petersteindl skrev:Laila skrev:petersteindl skrev:Frågan blir om färgningen upplevs som positiv eller negativ? Om alla upplever färgningen som positiv under testet så är apparaten upplevelsemässigt bättre hos alla än om apparaten redovisat nollresultat.
Då blir frågan, skall man avstå ett köp av nämnda apparat till förmån för en annan apparat som genomgått samma test med nollresultat?
Kanske att det är bäst att vänta med svar innan ovan situation uppstått . . . typ.
Den har ju uppstått, åtminstone då IÖ varit med, vad jag förstått.
Du har rätt. Det är även ett fenomen som jag stött på många gånger både före och efter LTS. Det är inte speciellt ovanligt ens.
petersteindl skrev:Han har ju skrivit att då man inte visste så var det de som föredrog färgningen och trodde det var det ofärgade. Det kan man i och för sig kalla för inbillning och de felprogrammerade stackars satarna måste ju då med illfundiga metoder programmeras om enligt den sanna läran, eller?
Att föredra något färgat behöver inte vara märkvärdigt. Det är inte märkligare än att man kan föredra ett instrument framför ett annat, trots att båda avlyssnas live och alltså är helt ofärgade. Vi har en massa preferenser helt enkelt, och att vissa färgningar (i varje fall på visst programmaterial) gör att vi kan tycka det låter bättre är ingenting konstigt alls.
[Jag vet ju att du vet det och bara skojade lite, men någon kan ju ta det på allvar, så jag tyckte det vara viktigt att göra det och svara.]
Men frågan som man kan ställa, och som var och en måste ta ställning till (som Morello påpekade) är vad målet/syftet är, med musiklyssning i anläggningen man har därhemma.
Är det att "maximera njutningen"? Om så kan man försvara alla positivt upplevda färgningar, men även behöva ställa in sig på ett liv fullt av krångel med att hela tiden kolla att färgningen är positivt verkande på just det man spelar, och jakt på "ännu bättre färgningar"...
Är målet istället att få höra musiken - som den var - så är det ju ointressant om färgningen på det ena eller andra programmaterialet uppfattas göra det njutbarare att lyssna.
Med det sagt - och med tillägget att jag är av typ 2 ovan, så är det ändå så att inget är så absolut att det är alldeles svartvitt. Jag kan mycket uppskatta små enkla anläggningar där färgningen kanske snarare än att vara förskönande är harmlös. Som inte stör musiklyssnandet, och som i förekommande fall till och med gör det svårare att avgöra inspelningarnas ljudkvalitet. Det vill säga där även sämre inspelningar kan spelas utan att man tänker på hur usla inspelningarna är. Musiken blir då det enda som blir kvar. Det är en poäng för sig. Och jag kan även uppskatta anläggningar med domesticerade signalbehandling, när man spelar musik på mycket svagare nivå än den låtit live. Har nog även lite "lyssna på musik-upplevelser i transistorradio" från barndomen som kombinerats med positiva minnen, och som gör att jag kan tycka att det är jättemysigt med en smalbandig återgivning av musik, som spelar lite svagt sådär i bakgrunden.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
