Ortoakustiska principen - förbättringsbar?

[IngOehman]

Nej, det hänger inte på mig.

Jag är bara en av dem som vill ha ett par, och håller bara tummarna och ser fram emot deras förfärdigande. Jag vet ju vad de presterar eftersom jag varit med och lyssnat på dem.


Vh, iö

[Nattlorden]

Dvs snart kan betyda aldrig också...

[Kraniet]

en början vara att hitta rätt diskantelement en bra början för den som vill "förbättra".

Det jag funderar över när det gäller Dina olika alternativ är - vad skulle Stig C ha valt för alternativ om han levt i dag, med dagens utbud av olika högtalarelement. Det vi vill är ju inte att duplicera OA-52 i dess olika varianter - med olika diskanter. Syftet är ju snarare att logiskt och praktiskt kunna hitta bättre alternativ. När det gäller bas/mellanregister, så har jag läst på forumet att Stig C var överförtjust när 18W/8545 blev ersättaren till 8542.

specialbyggt baselement från Skaaning

Zaph Audio har gjort mätningar på olika bas/mellanregisterelement och Audio Technica/Skaaning kommer väl ut där - samtidigt som det finns många bra alternativ. http://www.zaphaudio.com/6.5test/
Vad skulle Du välja för elementuppsättning och varför?

Som jag förstått det så var en stor anledning till att Stig blev så glad över 8545 var att Scan-Speak fick till kvalitetssäkringen med det elementet. 8542 var de tvunga att mäta varenda element som kom in till Carlsson, nån gång fick de skicka tillbaka hela pallen då elementen inte höll måttet.
Sen har ju 8545 en helt otrolig bas/midbas återgivning som jag mycket väl kan förstå att Stig gillade. Men till mellanregister så kan jag tänka mig att 8542 låter bättre.

Skaaning kan ju vara ett förslag. Jag har inte hört dom dock så hur bra de låter vet jag ju inte. Men det finns flertalet som är nöjda. De verkar inte ha några besvärliga uppbrytningar och liknande som stör. Sen är de ju rätt dyra, men det är ju en fråga i sig.

Wavecor WF182BD04 använder jag för tillfället i mina högtalare. Det elementet simulerar precis som 8542/8545 i 20 liter låda med 29 Hz avstämning. Elementet har papperskon som är ganska styv och bryter upp vid 4-5 kHz, så det måste en ju ta hänsyn till, det är ju fortfarande bättre än 8542/8545 som bryter upp vid 2kHz. Det låter iaf väldigt bra så som jag använder dom (4e ord L/R vid 2000 Hz delat mot Seas DXT)
http://www.wavecor.com/html/wf182bd03_04_07_08.html

På diskantsidan så hittade jag en annan möjlig kandidat i Wavecor TW030WA07. Re 6,3 och 89 dB angiven känslighet. Frekvenskurvan ser också lovande ut.
http://www.wavecor.com/html/tw030wa05_to_08.html

Personligen är jag inte speciellt inne på OA-ljudet i sig. Däremot är jag väldigt intresserad av vägghängda lösningar. Dels för att få bättre integration med rummet men även (förstås) för den förstärkning det ger i basen. Rätt utfört så ger det möjlighet till djup och "kraftfull" bas.

[avr7000]

en början vara att hitta rätt diskantelement en bra början för den som vill "förbättra".

Det jag funderar över när det gäller Dina olika alternativ är - vad skulle Stig C ha valt för alternativ om han levt i dag, med dagens utbud av olika högtalarelement. Det vi vill är ju inte att duplicera OA-52 i dess olika varianter - med olika diskanter. Syftet är ju snarare att logiskt och praktiskt kunna hitta bättre alternativ. När det gäller bas/mellanregister, så har jag läst på forumet att Stig C var överförtjust när 18W/8545 blev ersättaren till 8542.

specialbyggt baselement från Skaaning

Zaph Audio har gjort mätningar på olika bas/mellanregisterelement och Audio Technica/Skaaning kommer väl ut där - samtidigt som det finns många bra alternativ. http://www.zaphaudio.com/6.5test/
Vad skulle Du välja för elementuppsättning och varför?

Som jag förstått det så var en stor anledning till att Stig blev så glad över 8545 var att Scan-Speak fick till kvalitetssäkringen med det elementet. 8542 var de tvunga att mäta varenda element som kom in till Carlsson, nån gång fick de skicka tillbaka hela pallen då elementen inte höll måttet.
Sen har ju 8545 en helt otrolig bas/midbas återgivning som jag mycket väl kan förstå att Stig gillade. Men till mellanregister så kan jag tänka mig att 8542 låter bättre.

