Lyssnar du på obekväm musik?

[PerStromgren]

Lyssnar du på musik hemma som du inte enkelt tar till dig?

Jag brukar ibland lyssna på musik som ligger litet bortom det jag förstår, som t.ex. modern (och inte så modern) konstmusik där musiken kan vara tämligen disharmonisk och på andra sätt skava. Möjligen kan jag lättare uppskatta den nu, än när jag var yngre. Jag övar mig litet då och då, för att kolla om jag utvidgat mitt område.

Exempel på sådant som ligger i utkanten kan vara verk av Sven-David Sandström och Ingvar Lidholm. Eller något jag borde lätt kunna tillägna mig, Bartok stråkkvartett 3 och 4. Femman och sexan är mycket mer nära, av någon anledning.

Hur gör du? Sorterar bort det obekväma, eftersom det finns så mycket bekväm musik? Eller utmanar du dig? Eller tycker du musik ska vara obekväm?

PS. Detta blev aktuellt då jag nyss fick en skiva av Nattis: Reimann-operan Lear. (Tack Nattis!) Den smeker inte lyssnaren medhårs precis, men det är intressant, så jag sätter mig rak i ryggen och lyssnar!

[Bill50x]

Som alltid med sådana här frågor är det en fråga om var gränserna går och de är ju högst individuella. Det finns ju de som tycker att allt som spelas i P4 sportradion är ok men därutöver "skaver" det...

Personligen har jag blivit lite bekvämare med åren även om en del musik som jag lyssnar på då och då får lyssnas på i min ensamhet. För många år sedan lyssnade jag mycket på musik från Ralph Records (Tuxeedo Moon, Snakefinger, Fred Frith mfl) men det var ganska länge sedan. Idag fördrar jag lite mer lättlyssnat, det får gärna vara komplext och intrikat men ändå med lite socker på toppen

Spännande är det när uppenbarligen enkel musik efter några lyssningar ändå visar sig ha flera bottnar och vissa stycken tom kan vara lite svåra. Julia Holter är en sådan artist, tex. Finns på Spotify.

/ B

[petersteindl]

Undrar om Shifts hittar hit

[PerStromgren]

Ja, att det är individuellt tänkte jag att jag inte behövde tillägga. "Lyssnar du på musik som DU tycker är obekväm?" hade väl varit övertydligt?

Jag har provat Sun Ra, men fattar nada trots flera lyssningar, måste jag säga. Senaste gången jag provade kom fru S hem mitt i lyssningen och utbrast "Vad i hela friden är det du lyssnar på?"

[paa]

Jag har lyssnat en hel del på Sun Ra i min ungdom, så det är nog inte alls samma upplevelse för dig som för mig.

[AndreasArvidsson]

Nu lyssnar jag på en del udda musik som säkerligen uppfattas obekvämt för många, men jag brukar inte lyssna på sådant som jag själv tycker är obekvämt.

[Nattlorden]

Det är inte huvudkonsumtionen, men jag lyssnar definitivt periodvis på jobbig/obekväm musik. Det är definitivt inget familjen vill ha igång. Men att bli fysiskt omtumlad av musik kan vara skönt på sitt sätt. Det är dock oftast i det elektroniska området, men omnämnda "Lear" (Varsågod och tack för AES-artiklarna!) var en mycket intressant upplevelse på Malmö Opera när jag såg/hörde den.

Intressant att töja gränserna och "lära" sig lyssna på/förstå nya saker (och lite skönt att veta att man har lite plasticitet kvar i knoppen dessutom).

[shifts]

Undrar om Shifts hittar hit

Hehe, har redan kikat på trådfrågan. Försökte formulera något svar i huvudet, men det blev invecklat och gav för tillfället upp.

Vad som är "obekvämt" här är definitivt högst individuellt och om man normalt sett lyssnar på sådant som befinner sig ute i gränsmarkerna, kan ju mer typiskt "normal" musik vara lite skavande och obekvämt. För att fortsätta lyssna på något som först känns en smula obekvämt, krävs att man hittar något uns av dragningskraft som håller en kvar. Viss avancerad jazz kan jag klara av, men när det tippar över i total frijazz kan det slå ifrån helt när galenskaperna blir för outhärdliga/svårbegripliga att följa.

Det handlar mycket om att utsätta sig för något igen och igen tror jag, tills man finner förståelse eller hittar mönster (eller brist på mönster om det nu är vad man gillar). I vissa fall kan det ju landa i att man helt enkelt finner musiken… dålig. Det är också en skön insikt faktiskt: Obegripligt och konstigt kan vara det på bra och kittlande sätt, samtidigt som de kan vara det på oerhört dåligt sätt.

Det där kändes väldigt diplomatiskt, men så är det tycker jag.

Frank Zappa är en sådan figur som jag alltid tänkt att jag borde kunna ta till mig, men det går bara inte. Ger upp varje gång. Ligger för långt bortom mina referensramar.

