Nektar: Recycled, LP-Gatefold. Progressive/kraut/symfoni eller vad man nu kallar det. En pärla iaf. Två långa stycken på en varsin sida som fyller rummet. A-sidan är nog lite bättre av de bägge.
Mike Oldfield: One Glance Is Holy, 7". En singel från albumet Earth Moving, som är från hans poppigare period. Jag gillar det här. Lite gospelkörer är med i refängen. Bra sång från Adrian Belew också.
Har nyss avslutat kvällens lyssningsstund med först James Last, sedan Ivan Rebroff framförandes ryska sånger. Jag gillar Rebroff, arrangemangen och grejen med en tysk som leker ryss men låter inte karln nästan som om han är förkyld emellanåt?
Just som man ska sova stövlar grannen in med ett nytt album av och med Kari Rueslatten "Silence is the only sound" och så får man lugnt sitta ner och lyssna en timma till. Och med den rösten och den musiken är det inget man gör något större motstånd mot.
VA: Despotz: 10 Years Of World Domination, CD. SAmling från Despotz Music. Det blandas vilt mellan pudelrock och tyngre musik. Jag blev mest överraskad över två band jag tidigare ratat, nämligen Corroded och Raubtier. Deras låtar är de bästa på denna skiva.
Pallas: The Knightmoves, 12". A-sidan låter lite som en blandning av Asia och Marillion, men når inte riktigt fram. Det hörs att det är 1985, med mycket keyboardspel. B-Sidan, Sanctuary, är dock en progressive-pärla tycker jag.
Watain: Reaping Death, CD-Singel. Black metal som jag gillar. Det är hårt, skoningslöst och samtidigt melodier. Att sedan B-sidan (om man nu kan säga så om en CD-singel? ) är en cover på Bathory's "The Return Of Darkness & Evil" gör ju inte saken sämre.
Rolling Stones: It's Only Rock'n'Roll, LP. Jag slaktar väl en helig ko här, men jag tycker inte den här skivan håller måttet. Det känns som de haft en dag på jobbet. Den enda låten jag kommer ihåg efter genomlyssning är tiltellåten, och den är jag trött på.
Vangelis: Blade Runner Original Motion Picture Score, CD. Episkt soundtrack. Här blandas ambient med jazzpartier. Allt ger en mörk, kall känsla. Precis som filmen.
tiamat: The Scarred People, CD-Digipack. Deras senaste. Det är lite psykedelisk pop i gotisk metallmundering. Underbar sång. Enklare musik än de brukar framföra annars. Bra album.
VA: Teknopower, LP. Tidig technosamling innehållandes lite mer "diskotekanpassade" låtar, inte bara ravespelningar. Det bästa bidraget här - Antico: We Need Freedom spelades väl alltid 1991. Den håller ännu
The Cars: Panorama, LP. Snacka om anonym popmusik. Helt plötsligt var den bara slut (gånger två eftersom det är en LP). Jag kommer inte ihåg en enda låt efter genomlyssning. Då är "Heartbeat City" något bättre, tycker jag. Det kanske beror på att producentetn Robert John "Mutt" Lange tog över hela ljudbilden där.
Jag lyssnar på The Beatles och "A hard day's night", för ovanlighets skull i stereoversionen på kompaktskiva från 2009. Såg Martin Scorseses dokumentär om George Harrison på dvd i dag och lät mig åter fascineras av historiens bästa live- och studioband. Vid sidan av ett högintressant porträtt av Harrison bekräftar dokumentären att John Lennon är historiens största rockstjärna.
Jag lyssnade och tittade igenom Ebbots Ark på SVT (så mycket bättre-klon fast de inte spelar varandras). Någon påpekade rätt att en Bowietolkning av Ebbot och Ola Salo var bra. I övrigt tyckte jag särskilt om tre nummer. Tommy Körbergs White Room (Cream), Loney Dears Enjoy the Silence och Joy M'Bathas Die Mauer.
Enya: Orinoco Flow, 7". Helgen avslutas i lugn anda med en av Enyas odödliga låtar. Den instrumentala B-sidan "Out Of The Blue" är också mycket stämningsfull.
Efter Oscar Peterson och B.B King hör jag nu Madness på diverse plattor. "Our house" spelas just nu på första cd-utgåvan med sången som är samlingen "Utter Madness" från 1986.