Skaaning kan ju vara ett förslag. Jag har inte hört dom dock så hur bra de låter vet jag ju inte. Men det finns flertalet som är nöjda. De verkar inte ha några besvärliga uppbrytningar och liknande som stör. Sen är de ju rätt dyra, men det är ju en fråga i sig.

Wavecor WF182BD04 använder jag för tillfället i mina högtalare. Det elementet simulerar precis som 8542/8545 i 20 liter låda med 29 Hz avstämning. Elementet har papperskon som är ganska styv och bryter upp vid 4-5 kHz, så det måste en ju ta hänsyn till, det är ju fortfarande bättre än 8542/8545 som bryter upp vid 2kHz. Det låter iaf väldigt bra så som jag använder dom (4e ord L/R vid 2000 Hz delat mot Seas DXT)
http://www.wavecor.com/html/wf182bd03_04_07_08.html

På diskantsidan så hittade jag en annan möjlig kandidat i Wavecor TW030WA07. Re 6,3 och 89 dB angiven känslighet. Frekvenskurvan ser också lovande ut.
http://www.wavecor.com/html/tw030wa05_to_08.html

Personligen är jag inte speciellt inne på OA-ljudet i sig. Däremot är jag väldigt intresserad av vägghängda lösningar. Dels för att få bättre integration med rummet men även (förstås) för den förstärkning det ger i basen. Rätt utfört så ger det möjlighet till djup och "kraftfull" bas.

Intressant att du nämner Wavecor elementen...
Jag och Anders köpte in 4st av den basen och att antal av en variant av den diskanten för att göra ett projekt med OA51.
Basen har en motor som skulle kunna göra det möjligt att få en djupare avstämning/frekvensgång i en så liten låda som OA51.

Elementen ligger nu i min källare tillsammans med några OA51 clon-lådor men jag skall ta tag i det vid tillfälle.

Stefan

[torde]

4e ord L/R vid 2000 Hz delat mot Seas DXT

Jag har tittat på specen för SEAS DXT, http://www.seas.no/images/stories/prest ... asheet.pdf. Utgångspunkten för min fortsatta reflektion är att jag hittat rätt element. När jag tittar på frekvensgången så är den allt annat än rak och och det är även stora skillnader mellan on- och offaxis. Samtidigt säger SEAS i specen att detta element är gjort för att "This revolutionary DXT® tweeter addresses the major issues regarding directivity control in traditional loudspeaker designs". Varför har Du valt just det elementet? Du delar även med L/R 4:e ordningen. Varför inte 2:a ordningen? Jag ifrågasätter inte - vill bara förstå bättre!

[matssvensson]

4e ord L/R vid 2000 Hz delat mot Seas DXT

Jag har tittat på specen för SEAS DXT, http://www.seas.no/images/stories/prest ... asheet.pdf. Utgångspunkten för min fortsatta reflektion är att jag hittat rätt element. När jag tittar på frekvensgången så är den allt annat än rak och och det är även stora skillnader mellan on- och offaxis. Samtidigt säger SEAS i specen att detta element är gjort för att "This revolutionary DXT® tweeter addresses the major issues regarding directivity control in traditional loudspeaker designs". Varför har Du valt just det elementet? Du delar även med L/R 4:e ordningen. Varför inte 2:a ordningen? Jag ifrågasätter inte - vill bara förstå bättre!

Seas DXT är en diskant med inbyggd spridningslins, som skapar hyggligt konstant spridning från 3-4 kHz och uppåt. Tror det är vad marknadsföringen försöker beskriva. Tonkurvan i hörbara området behöver du inte fästa så stor vikt vid. Verkningsgradshöjningen i det lägre registret är en annan effekt av spridningslinsen och enkelt korrigerad för i filtret, med minskad distorsion som trevlig bieffekt. Mer bekymmersamt är den typiska aluminiumkonsresonansen över 20 kHz. Det vill till att övriga anläggningen inte producerar massa skräp i det området som resonansen blandar ner via sina intermodulationskomponenter.

mvh, mats

[IngOehman]

Det stora problemet med den där diskanten för just moderna OA-applikationer, är ju att den har så stor riktverkan. Alla 50-seriens högtalarmodeller är (faktiskt) konstruerade för en diskant som är helt rundstrålande.

Någon kan då tänka att "jamen KO10DT var ju inte helt rundstrålande!", och ha rätt.

Men - högtalarens utgångspunkt är ändå just en sådan teoretisk diskant - och det finurliga med högtalarna är ju att Stig tagit hänsyn till den praktiska bristen även hos den bästa diskant som fanns - och att diskanten dessutom har några nyckelegenskaper som behövs: Trots viss riktverkan i toppoktaven (över sisådär 10 kHz) har diskanten tack vare en ordentlig topp i nollgradersriktningen, tillräcklig verkningsgrad för att få ut den mängd diskantenergi som skall ut i rummet.

