Marc-André Hamelin

[Torrowitz]

Jag gick in på Hamelins hemsida och lyssnade på Brahms 2:a med Warszawa filharmonin dirigerad av Jacek Kaspszyk. Oj vilket framförande, vilken orkester och vilken dirigent! Här satt allt ihop, orkestern spelade rytmiskt, med härlig klang och frasering. Marc-André gav en av sina bästa framföranden som jag någonsin hört från honom. De två stora solon som finns i första satsen (i slutet av expositionen och reprisen) var helt enkelt enorma. Vilken lätthet med kraft. Långsamma satsen hängde helt ihop och var dessutom mycket vacker: det berömda cellosolot utmärkt bra spelat. Marc-André svalde konserten som om det varit en liten Mozart-konsert. Inte för att Mozart är liten utan den pianistiska och musikaliska kapacitet man måste ha för att spela detta omfattande Brahms-verk. Här kan man också iaktta hur väl Hamelin balanserar om bas mot diskanten vid starka nyanser. Det ger en överraskande stor effekt vid några tillfällen som skiljer honom från de flesta pianister.

Titta gärna in på hans hemsida och lyssna. Det är det verkligen värt! Jag tycker att det är ett bättre framförande än på skivan som han gett ut! Kanske en bättre orkester och även sal har påverkat att det blev som helhet så lyckat.

På hemsidan kan man också titta på vilka konserter som han ska göra. Jag blir så glad över att flera institutioner - (utom tyvärr i Stockholm) - förstått vem han är. Marc skrev till mig och tyckte att det är på tiden att han får spela här igen. Han kom fem gånger när jag kunde styra och ställa, men tyvärr har jag ingen makt eller pengar att arrangera något idag.

Hamelin återkommer till pianoserien i Helsingborg till hösten. Jag blev förhindrad att åka för två år sedan, men detta är en höjdpunkt. Lite avundsjuk är jag på min lillebror och en vän som åker till Schweiz nära Zürich för att höra honom i en pianoafton i Lucern nu på onsdag!

Programmet den 29 augusti i Helsingborg:

Mario Castelnuovo-Tedesco (1895–1968): Cipressi (1920)
Robert Schumann (1810–1856): Fantasie i C-dur op. 17
- Paus -
Alexis Weissenberg (1929–2012): Sex arrangemang av sånger ur Charles Trenets repertoar; Coin de rue – Vous oubliez votre cheval – En avril à Paris – Boum! – Vous qui passez sans me voir – Ménilmontant
Gabriel Fauré (1845–1924): Nocturne nr 6 i Dess-dur, op. 63 (1894)
Frédéric Chopin (1810–1849): Polonaise nr 7 i Ass-dur op. 61 "Polonaise-fantasie"
Scherzo nr 4 i E-dur op. 54

Bästa musikaliska hälsningar från
Torgny

https://www.marcandrehamelin.com/video-gallery-full

[Max_Headroom]

Titta gärna in på hans hemsida och lyssna. Det är det verkligen värt! Jag tycker att det är ett bättre framförande än på skivan som han gett ut! Kanske en bättre orkester och även sal har påverkat att det blev som helhet så lyckat.

Detta var väldigt bra! Jag brukar inte gilla Brahms men detta var bra. Lite osammanhängande komposition, men ändå; det rör på sig.
Det som är "lite lustigt" är att orkestern och pianisten spelar i samma stil; Bestämt men lätt, närmast fjäderlätt. Det kan inte vara en slump, det här måste dom ha övat på i förväg. Väldigt bra tajming också, sitter som spikat. Ofta tycker jag att det är något som man missar på, och det låter utsmetat. Kanske lägger man inte ned den tid på att öva orkestern som man (troligen) har gjort här?
Mycket hög kvalitet på framförandet!

