jansch skrev:IngOehman"]tonkurvan för direktljudet (oavsett avstånd, gäller på alla avstånd, med reservation för geometrisk distorsion på nära håll) skall vara psykoakustiskt rak, det vill säga en mikrofon mäter upp en viss (mild) krokigt, som korrelerar mot att det som exponerar trumhinnan blir samma som om ljudkällan istället för att vara två uppställda högtalare hade varit liveinstrumenten som föregick inspelningen.
Detta är ju helt sant.....i teorin.
Dock med de brister som finns i att många (alla?) högtalarelement inte arbetar rent kolvformigt i större delen av registret skapar väldigt "taggiga" polardiagram. Detta, samt det fysiska avståndet mellan baselement/mellanregisterelement/diskantelement (eller andra kombinationer av 3vägs/2vägs/4vägs/ gud-vet-vad-vägs kombinationer), gör att ytterst små "vinkelfel" gentemot "on axis" som normalt är 0 grader utifrån diskanthögtalarens axel.
Detta är ju i sig lite "skumt" tycker JAG då vår hörsels riktningskänslighet är stört i presens registret ock kan därför ofta styras av mellanregisterelement, framförallt vid 4vägs högtalare.
Oavsett vad man tycker om detta kan man t o m med kalottmembran konstatera att att bara någon grad/några få grader från den mätpunkt som man definierar som "on axis" får man helt andra mätvärden beroende på avstånd från högtalaren.(= annan vinkel utifrån "on axis")*
Vad jag vänder mig emot är att EN METERS AVSTÅND MELLAN MÄTMIKROFON OCH HÖGTALARENS BAFFEL skulle ge samma frekvensgång som 2, 3 eller 4 meter från baffeln. Det handlar om att "vinkelfelet" i kombination med den "taggighet" som polardiagramment visar när membranen inte längre rör sig kolvformigt samt det fysiska avståndet mellan högtalarelement gör fasskillnader som påverkar direktljudskurvan.
Givetvis förändras inte direktljudskurvan av AVSTÅNDET om ljudkällan är punktformig i fysikalisk mening..... Men det är den ju inte i praktiken om flera element är engagerade i att reproducera musikens totala frekvensomfång.(alla högtalare är inte byggda på koaxialelement).
Personligen upplevde jag detta som oerhört frustrerande när man hade ett mätuppdrag från någon av de dominerande högtalartillverkarna i Europa att dom, utav en mätserie på 30 - 40 mätkurvor (avstånd och marginella avvikelser från 0-axeln), valde att producera reklammaterial som visade den bästa och rakaste frekvenskurvan.''
* "On axis" är ju ett vedertaget begrepp men vad menas egentligen? Mej veterligen finns det ingen definition som anses som standard - någon som vet? Det verkar som m diskantelementets 0-axel är vedertaget....eller? I så fall tycker jag det är FEL! Det borde vara (enligt min mening) det högtalarelements nollaxel som är dominerande i presens området.
Det kunde skilja ganska mycket även på 1/3 oktav mätningar.[/quote]
Jansch: Jag ser inte hur något av det du skriver är en kommentar till mitt inlägg?
Det du skriver är ju en blandning mellan självklarheter och möjligen så kommenterar du i någon mån också saker som du kan ha missförstått av det jag skrev.
Att "tonkurvan" (det du mäter på olika avstånd) blir påverkat av högtalarens spridningsegenskaper, placerings- och rumsgeometrin och av rummets reflexions/absorptionsegenskaper är ju självklart - det är ju just därför man behöver skilja mellan direktljud, totalljud och energikurva, samt sett ur ett objektperspektiv, mellan högtalare, placering och rum.
[quote="petersteindl skrev:IngOehman skrev:petersteindl skrev:Se där. Välkommen tillbaka!
Det du skriver om direktljudet, menar du att det alltid gäller samma objektiva fysikaliskt uppmätta tonkurva med samma milda krokighet oavsett om fronthögtalarna är 2 stycken i vanlig stereo eller fler än 2 högtalare med exempelvis centerhögtalare eller typ 1 högtalare för mono?