Kombinationen mellan rundstrålning under 10 kHz och att diskanten över det (ja, under också förstås) avlyssnas i en vinkel med en tonkurva som överensstämmer med samma elements energikurva (utan någon topp) adresserar i huvudsak problemet.

Tillsammans med att tillräcklig medelkänslighet (mätt över strålningsstruten) från diskanten förstås.

Seas-diskanten har gott om känslighet vid lägre frekvenser, men över 7-8 kHz är det inte bara otillräcklig utan rent av en av de sämre diskanterna som går att hitta till en 50-serie Carlssonhögtalare.

Missförstå mig inte - det gör inte diskanten generellt dålig, bara extremt illa passande för just t ex en OA-52.


Vh, iö

[Kraniet]

4e ord L/R vid 2000 Hz delat mot Seas DXT

Jag har tittat på specen för SEAS DXT, http://www.seas.no/images/stories/prest ... asheet.pdf. Utgångspunkten för min fortsatta reflektion är att jag hittat rätt element. När jag tittar på frekvensgången så är den allt annat än rak och och det är även stora skillnader mellan on- och offaxis. Samtidigt säger SEAS i specen att detta element är gjort för att "This revolutionary DXT® tweeter addresses the major issues regarding directivity control in traditional loudspeaker designs". Varför har Du valt just det elementet? Du delar även med L/R 4:e ordningen. Varför inte 2:a ordningen? Jag ifrågasätter inte - vill bara förstå bättre!

Många högtalare idag är mer eller mindre rundspridande upp till ca 1500 Hz där midbasen (ofta 6,5-7 tum) börjar sprida mindre. Denna delas sedan (vanligen runt 2kHz) mot en diskant som är rundspridande upp till 4-5 kHz eller så innan den rullar av, ofta ganska plötsligt. Det ger en energikurva som liksom får ett dubbelpuckel utseende ifall frekvensgången i 0-graders riktningen är rak. Resultatet blir alltså en högtalare som inte upplevs som att ha en rak "frekvensgång" i rummet.
En kan då istället tänka sig en trevägshögtalare där ett mindre mellanregister används som är rundspridande längre upp i frekvens. Då slipper du den oroliga energikurvan i mellanregistret. Men högtalaren kommer fortfarande falla av hyffsat plötsligt/abrupt vid den frekvens där diskanten slutar vara rundspridande.

Med constant directivity försöker en få högtalarens energikurva att falla jämnt över hela frekvensområdet genom att kontrollera och matcha elementens spridningsegenskaper mot varandra.
Här ges exempel på detta http://www.linkwitzlab.com/Constant_dir ... _louds.htm

OA-principen åstadkommer i princip samma sak, fast med den skillnaden att energikurvan inte lutar "nedåt" från 20-20 000 Hz utan är rak över hela frekvensområdet. Den har med andra ord mer energi mot högre frekvenser. En annan skillnad är att OA-principen har en stor andel reflekterat ljud. Det gör att mellanregister/diskant får en mer diffus och "luftig" framtoning. Det kan även bli problem med fokus då ljudet antar en "måla med bred pensel" karaktär. Det är dock mest tydligt med de äldre Carlsson.

Personligen så föredrar jag principen med fallande off-axis mot högre frekvenser. DXT-diskanten har det samtidigt som att den inte har några abrupta förändringrar av energikurvan inom sitt arbetsområde. Helt perfekt är den dock inte.
Den delning jag valde passar bra till elementen och lådan. Det blir en relativt problemfri övergång från det ena till det andra elementet. Sen är det väl kanske en enklare lösning att gå på högre ordningens filter. Elementen överlappar mindre så du har färre parametrar att hålla koll på. Sen ökar det ju effekttåligheten samtidigt som baselementets uppbrytning mildras mer. Jag upplever att just det elementet (som så många andra 7-tumselement) låter bättre med brantare delning.

[Nattlorden]

OA-principen åstadkommer i princip samma sak, fast med den skillnaden att energikurvan inte lutar "nedåt" från 20-20 000 Hz utan är rak över hela frekvensområdet. Den har med andra ord mer energi mot högre frekvenser. En annan skillnad är att OA-principen har en stor andel reflekterat ljud. Det gör att mellanregister/diskant får en mer diffus och "luftig" framtoning. Det kan även bli problem med fokus då ljudet antar en "måla med bred pensel" karaktär. Det är dock mest tydligt med de äldre Carlsson.