[Torrowitz]

Jag vill peka på två filer på en rysk sida där Hamelin spelar live Ravels båda konserter. Vänsterhandskonserten passar honom som en handske med sitt mörkare uttryck. Medan den nya (för Hamelin) G-dur konserten (vid 20:30) spelas med ett härligt, på bästa sätt ohysteriskt melodiskt uttryck. D-dur kommer vid 1:04:00 och man märker att detta är ett verk som tilltalar Hamelin på bästa sätt. Den stora kadensen i vänsterhandskonserten börjar vid 1:18:30. Man kan också jämföra Warzawa filharmonin med Moskvas Filharmoniker och båda är utmärkta orkestrar, men Warzawa orkestern är ytterst bra på alla sätt och vis, har nästan inga brister alls. Hamelins tydliga rytmiska spel, trots att det är melodiskt, gör det lättare för båda orkestrarna att följa med. Extranummer vid 1:25:50.

Det finns också en pianoafton med bl.a. en av Feinbergs ovanliga sonater och en hel del annan musik som Busonis bearbetning av Bachs violin-chaconne. Jag gillar Hamelin bättre i soloaftnar då han mer fritt kan visa sin bredd och djup. Solokonserter tenderar att kräva relativt genomgående starkare spel och fyrkantigare fraseringar för att orkestrarna ska hänga med. I en pianoafton kan han använda sig av fler register. Klangen i Bach-Busonis Chaconne är bara imponerande. Melodisk med en mäktig orgelliknande klang.

Jag skulle nog börja lyssna på soloaftonen även om Ravelkonserterna är kanske mer direkt tilltalande vid ett första hörande. Feinberg sonaten vid 17:00 är inte helt lätt att ta till sig, faktiskt mycket svårspelad och nästan omöjlig att lära sig utantill. Lyssna så förstår ni. Men sedan kommer det musik som är direkt melodiskt briljant på vanligt Hamelin-manér. Vid 42:15 kommer Wiessenbergs briljanta bearbetningar av olika sånger. Vid 1:06:00 kommer Chopins fantasie och E-dur Scherzot. Notera Hamelins stora dynamik och det som jag påpekat tidigare, hans utnyttjande av basen vid kraftiga nyanser och alltid mycket tydliga figurer och harmonik. Det finns inget slarv här. Harmoniken i Chopin-styckena blir ovanligt tydligt uttecknad. Extranummer vid 1:31:30.

https://meloman.ru/videos/catalogue/

Jag blir mycket glad när jag läser dina kommentarer Max_Headroom kring Brahms andra konsert med Hamelin. Du överbryggar dina tidigare negativa erfarenheter med Brahms musik och lyssnar beslutsamt och finner många saker att tycka om. Jag tycker att det är en idealisk inställning till att utveckla sig och finna nya saker!

I detta fall har du helt rätt att det hänger ovanligt bra ihop. Det beror på många saker, bl.a. att den instrumentala nivån är mycket hög. Om dina mindre goda erfarenheter med konserten som komposition, kan jag säga att jag räknar själv med att behöva minst 7 genomlyssningar på ny musik, om det är en stort verk och inte är minimalistiskt, dvs. har många upprepningar. Om det är det sistnämnda så kan det räcka med endast en lyssning. Jag skrev tidigare att i Beethovens "Für Elise", att temat kom, jag tror det var 18 gånger, utan att på något sätt förändras. Jag känner inte till något liknande av Beethoven och jag har ändå hört det mesta av Beethovens musik många gånger. Det kan vara om någon hittar ytterligare en minimalistisk stycke av honom ... ?

Men i en så lång och omfattade konsert som Brahms andra konsert på ungefär 50 minuter, tappar man lätt överblicken. Noter, om man kan läsa dem, hjälper mycket i att skaffa en bättre förståelse över allting och man kan lättare höra stämmor inne i musiken och finna samband. Musiken är en genomarbetad komposition där olika teman dyker upp i alla möjliga instrumentgrupper i olika mönster. Påminner om en mosaik, där de olika små bitarna till slut ger en helhet om man kan uppfatta dem och sedan ser det hela i ett större perspektiv. Men först måste man uppfatta alla små delar.

