fmattis skrev:Hej!
Mitt vardagsrum är 3,6 meter långt. (Och visserligen ännu bredare än det är långt, men det hör nästan inte hit)
Ett par piP står vid framväggen, och lyssningssoffan står direkt mot bakväggen. Dvs jag har en betongvägg c:a 30 cm bakom öronen i lyssningspositionen, vilket inte är optimalt. På sätt och vis är det mindre problematiskt eftersom man i viss mån "kompenserar för de fel man hör genom att man vet hur rummet ser ut runt en", men det vore ännu bättre att slippa den starka tidiga reflex och förmodade kamfiltereffekt som väggen ger. Grundproblemet - soffa emot vägg mittemot ljudsystem - torde vara oerhört vanligt, den troligen vanligaste placeringen av teve- och lyssningssoffor i svenska hem, även om gemene man inte ännu klassificerat det som ett problem.
Så hur "bör" man göra? (Välunderbyggda (psyko)akustiska resonemang önskas!)
Jag är inte ute efter något stort optimalt akustikbygge i just detta rum, utan en väl vald enkel förbättring utifrån nuläget. Eftersom väggavståndet bara är 30 cm och det bara finns c:a 5-10 cm tillgängliga för akustiska idéer, så blir det knappt tal om några jättebredbandiga absorbenter (som kräva större djup) eller några diffusorer (som kräva större avstånd), utan troligen snarare mestadels absorption i de högre och mellersta registren. Eventuellt diffusion ovanför 2 kHz eller så, jag tänker mig då ett minimumavstånd av typ 3 våglängder från en diffusor.
Om jag räknar rätt innebär 60 cm väglängd för ljudet att basen under c:a 140 Hz kommer att interferera konstruktivt och ge en bashöjning i lyssningspositionen (vilket kan vara mer eller mindre oproblematiskt), medan mellanregister/diskant över c:a 140 Hz kommer att drabbas av ömsom toppar och ömsom dalar i frekvensspektrumet pga väggstudsen. Första dalen blir runt 280 Hz och första toppen runt 560 Hz. Därefter ett par toppar och ett par dalar per kHz.
Ska man se det som att det är önskvärt att dämpa alla frekvenser över c:a 140 Hz i bakväggen bakom medelsvenssons lyssningssoffor?
Och ska man i så fall se det som att man bör dämpa dem maximalt, eller finns det goda anledningar (& metoder) att inte göra det?
Den konstruktiva samverkan mellan direktljud och ljudet som reflekteras från väggen bakom, det vill säga stående vågen, som även man ses som ett kamfilter om man tittar i frekvens istället för i rumsdomän, är inget stort problem för lågfrekvensåtergivningen. Precis som du skriver så förväntar man sig den effekt som man får.
Vid högre frekvenser kan kamfiltret däremot bli störande. De kan du hantera både med dämpning och med diffussion. Diffussion är oftast bättre när det ser ut som du beskriver det, men diffusorn bör göras djup. Det finns trix man kan ta till som ger väldigt bra diffusion för just det där fallet.
Men det stora problemet är nog ändå inte stående vågen som skapas mot väggen bakom dig, utan resonansen mellan fram och bakvägg. Ståendevågen ger en i princip frekvensoberoende förstärkning om knappt 6 dB under typ 200 Hz (en notch vid typ 300).
Men resonansen som uppstår mellan fram- och bakvägg kan inte bara ge väldigt mycket större amplitud (30 dB förekommer i vissa rum) utan dessutom så förstör den artikulationen i basen eftersom den hänger kvar signifikant i rummet, SAMT att den betonar en trist frekvens, vilket för att djupbasförmågan kommer att uppfattas som klart sämre än högtalarens potential. Med de rumsmått du har så blir det runt 48 Hz som det kommer att dåna.
Det är dåligt på många sätt. Det hamnar på en trist frekvens när man tittar på musiktraditionen; tonerna kontra-E och -F kommer att uppfattas som undertryckta*) och -Fiss och -G blir jobbigt dånande. Det gör även att Brum kommer att bli extra hörbart. Väldigt mycket extra ibland...
Så bäst är att undvika att ha 3,6 meter mellan högtalarvägg och lyssnarvägg, om man kan. Det är ett vanligt men mycket dåligt mått (även om dålighetsmaxima ligger på 3,43 meter).
Men jag vet hur det kan vara. I vissa rum är det svårt att hitta de bättre alternativa möbleringarna.
Vh, iö
- - - - -
*Det samma gäller toner därunder, i varje fall ned till Subkontra-G, -A, -H, och kontra-C, -D. Skälet till att jag nämnde från E och uppåt är dock att popmusiktraditionen gör kontra-E till den vanligaste av de lägsta frekvenserna. Eller gitarr-traditionen kanske man skall säga, elbasgitarr alltså. Men samma sak gäller ståbas.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).