Samtidigt så bör man ju prova att ta på sig hifi-glasögonen när man lyssnar på verklig (live) musik och fundera över hur bred penseln är då. Ett besök på Operan kan vara bra mycket mer diffus än en operainspelning, så man kan ju fundera lite över vad som är rätt och fel. Därmed inte sagt att jag också föredrar 80-talarna, men Carlsson över lag är väldigt bra på att låta musik snarare än detaljupplösningshifi.

[RogerGustavsson]

Samtidigt så bör man ju prova att ta på sig hifi-glasögonen när man lyssnar på verklig (live) musik och fundera över hur bred penseln är då. Ett besök på Operan kan vara bra mycket mer diffus än en operainspelning, så man kan ju fundera lite över vad som är rätt och fel.

Många glömmer nog bort hur det låter i verkligheten. En annan sak är att väldigt få inspelningar görs utifrån att likna ett verkligt framförande. Solister får ofta breda ut sig. Inom genre med mindre akustiskt ursprung kan det i princip låta hur som helst.

[Kraniet]

OA-principen åstadkommer i princip samma sak, fast med den skillnaden att energikurvan inte lutar "nedåt" från 20-20 000 Hz utan är rak över hela frekvensområdet. Den har med andra ord mer energi mot högre frekvenser. En annan skillnad är att OA-principen har en stor andel reflekterat ljud. Det gör att mellanregister/diskant får en mer diffus och "luftig" framtoning. Det kan även bli problem med fokus då ljudet antar en "måla med bred pensel" karaktär. Det är dock mest tydligt med de äldre Carlsson.

Samtidigt så bör man ju prova att ta på sig hifi-glasögonen när man lyssnar på verklig (live) musik och fundera över hur bred penseln är då. Ett besök på Operan kan vara bra mycket mer diffus än en operainspelning, så man kan ju fundera lite över vad som är rätt och fel. Därmed inte sagt att jag också föredrar 80-talarna, men Carlsson över lag är väldigt bra på att låta musik snarare än detaljupplösningshifi.

Jag kan definitivt uppskatta det de gör. Speciellt de tidiga Carlsson låter väldigt "trevligt" och oavsett var i rummet man sitter dessutom. De senare högtalarna låter ju lite annorlunda som sagt.

Jag kan undra lite vad Carlsson egentligen var ute efter. Han började ju under tiden det bara fanns mono. För mig känns det som att de tidiga Carlsson baserades mycket på det arvet, dvs att få mono att låta bättre. De högtalarna fungerar antagligen väldigt bra till "ping-pong" stereo också. Men han (Carlsson) frångick den typen av högtalare. Kanske hade det med inspelningsteknikens utveckling att göra? Jag vet inte, men faktum är att de blev mer direktstrålare.

Har inte tänkt på det förut men kanske är det så att Carlsson egentligen ville ha constant directivity i samklang med rummet? Konstig tanke kanske vad vet jag.

Men med tanke på trådens titel så är kanske trevägaren det man bör rikta in sig på om man vill ha "nästa steg" i OA-principen. Det verkar ju som att det var dit Carlsson själv rörde sig. Likheterna mellan OA-52 och trevägaren är ju svåra att bortse ifrån tycker jag.

[Nattlorden]

Jag, jag tror något liknande själv vad det gäller övergången från mono till stereo. Och efter att ha hört en senare byggd prototyp på tvåvägaren i trevägskonceptet, så väntar jag otåligt på att man går vidare. ( Hyffsat irriterad på att en prototyp kastades dessutom! Den var bra nog att spelas vidare på. ) Speciellt hur snyggt basen kopplade an rummet i den var en stor öronöppnare.

[paa]

Om man korsar kolboxen:



med trevägarens waveguide:



så får man ju en B&O 5:

[avr7000]

[petersteindl]

Fyndigt!

[Laila]

. . . typ.

[matssvensson]

Det stora problemet med den där diskanten [edit: Seas DXT] för just moderna OA-applikationer, är ju att den har så stor riktverkan. Alla 50-seriens högtalarmodeller är (faktiskt) konstruerade för en diskant som är helt rundstrålande.

Någon kan då tänka att "jamen KO10DT var ju inte helt rundstrålande!", och ha rätt.

Men - högtalarens utgångspunkt är ändå just en sådan teoretisk diskant - och det finurliga med högtalarna är ju att Stig tagit hänsyn till den praktiska bristen även hos den bästa diskant som fanns - och att diskanten dessutom har några nyckelegenskaper som behövs: Trots viss riktverkan i toppoktaven (över sisådär 10 kHz) har diskanten tack vare en ordentlig topp i nollgradersriktningen, tillräcklig verkningsgrad för att få ut den mängd diskantenergi som skall ut i rummet.

