Jag har alltid haft en ingenjörsmässigt skeptisk inställning till diverse konstigheter, jag tror på "Meßen ist wißen", men jag är inte dummare än att jag kan ändra mig och ja, jag tror på mina öron.
Sålunda har jag svårt att tro att kablar låter olika, förutsatt att kabeln i övrigt har adekvata egenskaper. Att köra linjenivå i tonarmskablage i en vecka för att "bränna in den" har jag svårt att smälta.
Att komponenter vars mekanik är en del av processen är något mindre svårsmält. För en tre-fyra veckor sedan slutförde jag modifieringen av min OA12:or, med SB Satori, T22 och har gjort ett filterkort enligt Anders Forsbergs dimensionering, det var ju bra innan och det blev väl litet bättre. Men det hela lyfte något alldeles enormt efter ganska många timmars lyssnande. Nu är det så bra att jag kanske inte någonsin har hört bättre. Fast när man tänker efter så är det ju inte konstigare än att nya strängar på fiolen är alldeles hopplösa länge, materialelasticitet och resonanser "driver" nog med tiden.
Men i helgen var jag ute för ett fenomen som kändes mer svårförklarligt. Jag var upptagen med annat och gled in i vardagsrummet alldeles precis som en streamad konsert började och jag spänningssatte elektroniken och hann nätt och jämnt logga in tills konserten började. Fann att stråkklangen "klämd" i diskanten och hann fundera "hur är det med kodningen egentligen?" Men efter pausen var det alldeles extremt bra.
Att det händer något med perceptionen när man lyssnar på långa och komplexa musikstycken fattar jag, något slags tillvänjning, men det var absolut något med återgivningen som släppte. Jag tycker att det är möjligt att föresställa sig att den processen i högtalarna jag beskrev ovan skulle kunna vara inblandad och att det behövs litet mekanisk rörelse om de varit tysta ett eller ett par dygn. Det förefaller rimligt att den tiden gradvis förkortas och då skulle man kunna mena att de ännu inte är spelade tillräckligt mycket.
Om jag t ex hade rörbestyckad elektronik så kan man också tänka sig att arbetspunkter skulle kunna behöva lång tid för att finna sin jämvikt. När det gäller solid state-elektronik (dvs icke-klass A, som inte blir varm) så är det mer svårgripbart. Man skulle kunna tänka sig att själva "kapacitansskiktet" i en elektrolytkondensator ändrar egenskaper med tiden som inte har med temperatur att göra utan mer med tiden det ligger elektriskt fält över skiktet, men det är svårare att försöka förstå hur andra komponenter skulle kunna ändras på liknande vis. Kapacitansen hos en keramisk kondensator är spänningsberoende och det är inte självklart om det är den momentana spänningen eller vilka processer som är med där.
I samtliga dessa fall borde det vara möjligt att mäta sig till förändringarna, även om en del saker vi tycks reagera på inte är så enkelt mätbara.
Andra som har funderat i liknande banor?