[Tarzan]

Exempel på musik som gör mig obekväm (eller illamående):


Exempel på musik som jag tycker blir intressant på grund av att den är obekväm på något sätt att lyssna på:

[shifts]

Bra exempel Tarzan. Från Autechre EP:n föredrar jag faktiskt sista spåret, Cap. IV. Möjligen ännu lite mer obekvämt. Det har en väldigt vacker hets som byggs upp låten genom. I ett bra tyst rum med låg efterklang är låten ren njutning. Om rummet bidrar mycket blir låten mer eller mindre ohanterbar och alldeles för hetsig.

[KarlXII]

Spännande. Bör man sitta på en obekväm stol när man njuter av detta. Krävs för trånga kalsonger?

[Tarzan]

Spännande. Bör man sitta på en obekväm stol när man njuter av detta. Krävs för trånga kalsonger?

Helst ska man sitta med benen uppe på soffbordet en kall vinterdag utan strumpor. Med det vill man att ena benet ska somna samtidigt som man fryser om fötterna utan att vilja röra sig på grund av pirrandet det kommer leda till.

[petersteindl]

Här är Frippe d v s Bengt Nordström. Ett Stockholmsoriginal. Han börjar lira vid ungefär 6 minuter.



På den tiden det begav sig såg jag honom ofta på Skivspåret. Jag har för det mesta lite svårt för hans spel.

Här är dock ett stycke som jag verkligen gillar och som jag lyssnat på en hel del under åren.



Då det var dags att utvidga musiken åt det konstiga hållet så var det bara att styra kosan till Stig Carlsson.

Denna skiva Archie Shepp Fire Music hänvisade jag dock till i mitt första samtal med Stig och Stig gillade det.
Här är en annan låt från denna skiva.



Det är faktiskt en klassiker inom Jazz Avant Garde.

Mvh
Peter

[darkg]

Lyssnar du på musik hemma som du inte enkelt tar till dig? ... Jag övar mig litet då och då ...

Ungefär så. Mest är det som med böcker - jag skaffar eller antecknar pretentiösa, svåra eller disharmoniska saker, sen sitter jag och lyssnar på samma sak som för tjugo år sedan och läser om nån gammal deckare.

Men med musiken provar jag absolut någorlunda djärvt, tidvis, med bra utdelning.

Men även bekanta sorter kan behövas tas i små doser vid rätt tillfälle, det är inte bara obekantheten som är grejen, en del musik är helt enkelt jobbigare i sig. Där liknar det litteratur. Det tyngre kan vara värt mödan, men är inte alltid det rätta.

[darkg]

Sen finns det en sorts sweet spot mellan det tråkiga och det jobbiga... där förtrogenheten kan modulera båda dessa variabler åt båda håll

[Nattlorden]

Det här tycker jag är bra, men jag kan inte undvika att bli obekväm samtidigt:
https://vimeo.com/112686941

eller
https://vimeo.com/111113746

[Svante]

Med åren har jag accepterat att jag inte passar ihop med viss musik, och det har fått mig att passa ihop med mer musik.

Konstigt, men så är det.

[PerStromgren]

Tack för era exempel, det gav mig en intressant vinkel på frågan! Peters exempel är helt i linje med mina egna av vad det innebär att vara utanför sin komfortzon. De elektroniska har helt andra kvaliteter, där jag finner stor trygghet i den tydligt markerade rytmen, som gör att musiken ovanpå tål mycket mer. Motsvarighetn i jazzsammanhang är stycken där kompet ligger kvar under solisten med en tydlig puls, det gör tämligen utfreakade solon lite mer lättilgängliga.

Här är ett verk som jag hörde i min ungdom och blev stämplat "olyssningsbart", men som jag på senare år tagit till mig, om än inte som skvalmusik.

Ingvar Lidholm, Nausikaa ensam

Finns exempel från pop och rockvärlden?

[Ronnie]

Nej... höll jag på att svara. Det enda undantaget, på sätt och vis, är Bartoks Sonat för två pianon och slagverk. Älskar den trots att han får mig att hoppa till flera gånger i början. Precis som med en otäck skräckfilm spänner jag mig och försöker räkna ut när överraskningskrascherna ska komma, och misslyckas alltid. Skön effekt av skräcken dock

[Almen]

Lyssnar du på musik hemma som du inte enkelt tar till dig?

Jag brukar ibland lyssna på musik som ligger litet bortom det jag förstår, som t.ex. modern (och inte så modern) konstmusik där musiken kan vara tämligen disharmonisk och på andra sätt skava. Möjligen kan jag lättare uppskatta den nu, än när jag var yngre. Jag övar mig litet då och då, för att kolla om jag utvidgat mitt område.

Exempel på sådant som ligger i utkanten kan vara verk av Sven-David Sandström och Ingvar Lidholm. Eller något jag borde lätt kunna tillägna mig, Bartok stråkkvartett 3 och 4. Femman och sexan är mycket mer nära, av någon anledning.

