finns på fonogrammet. Musiken blir spännande genom att den framträder klart (ifall fonogrammet tillåter). Dessa apparater tror jag är ett bättre alternativ för mig, då de blir mer allround och inte ställer till det när musiken blir komplex. Den här typen av apparater får mig att tänka på hifi-omdömen som "spretig", "spelar för sig" - att de i vissa fall egentligen beror på fonogrammet/musiken och inte apparaten, men att det är svårt att skilja dem. Vi vill gärna tro att fonogrammet är perfekt, fonogrammet lät ju inte defekt på andra apparater. Defekterna/egenheterna i fonogrammen ser jag gärna som något intressant, de tillför närvaro och äkthet, man flyttas till själva ögonblicket och atmosfären där musiken spelades.
Jag skulle inte vilja leva utan alt c. Och jag skulle inte vilja ha levt utan att ha ägt någon apparat enligt alt a.
Om vi pratar förstärkare, och inte så dyra, så har jag fått för mig att alt c sannolikt innebär en "transparent" transistorförstärkare, och att alt a sannolikt innebär någon typ av rörförstärkare med hög dist.
Eller är det så att en rörförstärkare kan ha egenskaper som gör den klockren, kanske till och med unikt bra för alt c? (Jag har fortfarande inte fattat om vissa rörförstärkare har transparens-egenskaper som transistorförstärkare inte kan uppnå. Hade varit intressant att höra om någon tycker det, och i så fall med en detaljerad förklaring.)
- - - -
För mig blir alt c som en lågbrusande kamera med skarp optik. Alt b blir som en brusande kamera med oskarp optik, där detaljer dränks av oskärpa och brusreducering. Alt a blir som en brusig kamera, som man valt att använda utan brusreducering.
- - - -
För någon vecka sedan pratade jag om alternativen a, b och c med hifi-intresserade kollegor. Kände inte riktigt att de höll med. Kanske har jag fel eller det finns något mer användbart synsätt? (Jag tror inte det, men jag är öppen för idéer och nya synsätt.)
Intressant inlägg.
Jag är inte säker på att jag förstår allt i det, eller håller med om det, men jag
tycker uppspaltningen är intressant.
- - -
För att kolla om jag förstått dig rätt och för att bättre förstå det jag vet att
jag inte förstått helt, så tänkte jag ställa några kontrollfrågor:
1. Menar du att A är apparater med trevligt sound? Apparater som färgar,
men gör det trevligt, i varje fall under vissa förutsättningar.
2. Vad menar du med "inte upplösning nog" hos B-apparaterna? Upplösning
är en lite luddig term som, som regel, används när man inte vet vad som
orsakar hög eller låg dito. Det finns fall då den kan användas mera konkret,
t ex antal bitar i ett digitalt system.
Men min fråga är vad det är som gör att du föreställer dig en apparat som
INTE adderar övertoner (alltså inte distorderar) men som ändå saknar upp-
lösning? Hur går det till? menar du att den brusar, eller vad skulle kunna ge
brister med avseende på upplevd upplösning som INTE beror på olinjäriteter?
3. I fallet C har jag en liknande fråga, nämligen om du menar att det skulle
vara normalt att upplösning kommer av distorsion? Alltså att hög upplösning
i normalfallet är en sorts förvrängning?
Skälet att jag frågar det är det sätt du startar: "Vissa apparater har, utan att
förvränga eller addera, upplösning nog att ta fram detaljer, övertoner och rums-
info som finns på fonogrammet."
För mig så känns det naturligare att utgå ifrån att det är just genom att inte
förvränga som upplösningen blir hög. Men den utgångspunkten blir din reser-
vation (utan att förvränga eller addera) lite svår att förstå.
När åstadkommer man upplösning genom att förvränga eller addera (vilket
dessutom rent tekniskt är samma sak) musiksignalen?
- - -
Men det sagt (eller frågat) så påminner ditt inlägg mig om ett sorts försök
jag gjorde för länge sedan att lite försiktigt kategorisera olika infallsvinklar
man kan ha på sitt musiklyssnande.
1. Man kan bry sig om upplevelsen och upplevelsen allena, och strunta i om
det är en återgivning med hög fidelitet som man lyssnar på. Låter det njut-
bart så ärdet bra!
2. Men kan bry sig om att det man hör låter illusoriskt, men strunta i, eller
tänka att man ändå inte kan veta, om återgivningen defakto har hög fidelitet.
Man vill bara att det skall låta trovärdigt.
3. Man kan bry sig om den faktiska fideliteten* -hur svårt det än är att i det
enskilda fallet undersöka om fideliteten är god. (*mot fonogrammet och i
förlängningen mot ursprungshändelsen, både en akustisk sådan och en som
hördes i kontrollrummet om det är producerad musik.)
Jag har genom åren startat några trådar där jag frågat om ungefär detta,
och varje gång har jag blivit lika fascinerad över att så många röstat 2.
För mig är just meningen med 2 svårast att förstå. 1 och 3 helt begripliga,
men vad är det för mening med en illusoriskhet som inte är ursprungslik? En
sådan ser jag inte någon poäng med överhuvudtaget, i varje fall inte mot en
alternativ uppspelning som låter mindre illusorisk men som är trevligare att
lyssna på.
Då vill jag hellre det skall låta så upplevelsemässigt trevligt som möjligt (1).
Men allra helt vill jag höra fonogrammet så ackurat återgivet som möjligt (3).
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
