petersteindl skrev:JM skrev: Analysen borde mer fokusera på tryckförändringar som vi faktiskt hör och undvika ett spekulativt tänkande kring "ljudrörelsefenomen" som vi faktiskt inte hör.
Örat är som alla vet en trycksensor och inte en luftrörelsesensor.
Vid långa våglängder sker betydande partikelrörelser runt jämnviktslägen utan faktiska förflyttningar i rummet över tiden.
En fullständig 3D-bild med rummets relevanta tryckgradienter borde gå att simulera fram utifrån givna mått på rummet och placeringar av subbasar.
Att mäta tryckgradienterna runt lyssningspositionen kan sannolikt ge värdefull information om relationen till tryckmaxima/minima/frekvens.
JM
Hej JM, jag har en undran. Å ena sidan skriver du att man bör fokusera på tryckförändringar och inte på ljudrörelsefenomen. Å andra sidan skriver du om att mäta tryckgradienter. Menar du att tryckgradienter inte skulle vara ett ljudrörelsefenomen? Jag förmodar att du med tryckgradienter menar gradienten av akustiska ljudvågor i luften.
Gradienten inom matematiken är en vektorvärd funktion av ett skalärfält. En funktions gradient är en vektor vars riktning är den riktning i vilken förändringen av funktionen är som störst och vektorns storlek är proportionell mot förändringens storlek.
Dock är det skillnad på stående vågor och propagerande vågor. Jag kan dock inte riktigt se vad du menar.
För övrigt anser jag att man bör skilja på högtalaregenskaper och rumsegenskaper till följd av ljudåtergivning med högtalare i lyssningsrum.
Direktljudet är för mig alltid en högtalaregenskap. All påverkan på direktljudet ingår i högtalaregenskaper. Om närliggande väggars reflexer påverkar direktljudet inom hela tonfrekvensområdet eller inom vissa frekvensintervall så utgör dessa väggar en del av högtalarbaffeln. Så ser jag på saken.
Jag förstår vad du menar, men väljer själv oftast ett lyssnarcentrerat perspektiv, eftersom jag tycker det är mera praktiskt. Då kan ju begreppet även användas när man talar om en levande ljudkälla, t ex en människa.
Man undviker på så vis också den potentiella motsägelsen eller i varje fall oklarheten med att säga att något är en högtalaregenskap, för att sekunder efteråt säga att väggen bakom högtalaren är en del av direktljudet. Det vill säga var den en högtalaregenskap eller inte...
Jag väljer i så fall hellre att redan från början säga att väggen bakom högtalare är lämplig att betrakta som en del av högtalaren - vid de frekvenser där dess bidrag är i fas med högtalaren.
Det gör väggen bakom högtalaren till en del av högtalaren under säg 150 Hz om högtalaren är rundstrålande och placerad väggnära.
MEN bara en gång! Nästa gång som ljudet studsar i högtalarväggen (efter att ha studsat i lyssnarväggen) är den inte en del av högtalaren...
I många fall (kanske alla, jag kommer inte på något undantag just nu) vill jag inkludera störande reflexer från väggen bakom högtalarna (och fel på grund av högtalarna själva) i direktljudet när det ses ur lyssnarperspektiv. Men då bör man tala om direkljudet som "skadat" eller "färgat", alltså fel.
Många (alla) digitala rumskorrektionssystem som jag stött på, har skadat direktljudet. Det vill säga preparerat direktljudet med en massa motfasfel, för att de skall kansellera reflexer från rummet i ett senare skede. Det fungerar inte. Med ett undantag - reflexen från väggen bakom högtalarna kan man (metod 5) ta bort under ~150 Hz.
Sådana fel är störningar på direktljudet på samma sätt som reflexer från väggen (som kommer för sent i förhållande till perioden) men jag ser dem ändå som direktljud (igen - stört) om de kommer inom ett så snävt tidsintervall att det är psykoakustiskt oskiljbart.
- - -
För högre frekvenser är riktiga rumsakustiska åtgärder det enda som fungerar. Man man bör inte glömma att stereosystemet även det genererar oönskad påverkan, och senare refelexr från väggen bakom högtalarna är den absolut bästa boten mot dessa. Därför avråder jag från alltför total dämpning av väggen bakom högtalarna. Minst 1/3 av den bör reflektera sena ljud från rummet. I den där tredjedelen inkluderar jag TV-skärmar, avvikelser från 100% absorption i de absorberande delarna, och förstås också högtalarna själva.
PeterSteindl skrev:Efter direktljudet kommer rummet in och lägger till sin egen överföringsfunktion med rumsegenskaper. Efterklang är en sådan rumsegenskap. Stående vågor är en annan rumsegenskap och även rumsresonanser. Tidiga reflexer som inte påverkar direktljudet är också en rumsegenskap.