Kombinationen mellan rundstrålning under 10 kHz och att diskanten över det (ja, under också förstås) avlyssnas i en vinkel med en tonkurva som överensstämmer med samma elements energikurva (utan någon topp) adresserar i huvudsak problemet.

Tillsammans med att tillräcklig medelkänslighet (mätt över strålningsstruten) från diskanten förstås.

Ok, nu har jag blivit alltför nyfiken. Jag kan tolka mätningar på mina högtalare som att de inte riktigt håller energikurvan fullt uppe de sista två toppoktaverna, dvs över 5 kHz. Och det kanske saknas någon dB eller så även på direktljudet. Vilka positiva ljudmässiga effekter kan jag räkna med om jag skruvar i filtret och ökar nivån med säg <+0,1 dB vid 5 kHz och typ +2 dB vid 20 kHz? Och vilka negativa artefakter med en sån tonkurveförändring kan följa med?

mvh, mats

[torde]

Jag kan tolka mätningar på mina högtalare som att de inte riktigt håller energikurvan fullt uppe de sista två toppoktaverna, dvs över 5 kHz. Och det kanske saknas någon dB eller så även på direktljudet. Vilka positiva ljudmässiga effekter kan jag räkna med om jag skruvar i filtret och ökar nivån med säg <+0,1 dB vid 5 kHz och typ +2 dB vid 20 kHz? Och vilka negativa artefakter med en sån tonkurveförändring kan följa med?

Min spontana reaktion på dina mätningar är den utgångspunkt som Floyd Toole nämnde när de testade högtalare - de högtalare som kom ut bra hade en jämn ljudenergispridning i alla riktningar när man mätte runt högtalarna. Jag tycker att det i mycket påminner om mätningen av "orginaldiskanten" till OA-52, Peerless KO10DT, se referensen från OA51 FAQ, sid 2 överst, på detta entusiastforum. Denna diskant mäter rakt summerat över alla riktningar, men har en puckel i det högre diskantregistret "on axis". Förmodligen är designkriteriet att puckeln skall kompensera för den allt mer uttalade riktade ljudstrålning som följer blir konsekvensen av den kortare våglängden i de högre frekvensområdena, 10 000 Hz och däröver.
http://user.faktiskt.io/paa/KO10DT.pdf Samtidigt är det ju så att det är den egna "ljudsmaken" som avgör vad som är en bra "ljudbild". Så det är ju fritt fram att experimentera för att hitta ännu bättre lösningar. Det är ju det som gör livet spännande och intressant!

[matssvensson]

Jag kan tolka mätningar på mina högtalare som att de inte riktigt håller energikurvan fullt uppe de sista två toppoktaverna, dvs över 5 kHz. Och det kanske saknas någon dB eller så även på direktljudet. Vilka positiva ljudmässiga effekter kan jag räkna med om jag skruvar i filtret och ökar nivån med säg <+0,1 dB vid 5 kHz och typ +2 dB vid 20 kHz? Och vilka negativa artefakter med en sån tonkurveförändring kan följa med?

Min spontana reaktion på dina mätningar är den utgångspunkt som Floyd Toole nämnde när de testade högtalare - de högtalare som kom ut bra hade en jämn ljudenergispridning i alla riktningar när man mätte runt högtalarna. Jag tycker att det i mycket påminner om mätningen av "orginaldiskanten" till OA-52, Peerless KO10DT, se referensen från OA51 FAQ, sid 2 överst, på detta entusiastforum. Denna diskant mäter rakt summerat över alla riktningar, men har en puckel i det högre diskantregistret "on axis". Förmodligen är designkriteriet att puckeln skall kompensera för den allt mer uttalade riktade ljudstrålning som följer blir konsekvensen av den kortare våglängden i de högre frekvensområdena, 10 000 Hz och däröver.
http://user.faktiskt.io/paa/KO10DT.pdf Samtidigt är det ju så att det är den egna "ljudsmaken" som avgör vad som är en bra "ljudbild". Så det är ju fritt fram att experimentera för att hitta ännu bättre lösningar. Det är ju det som gör livet spännande och intressant!

Jag frågar därför jag är nyfiken på hur ni andra beskriver de två översta oktaverna, när ni tycker allt faller på plats. Hur ska det låta och hur ska det inte låta?

Jag vet inte om det är inbillning men jag upplever själv en påtaglig känslighet för balansen i området, speciellt 5-10 kHz. Det är här jag fipplat mest med balansen i mina egna högtalare och nu är jag igång igen . Har redan klivit tillbaks ett steg från första justeringen, och vi pratar förändringar runt 0,1 dB (vilket jag egentligen tyckte verkade löjligt förut, innan jag nu genomlever det själv). Jag är på jakt efter precis rätt "skimmer" i ljudbilden utan att exempelvis ess-ljud blir onaturligt betonade.

