Dylan

[mike34]

Gallup

[mapem]

Men han är ju bådadera, hur röstar man då?

[mike34]

Men han är ju bådadera, hur röstar man då?

Då blir det svårare
hmmmm, man måste inte rösta då kanske. Det ger ju samma viktning.

[Manzarek]

Trista alternativ.

[hali]

Många bra låtar och minst lika många dåliga.

För tillfället är Hurricane min favorit.

[Rocker]

Bra låtar. Bra som original. Tyvärr har vissa artister spelat sönder hans alster som tex Knockin on heavens door med Gnr. Snacka om att göra en sämre version.

[Magnuz]

Många bra låtar och minst lika många dåliga.

För tillfället är Hurricane min favorit.

Den är verkligen grymt bra. Jag börjar mer och mer luta åt att Dylan helt enkelt är bäst. Men det är liksom inte bra musik i vanlig mening, utan något helt annat.

[hajen1]

Många bra låtar och minst lika många dåliga.

För tillfället är Hurricane min favorit.

Den är verkligen grymt bra. Jag börjar mer och mer luta åt att Dylan helt enkelt är bäst. Men det är liksom inte bra musik i vanlig mening, utan något helt annat.

Kanon, Magnuz Förnyade den amerikanska rockmusiken utan att gå in i flower-powerdimmorna. Rocken hade hamnat i en återvändsgränd med Presley ( sole mio + urusel filmmusik ) samt alla dessa killar som hette Bobby ... som lät likadant. Han var självklart inte ensam men hans låtar inspirerade nya musiker. Han blir ju en legend tack vare det stora inflytande han hade på 60-och 70-talets musik och musikanter

[mapem]

När jag gick i realskolan (=högstadiet) eller möjligen gymnasiet nån gång på 60-talet så hade vi en engelsklärare som en dag spelade en skiva med en kille med gitarr, munspel och lite gnällig röst som sjöng en egen låt som hette "Blowing in the wind".
- Vet ni vem som sjunger? frågade läraren. Ingen visste.
- Snart kommer alla att veta vem det är, sa han. - Han heter Bob Dylan.
Vi tittade misstroget på varann, minns jag. Men läraren fick ju rätt. Han fick oss att läsa beat-författare som Kerouac och Ginsberg också, en märklig lärare.

Sen har jag följd Dylan genom åren och hört honom live flera gånger på 60-talet, under Highway 61 och Blonde on Blonde-tiden, då han var som allra bäst och verkligen visade sitt geni.

Men han har gjort mycket som är riktigt uselt. I dag skulle jag inte drömma om att gå på en Dylan-konsert.

En mycket komplicerat gestalt där geniet glimmade till ett tag några år på 60-70-talet, men därefter alltmer sällan. Märkligt att se och höra honom göra sina förvånansvärt eftertänksamma och balanserade kommentarer till sin egen karriär i Scorseses film.

Hans musikaliska inflytande är fullständigt enormt. Trots sin egensinnighet har han satt outplånliga spår i musiken.