PerStromgren skrev:IngOehman skrev:Örondistorsion kan för övrigt vara av massor av olika slag, och inget öra jag stött på är omöjligt att provocera. Normalt behövs inge jättenivåer för att provocera fram dist, bara kunskap om örat och förmåga att skapa "rätt" sorts ljud.
Har du någon erfarenhet av
förändring av örondist över tid? Jag tycker att jag senaste halvåret har blivit känsligare än förr.
Jadå, ganska mycket.
Har studerat i varje fall ett trettiotal öron och deras olika ljudkänslighet, inklusive i några fall hur den förändrats över tiden.
Ofta finns dock bara möjligheten att undersöka hur hörseln "är" efter det att någon upplevt att något har hänt. Det går ju inte att gå tillbaka i tiden och undersöka ett tidigare tillstånd. Man får då förlita sig på berättelser om hur personen upplevt saker förändras.
Och jag kan väl direkt säga att skälen till missljud kan vara många. Påfallande ofta verkar mellanörat vara största skurken, och i de fallen finns även möjlighet att åkommor kan liksom tyna bort och försvinna.
En specifik åkomma finns hos nästan alla människor, nämligen triggbar Stapedius (eller rättare sagt dess muskel). Det är dock en rätt så harmlös distorsion. Icke desto mindre kan vissa högtalare ha fel som kraftigt ökar detta örondistfenomen. I själva verket räcker faktiskt själva stereosystemet för att skapa ett större problem från en inspelad version av verkligheten, än verkligheten ställde till med själv.
Även inneröronproblem kan i förekommande fall "läka", men det är då ofta bråttom att vidtaga åtgärder efter det trauma som ställt till det. Ibland är det inte ett akustiskt trauma det handlar om, och då är som regel öronproblemen sådana att jag hellre kallar det för att hörseln är störd än att den är skadad.
Talar då t ex om de tillfälliga nedsättningar som kan finnas som funktion av inflammatoriska tillstånd eller infektioner med virus och/eller bakterier. "Öroninflammation" är t ex en infektion, som dock kan ge både störd hörsel och i förekommande fall även permanenta skador.
Inneröronbesvär kan ta massor av olika skepnader. En av de mest mystiska jag träffat på var en (övergående) störning hos en person, som gjorde att en tinnituston hördes - men bara i kombination med att hörseln exponerades för faktiska ljud. Piptonen försvann alltså när det var tyst.
Men det finns många olika sätt som hörseln kan fallera på. Lite grovt kan man dela in problemen i fyra delar:
1. Tinnitus, alltså att man hör susningar eller toner (eller eller flera) i öronen.
2. Hyperakusis, alltså att ljud gör ont i örat. Även det kan vara, och är för det mesta, frekvensberoende.
3. Hörstyrkan minskad ("lomhördhet"), något som även kan vara (och oftast är) kraftigt frekvensberoende.
4. Förvrängning av olinjär typ. Alltså att man hör ljuden distorderade. Denna sistnämnda kan yttra sig på många olika sätt.
Väldigt ofta så finns det ett samband mellan flera olika av de ovanstående problemen. Men sambandet är sällan enkla.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
) och har därefter märkt det vid andra tillfällen, särskilt vid applåder som någon här tidigare kommenterade.
.
