PS. I bildvärlden gäller lite andra regler eftersom de pixlar som bygger upp bilden på en skärm har en given form och de går inte att byta mot en ljuskälla vars styrka varierar som en sinc, i två dimensioner.
Men det intressanta är att det heller inte hade varit önskvärt även om de hade gått att göra. I bildvärlden så ser man ju liksom allt från sådan - tidiga och sena delar av den är skilda i rummet och inte i tiden (sinken blir förvisso elasticerad av bandbredden, eller rättare sagt bandbredden är en produkt av bildfrekvens och upplösning), och istället för att det finns en idealisk lösning (som i ljudvärlden) så finns i bildvärlden bara en massa olika sätt att kompromissa. Förbättrar man en egenskap så offrar man en annan.
Man kan bli av med aliasing rätt så bra, men det kostar bildkvalitet på andra sätt (skärpa). Och det handlar självklart inte bara om bildskärmens egenskaper utan även om signalbehandling och sampling upptagningen av bilden alltså), men det lite speciella med bilder är skärmens speciella roll där ingen signalbehandling rår på det faktum att man i rummet har en rektangulär representation av samplen (pixlarna är kvadrater, hur vi än signalbehandlar före skärmen).
Bildåtergivning är en ständig jakt på bästa kompromiss, och man kan faktiskt hävda att olika motiv återges bäst med olika algoritmer. Men någon sorts medelvettig lösning vore nog pixlar som flöt in lite lagom mycket i varandra. Och sen förstås en optimal signalbehandling, vilket kan vara ingen alls.