Centerhögtalarens befintlighet eller obefintlighet har märkvärdigt liten (men inte noll) betydelse för saken, eftersom felet har formen att ett M när man sveper över stereobilden (noll i ytterkanterna och litet i mitten). Men skall man vara noga så kan man justera kompensationen pytte-pytte lite. dock inte för film utan bara för flerkanalsmusik, eftersom det stereofoniska i filmvärlden ofta saknas i centerkanalen.
Ok, det fel du hävdar, uppstår inte eller i stort sett inte i mono oavsett om mono spelas upp med 1 högtalare eller med 3 högtalare om jag förstått dig rätt. Hur är det om monosignal spelas upp med 2 högtalare?
Det stämmer i viss mån. Mono avspelat i en högtalare (med helt rak tonkurva) ger inga sådana klangfel (men gott om andra fel, mycket, mycket större – t ex att all rumslig information i X- och Y-led fattas 100%!
). Mono avspelat i två högtalare ger vissa klangfel, som dock än mindre än om man lyssnar på en monoinspelning svagt vänster- eller högerpanorerad. En bit till vänster och höger om mitten är värst. Med en vettig stereofelskompensation* så blir felen skapligt små i alla positioner, och dessutom med snittet att alla utmärkt små. Det är bra då alla högklassiga stereoinspelningar har det gemensamt att de ljud de innehåller finns representerade i både kanalerna och med flera olika tids- och styrkeförhållanden – eftersom de nått mikrofonerna många olika gångvägar, på grund av reflexioner i musiklokalen.
Personligen föredrar jag att lyssna på mono i två högtalare, sittandes snett. Det är en rimlig kompromiss. Att lyssna på monomaterial sittandes mittplacerad kan bli nästan lika dåligt som att lyssna på bara en högtalare om den har bra fokusförmåga (förmåga att spela punktformigt), det vill säga det optimala för återgivning av stereoprogrammaterial.
Med tre högtalare (som allihopa spelar monosignalen) KAN resultatet bli bättre än med två, eller sämre, det beror på… både på vilken aspekt av det hela man kontemplerar och det beror även på hur lyssningen är uppställd. Jag föredrar typiskt två högtalare, men tre högtalare och lagom mycket störningar och i förekommande fall kompletterat med en finurlig dekoder, kan bli mycket mera verklighetslikt än bara en högtalare. Allt som allt föredrar jag dock som sagt två högtalare att sitta snett.
Kan lägga till att stereosystemfelen blir mindre och mindre, eller i varje fall mindre poängfulla att kompensera, ju lägre kvot mellan direkt/reflekterat ljud man har. Men då kommer det ju in ännu en klass av andra problem… Jag föredrar att ha ett (tillräckligt) dominerande direktljud (eftersom jag vill ha superhög upplösning – extrem närhet till ursprungshändelsen) och sen rätta till stereosystemfelen, framför att lyssna i ett diffusare ljudfält, och slippa fundera på stereosystemfelen.
Jag tänker att, det är ju inte svårt eller plågsamt att varken fundera på dem eller att åtgärda dem.
Vh, iö
- - - - -
*Stereosystemfelskompensationerna är i verkligheten mycket mera komplexa än att vara enkla tonkurvejusteringar för direktljudet, den behöver styra högtalarens egenskaper i alla utstrålningsriktningar. Inte så att alla riktningar är individuellt lika viktiga, men man behöver ta hänsyn till dem alla i betydelsen att samverkansfaktorerna mellan dem är viktiga.
Det betyder även att det finns flera olika ”recept” (eller rättare sagt behöver finnas) för att konceptet skall tillgodose behovet av högtalare för många olika lyssningssituationer. Olika långa lyssningsavstånd och för rum med väldigt olika egenskaper. En liten högtalare med stor spridning avsedd för korta lyssningsavtånd, skall inte ha samma direktljudstonkurva som en större avsedd för större lyssningsavstånd, om båda skall ha en superb återgivning av ursprungshändelsen.
Har du verkligen läst mitt inlägg? Om ja, så har du inte förstått innebörden i det jag skrivit. Jag vill faktiskt påstå att ingen professionell högtalartillverkare mäter lika grundligt som vi gör. Ingen jag sett i alla fall. IÖ skriver själv att det är hobbyverksamhet så honom räknar jag inte in.
