Spännande! Tack för att du delar med dig av intrycken.
Ja, Sophie Z är oftast sjukt närmickad på sina skivor upplever jag. Då tycker jag det är viktigt att högtalarna förmedlar just det, utan att allt brakar ihop i en kakafoni. Jag strävar efter att ljudet hela tiden ska behålla sin homogenitet - att inget enskilt ljud ljud sticker iväg från resten (t.ex att chuuurch:et hoppar framför resten av mixen eller breder ut sig helt mellan högtalarna när resten av sången ligger kvar centrerat i mitten). Om det inte uppenbart är inspelat/mixat/mastrat så.
Vilket naturligtvis kan vara svårt att avgöra när du själv inte gjort/varit med vid inspelningen. Jag går själv på att mina skivor ska låta så
olika som möjligt. När något låter lika på många skivor (sticker ut eller slätas över - "sameness" för mig) brukar jag bli misstänksam. Ibland försöker jag också vända mig till erkänt väl inspelad musik, i sökandet efter en naturlig klangbalans och akustik i återgivningen. Inte sällan frustrerande när den musikaliska kvaliteten inte motsvarar inspelningen. I slutändan blir det sönderspelade favoritskivor som får fälla avgörandet.
Nedan är några intryck jag lyssnar efter. Beroende på humör pendlar jag mellan vad jag egentligen tycker är mer rätt än något annat...

En neutral klangbalans som inte betonar ett enskilt område framför något annat. Där färgen kommer från musiken/inspelningen, inte anläggningen. Betoningar kommer som överraskningar i musiken, och gör sig inte hela tiden påminda om sin existens. Jämfört med något som imponerar från första stund med sin färggranna kalejdoskopiska återgivning av all musik. Men hur lite färg ska det finnas innan det blir färglöst?
Återgivningen ska måla upp ett naturligt akustiskt scenario från inspelningen. Anläggningen öppnar ett fönster mot musiken, där väggen bakom högtalarna försvinner och ersätts med det som finns i inspelningen. Toner och atmosfär samverkar till en akustisk helhet som påminner om det man upplever live med verkliga musiker utan elektronik. Med ökad riktverkan kan ljud psykoakustiskt placeras framför högtalarna och imponera med sin närhet och knivskarpa kontraster. Men hur luddigt tecknas konturerna i inspelningen i verkligheten?
Grundkaraktären i återgivningen ska bibehållas oavsett ljudvolym (upp till en absolut gräns för anläggningen). Frihet från distorsion och kompression gör att det inte direkt låter starkare fast man skruvar upp volymen. Visst låter det mer, men hörseln vänjer sig snabbt och då är det bara omgivningens reaktioner som skvallrar om själva ljudnivån. Jämfört med något som imponerar direkt med sin explosiva dynamik, där dynamiska skeenden förstärks genom extra distorsionskomponenter och kompressionsfenomen. Men hur slätstruket låter det på riktigt?
Några andra med liknande bryderier eller insikter?
galder skrev:Och så förståss kritiskt lyssna vidare, eller hur Mats S.
Visst! När det låter bra är det bra

.
Skivaffär, IC kretsar, mobiltelefoner, hifi-skribent, näringslivsanalyser i CV:t. Har snöat in på dipolära högtalare, Stig Carlsson och psykoakustik