/m

[lennartj]

Jag är på jakt efter precis rätt "skimmer" i ljudbilden utan att exempelvis ess-ljud blir onaturligt betonade.

/m

Där träffade du huvudet på spiken! För att komma närmare "det rätta skimret" valde jag att använda Isoda-kablage både i och från mina OA52.2 föregångare (med Stigs godkännande). Jag upplever att de subjektivt ger ett uns mildare diskantåtergivning än enkardeligt kopparkablage utan försämra detaljåtergivningen det minsta.
Ett annat ställe för "finlir" för oss, med rörslutsteg åtminstone, är kopplingskondensatorerna.
De specialkonstruktioner Erik Andersson byggde åt mig på Dynaco Mk.III chassin och transformatorer för mååånga år sedan har en hisnande upplösning jämfört med originalen men diskanten upplevs snarare som "glittrig" snarare än"skimrande" med vanliga blå ERO MKP-kondensatorer. Hos mig pågår sedan många år en långsam process att provlyssna olika PIO, teflon och andra plastkondensatorer. De ryska teflonkondingarna lät med tiden utmärkt men var för opålitliga för att vara kvar när jag kommit över en uppsättning almost-NOS GE 6550 från tidigt 70-tal.
Äntligen fick jag återuppleva den närmast holografiska perspektivåtergivningen från OA52, som jag saknat sedan mitten av 90-talet då mina sista GEC Gold Lion KT88 hade dött. Sorgligt nog har jag inte träffat på några nytillverkade rör med sådan kvalitet.
Jag har även ett par McIntosh MC75 60'th Anniversary som visserligen i stort sett har "det rätta skimret" men uppösningen är, trots priset, inte i närheten av mina "specialare".

[matssvensson]

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Lennartj. Det verkar ju ännu pilligare än vad jag håller på med. Hur skulle du beskriva ljudet från toppoktaverna när allt faller på plats med dina OA-52:or? Vilka är kvaliteterna du är ute efter i det översta registret för ortoakustiska återgivare och vad vill du undvika?

mvh, mats

[lennartj]

Den allra översta oktaven är jag inte längre kapabel att bedöma eftersom jag hunnit bli 63 år gammal och inte hör något över 12 kHz vid normala nivåer.
Viktigast för mig är att ha sibilanterna under kontroll, överdrivna vassa ess-ljud som skvätter omkring i lyssningsrummet är en styggelse tycker jag , och ett tydligt tecken på att anläggningens ägare har en del kvar att göra,.
Tyvärr har jag hört åtskilliga anläggningar för långt över halvmiljonen med detta problem.
En av Carlsson-högtalarnas största förtjänster (i rätt rum med passande elektronik) är den utmärkt naturliga återgivningen av röster,och dit hör ju även sibilanterna.
Därmed är grunden lagd för ett välartikulerat mellanregister som i sin ur är grunden för riktig hifi och gör att 78-varvare i gott skick blir riktigt njutbara eftersom de i stort sett bara innehåller mellanregister. De kan dock låta "orvar" i anläggningar där det mesta krutet lagts på djupbas och toppdiskant

Jag var dock nästan rabiat Carslsson-hatare eller snarare Peerless MT20-hatare- tills OA5x-serien dök upp och med tiden utbytesdiskanter som CT62 och T22 vilka gör även 70-talarna lyssningsbara.

[Nattlorden]

Lennartj är inte den enda på forumet som gillar Isoda, jag har använt Isoda till mina högtalare i över 20 år, om inte för hela sträckan, så i alla fall en meter eller två. Jag har dock aldrig satt någon finger på uppförandet, men jag känner ej heller att jag vill vara utan. Må vara placebo, men den är inte så stark att jag kan säga något om det och dessutom känns det inte logiskt att dem skulle vara bättre... Så det är något annat. Men Lennartj har säkert (haft) bättre öron än vad jag har och kunnat göra bedömningen utefter det. Jag är bara glad och nöjd att jag lyckades få tag på

(Rehifi är säkert nöjda över att jag snor deras bild i utbyte mot gratisreklam )

[matssvensson]

Den allra översta oktaven är jag inte längre kapabel att bedöma eftersom jag hunnit bli 63 år gammal och inte hör något över 12 kHz vid normala nivåer.
Viktigast för mig är att ha sibilanterna under kontroll, överdrivna vassa ess-ljud som skvätter omkring i lyssningsrummet är en styggelse tycker jag , och ett tydligt tecken på att anläggningens ägare har en del kvar att göra,.
Tyvärr har jag hört åtskilliga anläggningar för långt över halvmiljonen med detta problem.
En av Carlsson-högtalarnas största förtjänster (i rätt rum med passande elektronik) är den utmärkt naturliga återgivningen av röster,och dit hör ju även sibilanterna.
Därmed är grunden lagd för ett välartikulerat mellanregister som i sin ur är grunden för riktig hifi och gör att 78-varvare i gott skick blir riktigt njutbara eftersom de i stort sett bara innehåller mellanregister. De kan dock låta "orvar" i anläggningar där det mesta krutet lagts på djupbas och toppdiskant

Jag var dock nästan rabiat Carslsson-hatare eller snarare Peerless MT20-hatare- tills OA5x-serien dök upp och med tiden utbytesdiskanter som CT62 och T22 vilka gör även 70-talarna lyssningsbara.