Jag gillar att du skiljer mellan resonanser och stående vågor. Alldeles för många ser det som synonymer. Men du blandar å andra sidan isär även tidiga reflexer och ståendevågor. Bara för att de som kan mindre om sådana här saker inte skall få en veångbild av saken vill jag därför nämna att stående vågor är resultatet av tidiga reflexer. Och dubbelvikta tidiga reflexer blir resonanser.
Nämner detta bara för att begreppens samband inte skall tappas bort.
Och än en gång vill jag göra klart att en reflex från ljudbilden som kommer snävt nog i tiden BLIR en del av direktljudet, om förhållandena gör att vi uppfattar det som en del av direkljudet. Direktljudet blir påverkat/färgat. Inte opåverkat men kompletterat med en tidig reflex.
Det är alltså mitt synsätt, och jag väljer det eftersom det mejkar psykoakustisk sens.
PeterSteindl skrev:Om man koncentrerar sig på att förstå principen för stående vågor och rumsresonanser så bör man därefter kunna komma långt i problemlösningen hur man eliminerar, undviker eller minimerar stående vågor och rumsresonanser utan att det medför förändring av direktljudet.
Ja, det kan nog inte sägas enklare än så.
Man kan dock säga det något mera komplcerat men sannare, genom att inkludera att hörselns sätt att fungera bör få vara en del av ekvationen också.
Det är också (som jag ser det) viktigt att inte ha som utgångspunkt att stående vågor behöver vara av ondo! I många fall bör de lämnas helt som de är. De är ju då bara en konsekvens av nyttiga tidiga reflexer. I andra fall kan Tidiga reflexer vara trevligare dämpade eller diffuserade. Och då betyder det att den stående vågen har modererats.
Att tala om reflex eller stående våg eller kamfilter, är att beskriva samma sak med tre olika metoder. Om en är bra är de andra två det också.
PeterSteindl skrev:Kvar blir direktljudet och tidiga reflexer som rumsegenskap i lyssningsrummet som man antingen kan anse nyttiga eller onyttiga för ljudåtergivningen. Oavsett om de anses vara nyttiga eller onyttiga så finns de inte i inspelningen. De påförs på alla uppspelningar i lyssningsrummet. De som anser att dessa nyttiga tidiga reflexer som tillhör rumsegenskaper bör finnas med, bör även kunna motivera varför. Jag tillhör dem som anser att dessa nyttiga tidiga reflexer som tillhör rumsegenskaper i lyssningsrummet bör finnas med om man vill återge en akustisk ljudhändelse på sådant sätt som man skulle uppleva det som om man närvarade vid inspelningen. Jag har dock ännu inte motiverat eller gett förklaringen varför även fast jag sedan en tid tillbaka vet varför. Ingen som jag sett eller hört har ännu kunnat förklara varför och det kunde inte heller Stig Carlsson. Han pratade om di tidiga reflexerna som måste finnas med från inspelningslokalen i inspelningen men även från uppspelningslokalen vid uppspelning. Men varför?
Fast visst har jag i åratal, tydligt och envist redogjort för varför de måste vara med? Lättaste sättet att förstå det är vad jag brukar kalla logetänkandet.
Vi hör det rum vi har runt oss (och vi ser det om vi är välsignade med syn) och utan hörbara reflexer från rummet så uppstår kognitiv dissonans. Det är ett av problemen.
Det andra problemet är det med akustisk förankring. Om vi inte hör rummet runt oss (lagom mycket) så klara inte hjärnan att koppla ihop vår värld med inspelningsvärlden. Det inspelade representerar en begränsad rumsvinkel (talar stereofoni med två kanaler nu) och för att vi skall kunna ta emot händelsen med maximal upplösning så kräver vårt hörande en sorts referenspunkter från vår egen lyssningsmiljö.
Dock finns inget entydigt recept för lyssningsrummet. Det finns många subjektiva faktorer. Det man kan undersöka är saker som hur olika loger påverkar vår förmåga att upplösa ljud från inspelnkngsvärlden. Och man kan undersöka trivsamhetsupplevelser. Statistiskt.
Då finner man att folk är mera överens är de själva tror att de är. Förutfattade meningar kan ju vila mot upplevelser som missförståtts eller feltolkats. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk prata om "överdämpning", från rum som varit extremt otillräckligt dämpade vid låga frekvenser.
PeterSteindl skrev:Däremot är stående vågor i små rum och rumsresonanser besvärliga och lyssningsrummet bör inte ha för lång efterklangstid.
Även jag vill ha svaga resonanser (eller i varje fall svag exitation av dem) och kortefterklangstid. Men stående vågor kan och bör ofta vara påtagliga, det som inte är bra är när de är för få och och för samverkande. Reflexer måste helt enkelt vara tillräckligt många för att inte färga fult.
PeterSteindl skrev:Om man löser alla dessa problem till 100 % så har man kommit en bra bit på väg, i alla fall om man dessutom löser/eliminerar/minimerar/optimerar stereofoniproblemen med fantomprojicering av ljudobjekt.
Med vänlig hälsning
Peter
Ja, det tror jag alla är överens om!

Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).