Då är det filtret som behöver klara 600-ohmslasten.
Morello skrev:600 ohm är tack och lov ytterligt ovanligt, men icke desto mindre pyramidalt olämpligt då praktiskt taget alla typiska operationsförstärkare hanterar lasten dåligt - läs mer distorsion. Att utgångsimpedansen är 0,1 ohm hjälper inte.
Jag försöker alltid att hålla ingångar hyggligt l¨gimpediva då det "smäller" mindre om man kopplar in och ur apparater som är i drift, men jag vågar inte gå under 10 kohm då det kan innebära kompabilitetsproblem. 600 ohm tarvar i princip högklassiga, diskreta förförstärkare.
För att travestera saker du skrivit tidigare i tråden:
Detta exempel är helt befängt; först och främst tillhör sådana lösningar undantagen - en XLR-utgång som INTE klara 600 ohms last betyder att lösningen så olämplig att den inte bör användas alls om det finns anspråk på kvalitetsåtergivning!
Med högkvalitativa försteg eller andra källor talar vi om 600-ohmskapabla utgångar om de har XLR-kontakter. För enklare apparater (tex taffliga hemmbyggen) talar vi dock om sämre lastbarhet (pga att de valt lösningar med enkla strömsvaga operationsförstärkare).
Mot bakgrund av detta saknas relevans för huruvida XLR-ingångars impedans är 600 ohm eller 100 000 ohm.
Vissa av trådens inlägg luktar en hel del humbug faktiskt - en massa osakliga tramspåståenden inklädda i en vetenskaplig kostym.
- - -
Det ovanstående är (till skillnad från det jag travesterade) i huvudsak sant, men jag skulle ändå inte ha uttryckt mig så utan att ha en förebild.
- - -
Sammanfattningsvis är det bra om en kabel fungerar bra med så högohmig drivning som möjligt, det vill säga har så hög kapacitans som möjligt, ju lägre desto bättre. Över 100 pF per meter tycker jag man bör undvika för audiokablar, gärna långt under det om sträckan är längre. 50 pF klarar de flesta situationer, men igen - ju lägre desto bättre. Många "audiokablar" ligger på över 200 pF/m.

På samma sätt är det bra om en XLR-utgång fungerar med så hård last som möjligt. En som inte klarar 600 ohm (som är en standard (som man förvisso inte behöver följa, det blir i själva verket allt ovanligare att någon gör det) tycker jag man bör undvika för audioapplikationer. Enligt nämnd standard skall även utimpedansen vara 600 ohm, så den aktiva elektroniken behöver i praktiken då inte driva svårare last än 1,2 kohm.
Nämner detta då det verkar som om vissa tror att problemen minskar av att ha en lägre drivimpedans. Det är tvärtom. Man bör inte blanda ihop denna typ av problem med t ex problem med frekvensberoende för effektförstärkare med låg dämpfaktor, som driver en med frekvensen varierande högtalarimpedans. Det är helt olika saker. En 600-ohmsutgång kan driva en 600-ohmslast utan problem. Uppstår problem så har det med strömeberoende olinjäriteter att göra. De härrör då ifrån det som ligger före den utimpedansbestämmande resistorn.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).