Toppen. Tack! Exakt så är det för mig också - att hitta balansen mellan siblianterna och lystern . Just nu kommer jag från ett läge där jag hade full kontroll på ess-ljuden, till och med på erkänt dåliga inspelningar som Katie Melua och Norah Jones. Av nyfikenhet försöker jag nu stärka upp energikurvan i toppen, men jag har redan tagit ett steg tillbaks för att få kontroll på siblianterna igen. Samtidigt låter det öppet och energirikt på ett positivt sätt också, med ännu tydligare anslag i musiken (inbillar jag mig? jag är för lat för att blindtesta för tillfället). Får se vad det slutar.

Håller med om T22, de gillar jag i mina OA-12:or på landet. Och nu ska jag byta ut MT20:orna till MT24 i Kökets OD11:or.

Lennartj är inte den enda på forumet som gillar Isoda, jag har använt Isoda till mina högtalare i över 20 år, om inte för hela sträckan, så i alla fall en meter eller två. Jag har dock aldrig satt någon finger på uppförandet, men jag känner ej heller att jag vill vara utan. Må vara placebo, men den är inte så stark att jag kan säga något om det och dessutom känns det inte logiskt att dem skulle vara bättre... Så det är något annat. Men Lennartj har säkert (haft) bättre öron än vad jag har och kunnat göra bedömningen utefter det. Jag är bara glad och nöjd att jag lyckades få tag på
[ Bild ]
(Rehifi är säkert nöjda över att jag snor deras bild i utbyte mot gratisreklam )

Jag gillade också Isoda i mitt modifierade EAI-försteg på 90-talet. Trots tveksam teknologisk förklaringsmodell och fullständigt hopplösa att löda. Så de åkte ut och det kan jag sakna ibland när jag tänker tillbaks på ljudminnena .

Kom gärna med fler reflexioner på vad som kännetecknar en ortoakustisk energikurva i perfekt balans.

/mats

[torde]

Hej igen,
experimentet har börjat även här! Jag har kopplat in mina egenhändigt byggda lådor igen för att se vilken effekt det har att rikta elementen/lådorna på det sätt som Stig C gjort i OA-52:orna. Samtidigt har jag lagt dämpande skumplast "Auralex Wedges 2" framför lådorna och bakom. Mitt intryck är att stereobilden blivit mycket mera väldefinierad. Det bör validera principen om vikten av att få dels en balans i ljudtryck mellan direktljud från elementen och det indirekta ljudet som reflekteras från väggarna dels att få en tidsmässig fördröjning mellan direkt- och indirekt ljud. En fråga kopplat till detta: vet ni något sätt att objektivt mäta klarheten i stereobilden från högtalare - hade Stig C, eller har ni, någon lösning på detta?

Jag har också provat mina högtalare med och utan subwoofer. Jag tycker att det låter bättre utan subwoofer och i stället utnyttja basporten för de lägsta delarna av tonspektrat. Detta ger även upphov till en fråga - om man tittar på tester av t.ex. SS 22W/8557T00 så visar de en distortion på ca 0,3% - 3% i frekvensspektrat mellan 30 Hz och 80 Hz. Men en basport som spelar i detta frekvensintervall - vad får den för distortion? När basporten jobbar så utnyttjas ju resonansen av luftpelaren i basporten och den "fjädring" som luften i högtalarlådan ger. Elementet arbetar ju inte mycket i detta intervall. Vilken nytta ger en subwoofer om jag kan klara mitt önskade frekvensintervall med en basreflexlåda - bortsett från ökat ljudtryck i stora rum?