Hur gör du? Sorterar bort det obekväma, eftersom det finns så mycket bekväm musik? Eller utmanar du dig? Eller tycker du musik ska vara obekväm?

Jag har gått åt bägge hållen faktiskt, lyssnar numera både på simplare och svårare musik. Tidigare spånade jag in på lagom svår musik (dit jag räknar även Lidholm et al), typ Sjostakovitj, Chick Corea, Gentle Giant, sjuttiotals-Zappa, etc., men numera lyssnar jag mycket på både sådant jag tidigare tyckte var för konstigt (typ Mahavishnu, Synclavier-Zappa, Xennakis, Nörgård) och sådan jag tyckte var för enkelt (Donald Fagen, EWF, NiN).

Musik skall inte vara på bara ett sätt, det kan vara allt möjligt.

[KarlXII]

Det som är obekvämt för vissa, kanske olidligt i vissa fall, är säkert rena njutningen för andra.

Ni som säger er lyssna på obekväm musik: Är det verkligen så obekvämt? Sitter ni och plågar er? Isåfall: varför?

[Almen]

Ni som säger er lyssna på obekväm musik: Är det verkligen så obekvämt?

Nä.

[Bill50x]

Tack för era exempel, det gav mig en intressant vinkel på frågan! Peters exempel är helt i linje med mina egna av vad det innebär att vara utanför sin komfortzon. De elektroniska har helt andra kvaliteter, där jag finner stor trygghet i den tydligt markerade rytmen, som gör att musiken ovanpå tål mycket mer. Motsvarighetn i jazzsammanhang är stycken där kompet ligger kvar under solisten med en tydlig puls, det gör tämligen utfreakade solon lite mer lättilgängliga.

Här är ett verk som jag hörde i min ungdom och blev stämplat "olyssningsbart", men som jag på senare år tagit till mig, om än inte som skvalmusik.

Ingvar Lidholm, Nausikaa ensam

Finns exempel från pop och rockvärlden?

Detta är just sådan musik jag kan lyssna på just för att den är lite "skavande". När jag lyssnar på detta dras tankarna i viss mån till Schnittkes - Es geschah https://play.spotify.com/track/2rkYpNwSemGgvo3MSusIS7 eller (K)ein Sommernachtstraum https://play.spotify.com/track/3wqyQFeCkvnmcdhRR035Kq. Den senare börjar så fint och smekande för att sedan transformeras som en riktig skräckis.

/ B

[Bill50x]

Det som är obekvämt för vissa, kanske olidligt i vissa fall, är säkert rena njutningen för andra.

Ni som säger er lyssna på obekväm musik: Är det verkligen så obekvämt? Sitter ni och plågar er? Isåfall: varför?

Obekvämt kan det vara på flera sätt. Tex att man blir orolig för vad övriga boende i hushållet ska tycka...

/ B

[petersteindl]

Det som är obekvämt för vissa, kanske olidligt i vissa fall, är säkert rena njutningen för andra.

Ni som säger er lyssna på obekväm musik: Är det verkligen så obekvämt? Sitter ni och plågar er? Isåfall: varför?

Det är självklart att man skall plåga sig under späkning och klagorop. Spyhinken måste finnas framtagen. Alla dragspelsfilter måste vara frånkopplade och en Hellströmafton skall vara bokad.
Per får gotta sig med Läderlappen.

Med ytterst plågsamma hälsningar
Peter

[PerStromgren]

Sitter ni och plågar er? Isåfall: varför?

Ja, där är själva kärnfrågan. Varför gör man detta?

Ett skäl kan vara att man på detta sätt breddar urvalet av musik, förstås. Ett annat kan vara att man vill på något komma framåt i sitt lyssnande; man tror att det olyssningsbara innehåller något man ännu inte förstått är intressant.

Du, själv, KXII? Mest medhårsmusik?

[i]

När jag är på det humöret. Och det kan variera från läge "låter ju lite intressant trots allt" till läge "är spisplattan verkligen på, känna efter".

[hifikg]

Tack för Archie, Peter, den måste jag få min hökare att ta hem

[BORIS]

Nä, sådana snobberier försöker jag hålla mig ifrån. Inom alla områden

Finns det inget jag uppskattar tvingar jag mig inte heller att försöka uppskatta det.
Finns det däremot något jag uppskattar kan det vara precis hur obekvämt som helst.

[PerStromgren]

Finns det inget jag uppskattar tvingar jag mig inte heller att försöka uppskatta det.
Finns det däremot något jag uppskattar kan det vara precis hur obekvämt som helst.

Ge ett exempel på något som du uppskattar som är rejält obekvämt, men du lirar hemma med glädje! Har något blivit mindre obekvämt när du lirar det ofta? Det är alltid intressant att höra hur det är för andra.

PS. Jag måste fundera på det där med snobberier, kanske har du en poäng där?