Ja, just det du beskriver nu är en bra sammanfattning av det loge-tänk-
ande som jag tror är bäst startpunkt för den som vill lära sig mera om
alla dessa saker. Och förstå varför det så sällan låter som det mäter när
man mäter som det är populärt att mäta, och förstå varför rumskorrektion
nästan aldrig fungerar bra med avseende på något annat än en eller två
moder.
momus skrev:Jag bugar mig för all den sakkunskap som plötsligt dyker upp på tråden. Själv är jag mer eller mindre handikappad vad gäller terminologi och mätmetodet. Men jag håller med Grafpro om LTAS-metodens subjektiva korrelation. T ex så var upplösningen (distorsionsfrihet?) tämligen lika mellan OA 52 och AR 3 när jag och några andra jämförde. Däremot visade LTAS (svep i luften ca tre meter från lyssningsplatsen) en nästan spikrak kurva för OA 52, emedan AR 3 hade en tydlig höjning av bas och mellanbas (värme?). Något som också alla medlyssnare hörde tydligt. I just det rummet vi lyssnade så lät Steely Dan med AR 3 som förmedlare, köttigt och sensuellt, OA 52 mer anemiskt och ljust. Hade varit kul att jämföra högtalarna med en sån där tonbalanskontroll som Stig förespråkade.
At pIP mäter dåligt/annorlunda säger kanske inte så mycket. Det var i alla fall den högtalare som jag tyckte lät bäst på den HiFi-mässa jag var på för två år sedan (tre år?). Det är sällan man hör något som väcker ens ha-begär på mässor, men här var det bara Steindls ägg och Öhmans lilla låda som väckte mitt begär. pIP har en ”sötma” i ljudet som jag inte hört från andra högtalare. Att mäta är nog inte hela sanningen. Själv åkte jag i väggen när jag hörde ett par gamla Quad II. Trots att dom distar friskt (harmoniskt) och inte kan leverera mycket kräm. Subjektivitet och objektivitet - kan dom någonsin mötas? Hur mäter man ”sötma”? Vad menar jag med det? Är jag inte riktigt klok?
Det var nog de klokaste orden jag sett hittills i tråden i varje fall, och
jag menar nog att man kan (och bör) gå till och med ett steg längre i
resonemangen, speciellt som konstruktör.
Och vad jag menar då är att det finns subjektiva aspekter på det objek-
tiva, och objektiva på det subjektiva.
Det man upplever (rent subjektivt) har orsaker som kan vara både sub-
jektiva och objektiva, och det man mäter (rent objektivt) ger det konsek-
venser, både objektivt och objektivt.
Och den som tror att en mätmikrofon någonsin kan säga sanningen om
hur något låter har mycket kvar att lära, det mesta. Öronen hör (snappar
upp information) inte alls på samma sätt som mikrofonen, och alla de skill-
nader som finns blir dessutom än större när man talar om eb stereofonisk
lyssning, och större ändå när man talar om stereofonisk lyssning i ett rum.
Den som tror att en högtalare är definierbar utifrån en mätning i ett rum,
har även missat att rummet är en lika viktig del av högtalaren som hög-
talaren själv. Därför kan inte högtalare definieras utan ett sammanhang.
Den kan inte mätas hur som helst - varje mätning representerar ett specifikt
arbetsförhållande och inte något annat - och ändrar man på dessa kommer
det att ge nya kurvor, och om man inte känner till och förstår sambanden så
är det inte ens säkert att en mätning i det aktuella rummet kommer att kunna
vara till nytta för att man skall kunna bedöma högtalare+rum.
Jag vet att väldigt många människor söker tumregler för allting - enkla svar,
och i fall som detta så blir det de säker enkla metoder som ger resultat som
är enkla att tolka ("rakt är bra)", men hur gärna man än vill att det skall vara
så, så är det inte det.
När man analyserar transmissionslänkarna i kedjan så är dock situationen helt
annorlunda och relativt lätt kan man mäta och definiera vilka resultat som är
bra och vilka som är dåliga, men en singulär kurva som skall visa resultatet från
de ofantligt många (en i varje strålningsriktning) tonkurvor som en högtalare+
rum i verkligheten har, det finns bara inte. Hur gärna man än vill att den skall
finnas. I varje fall inte utan hänsyn till högtalarprincipen.
Nästan undantagslöst måste man göra en tolkning av tonkurvemätningar, ut-
ifrån vad man vet om mätförhållandena, men också vad man vet om skillnaden
mellan mikrofonen och lyssnaren - en bedömning om vilken kurva som på riktigt
bäst representerar en ackurat återgivning i rummet ifråga.
Men hur väl man än gör det så kommer man att misslyckas att man någon stor
noggrannhet bedöma det ljudande resultatet - för det finns ingen ensam kurva
som kan svara på det. Om man för börja med att betrakta rummet och högtalar-
nas placering i rummet, och sedan göra ett tiotal mätningar så är dock förutsätt-
ningarna att göra en skaplig bedömning av resultatet från mätningarna bättre.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
skulle jag mäta hela 2pi. Det är dock inte det man hör om man inte sitter i andra änden av rummet och har möbler i vägen för direktljudet.
