Jag tycker orsakerna har gåtts igenom rätt så bra i tråden redan, av några
olika personer.
Men här kommer de igen:
Sitter man och lyssnar på musik i ett konserthus utan att röra huvudet
överhuvudtaget, och samtidigt spelar in musiken med ett konsthuvud som
är en kopia av ens eget huvud, och sedan lyssnar på inspelningen igen utan
att röra huvudet, så ÄR det en väldigt urspringslik återgivning, ehuru rätt
så begränsad i det att man inte har någon rörelsemål tillgänglig. Det är inte
normalt att ha huvudet fastspänt i ett skruvstäd.
Men:
1. Människors öron är rätt så olika och i praktiken så fungerar kunsthuvud-
stereo rätt dåligt, i synnerhet i framåtriktningar, på grund av skillnaderna
mellan konsthuvudet och den som lyssnars huvud- och öronform.
2. "Skruvstädsproblemet" kontra "ljudbilden rör sig problemet" (man kan ju
välja vilket man skall exponera sig för) är kanske inte något som alla reflek-
terar över, men det finns där likt förbaskat, och det ger en STOR reduktion
i informationsmängd, för våra små rörelser är en signifikant del i vår förmåga
att höra noga.
3. Det finns ett potentiellt tonkurveproblem inblandat också (som nog inte
någon nämnt i tråden) nämligen sittmöbelsamverkan!
Det där måste jag nog förklara lite närmare... När man sätter konsthuvudet i
konserthuset så kan man göra det på många sätt, det normala är att man
sätter det så att det skall motsvara en lyssnare som står upp. Om det är rätt
eller fel att göra så låter jag vara osagt, något måste man ju välja. Och när
man sedan sitter i sin favoritstol därhemma så händer något märkligt, för när
man sitter i den stolen så skaffar man sig en klangpåverkande närmiljö, och
sådana är ju helt okej för man väntar sig att de skall finnas där. De finns i
konserthuset också på grund av den stol man sitter i där.
Vad det handlar om är reflexerna i stolen, och främst de i rygg- nackstöd.
Det rör sig om tonkurvepåverkan om i storleksordningen 10 dB p-p. Men när
man lyssnar på konsthuvudinspelningen så saknas dessa helt.
Bland det bästa jag upplevt i konsthuvudväg, och då menar jag mest välplan-
erade ljudupplevelsen/klurigaste användandet av konsthuvudstereo, var de
roliga program som SR mekade ihop på... ja när man det ha varit? 90-talet
tror jag, möjligen 80-tal.
Det var intelligenta kul nöjesparksmässiga trippar. Klart kul, och just för så-
dant har det absulut ett användningsområde. Men våra öron är inte tillräckligt
lika varandra, och bristerna även om de hade varit identiska är stora. Så jag
tror nog att man får acceptera att majoriteten av alla inspelningar även i fram-
tiden kommer att vara optimerade för stereofonisk och inte binaural dekod-
ing. Det är helt enkelt ett mycket stabilare, friare, mera personoberoende och
mera generellt användbart format.
Vad som dock vore möjligt i en framtid, är att spela in all musikbektoriellt,
och sedan kan man ju från det modifiera det genom en personlig (ens egen)
binaurala matris, alltså köra signalen genom ett virtuellt konsthuvud som är
ens eget.
Frågan är om man i ett sådant tänkbart framtida system skall ha med möjlig-
heten att välja frisyr också?
Och OM man gör det, skall man välja den frisyr man hade på den tiden som
man gillade den sortens musik...
Möjligheterna är oändliga.
phloam skrev:IngOehman skrev:Vad är det som får dig att tänka/känna/tro att det måste vara annorledes?
Om det nu i realiteten inte är ett "problem" för annat än en liten minoritet så är det väl rimligare att anta att hörlurar är gjorda just FÖR att ljudbilden ska följa med lyssnarens huvud? (Om det nu är det som du anser vara "problemet") Om man inte vill ha det så så använder man väl högtalare istället? Man väljer väl det man vill ha och som passar situationen ? Hur kan det vara ett problem?
Det är väl ändå så att hörlurar ofta säljs med argumentet att de frigör lysssnandet från att vara bundet vid ett speciellt fysiskt rum. Jag ser det som en enorm fördel, medan högtalare har andra. Jag gör det inte till ett problem att de har fundamentala olikheter. Att problematisera bara den ena lösningen in absurdum på detta sätt anser jag vara rent löjligt.
Ditt svar är yxskaft. (Du svarade inte på frågan.)
Men låt mig fylla på med kognitiv dissonans. En som man förvisso kan vänja
sig vid, men som alltfort finns där, och vars eliminerande inte går någon två-
örad person om intet. Det är en mindre revolution upplevelsemässigt. Även
om man inte tror det innan man fått uppleva det.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).