Allt Gott till Er Alla!
Tord

[roggaro]

Jag vet inte om det är inbillning men jag upplever själv en påtaglig känslighet för balansen i området, speciellt 5-10 kHz. Det är här jag fipplat mest med balansen i mina egna högtalare och nu är jag igång igen . Har redan klivit tillbaks ett steg från första justeringen, och vi pratar förändringar runt 0,1 dB (vilket jag egentligen tyckte verkade löjligt förut, innan jag nu genomlever det själv). Jag är på jakt efter precis rätt "skimmer" i ljudbilden utan att exempelvis ess-ljud blir onaturligt betonade.

området kring 5kHz påverkar närhet och tycker jag är särskilt viktigt vid återgivning. därför har jag på mina självbyggen i delningen (trevägs) en volympott på vardera som minutiöst kan regleras

[lennartj]

Bättre utan, än med vilken subwoofer?
OA52 har i och för sig alldeles utmärkt basåtergivning, synnerhet med en kraftfull transistorförstärkare, om man har möjlighet att placera dem så att de samtidigt presterar jämn frekvensgång i basregistret pch den förträffliga ljudbilden.
Har man dessutom vissa praktiska och estetiska krav går inte alla att förena.
Jag har för mig att Stig använde Krell KSA100, som då, när de var nya kostade betydligt mer än de flesta ansåg vara rimligt i förhållande till vad ett par OA52 kostade vid samma tid.
Mina klass-A förstärkare på ca. 25 W är i och för sig tillräckliga för nästan all akustisk musik, men inte för modern elektronisk.

Ska man ha ett subwoofersystem krävs ett mycket högklassigt aktivt delningsfilter, i synnerhet i högpassdelen, vars signal ska gå till OA52'ornas slutsteg.
Varje hörbar degradering är för stor skulle jag säga.

[matssvensson]

Detta ger även upphov till en fråga - om man tittar på tester av t.ex. SS 22W/8557T00 så visar de en distortion på ca 0,3% - 3% i frekvensspektrat mellan 30 Hz och 80 Hz. Men en basport som spelar i detta frekvensintervall - vad får den för distortion? När basporten jobbar så utnyttjas ju resonansen av luftpelaren i basporten och den "fjädring" som luften i högtalarlådan ger. Elementet arbetar ju inte mycket i detta intervall. Vilken nytta ger en subwoofer om jag kan klara mitt önskade frekvensintervall med en basreflexlåda - bortsett från ökat ljudtryck i stora rum?

Det normala är att distosionen ökar med ökat konutslag i ett dynamiskt element. Blir elementet avlastat av en port eller subwoofer sjunker distorsionen i motsvarande grad som avlastningen. En fristående subwoofer kan också placeras fritt i rummet för att skapa jämnast möjliga återgivning med minsta möjlga anslag av rumsresonanser. Men förstås med ökad komplexitet i samspelet mellan högtalare och subwoofern, som Lennartj beskriver så väl.

mvh, mats

[matssvensson]

Jag vet inte om det är inbillning men jag upplever själv en påtaglig känslighet för balansen i området, speciellt 5-10 kHz. Det är här jag fipplat mest med balansen i mina egna högtalare och nu är jag igång igen . Har redan klivit tillbaks ett steg från första justeringen, och vi pratar förändringar runt 0,1 dB (vilket jag egentligen tyckte verkade löjligt förut, innan jag nu genomlever det själv). Jag är på jakt efter precis rätt "skimmer" i ljudbilden utan att exempelvis ess-ljud blir onaturligt betonade.

området kring 5kHz påverkar närhet och tycker jag är särskilt viktigt vid återgivning. därför har jag på mina självbyggen i delningen (trevägs) en volympott på vardera som minutiöst kan regleras

Spännande! Det upplever jag också i mitt experimenterande. Med lite extra energi i området över 5 kHz ökar känslan av närhet betydligt i återgivningen, men på bekostnad av sibliantbetoning. Hur påverkar dina pottar området? Justerar du diskantelementet i förhållande till resten eller? Vilket område påverkas och hur stora justeringar arbetar du med? Berätta gärna mer!

Jag har nu klivit ner ytterligare ett snäpp i nivå (en minskning med <0,1 dB vid 5 kHz, 0,2 dB vid 15 kHz och 0,5 dB vid 20 kHz) och fått önskad kontroll på siblianterna igen. Men fortfarande med en upplevd ökad närhet i närmickade inspelningar. Förut hade jag betvivlat att så små justeringar i de områdena går att höra, men placebo eller inte, jag gillar det jag hör!

mvh, mats

[torde]

Det normala är att distosionen ökar med ökat konutslag i ett dynamiskt element. Blir elementet avlastat av en port eller subwoofer sjunker distorsionen i motsvarande grad som avlastningen.

Helt rätt! Samtidigt är det ju så att när man sätter in en subwoofer så har den enligt testen en distortion på mellan 0,3% och 3%. Och då uppkommer frågan om distortionen från en tvåvägs basreflexlösning ger lägre distortion i basområdet därför att basreflexporten (eventuellt - jag vet inte ) inte har motsvarande distortion i basregistret, där en insatt sub spelar.