Annars är det bara att lyssna flera gånger. Faktiskt att minska (inte öka) sitt "lyssningsfönster" man använder sig av. Ju mer detaljer man upptäcker desto bättre kommer helhetslyssningen bli.

Mvh/Torrowitz

[Torrowitz]

Jag önskar påminna om Marc-Andrés konsert i Helsingborg på Dunkers Kulturhus kl.19.00 imorgon den 29 augusti. Ett riktigt evenemang och väl värt att åka till om man kanske finns i närheten. Jag åker själv med min lillebror tidigt på morgonen för att lyssna på denne fantastiske man. Program och information finns i länken:

https://dunkerskulturhus.se/event/konse ... e-hamelin/

Marc-André Hamelins tre tidigare framträdanden vid festivalen har varit enastående höjdpunkter av sublimt pianospel, kännetecknat av fullständig klanglig behärskning och intensivt medveten gestaltning.

Tolkningen av Liszts Bénédiction de Dieu för två år sedan berörde publiken starkt. Marc-André Hamelin har en otrolig bredd med oväntade inslag som årets Charles Trenet-sånger i arrangemang av Alexis Weissenberg. Han nominerades i december 2018 för elfte gången till en Grammy. Denna gång för inspelningen av Stravinskijs Våroffer tillsammans med Leif Ove Andsnes. Gramophone utnämnde i juni 2018 Hamelins tolkning av Franz Schuberts sista sonat och några impromptus till ett av månadens bästa album.

Mvh/Torrowitz

[Torrowitz]

Det var en stor pianoafton i Helsingborg med Marc-André Hamelin i torsdags kväll. Jag vill skriva om den och den blir något lång men så är det. Hur ska man annars kunna förmedla något mer ingående?

Jag och min lillebror gick direkt från tåget på torsdagen till salen och fann Marc-André där. Han har alltid varit mycket tillmötesgående och bjöd oss att lyssna. Vi fick höra en timmes repetition av delar av programmet. Han spelar nästan aldrig fel i snabba figurer, utan det är snarare klang och vissa balanser som han arbetar med. Allt sitter färdigt och helt utan memoreringsproblem.

Vi gick och åt lunch och kunde tala om mer personliga saker. Hamelin berättade om de problem som uppstod då han skulle åka mellan repetitioner för årets Promskonserter, till en konsert utanför Zürich. Långa taxiresor då kommunikationerna inte var bra, på hela tre och fyra timmar! Och jag har inte berört de andra logistikproblemen som han stötte på under dessa resor.

Jag berättade om denna tråd på Faktiskt.io där jag bl.a. beskriver hans behandling av pianots klang i svaga och starka nyanser. Han höll helt med om att han medvetet balanserar mot mer bas i starka nyanser för att få mer dynamik och att inte pianot skulle låta aggressivt hårt. Jag sa att bara vissa pianister gör detta som Michelangeli, Arrau och Horowitz. Han kunde bara hålla med mig och dessutom undra så smått varför. Det finns bara fördelar med att balansera om. Inom akustiken vet man att också en bastunn efterklang, alltid leder till ett hårt ljud i starka nyanser (ibland också plågsamt hårt) i vilken sal som helst. Något som jag skulle kunna skriva mycket om ...

Jag tog upp inspelningen som han har på sin hemsida med Brahms 2:a konsert från Warzawa och jag berömde den, då det är en helt annat sätt att spela än vad jag var van att höra. Hamelin var mycket glad över att jag la märke till det och sa att han kände sig stolt över just denna inspelning. Orkestern, dirigenten och akustiken i salen i Warzawa, bidrog också till det mycket lyckade resultatet. Jag påstod att det är en mer melodisk och harmoniskt styrd frasering än tidigare. Hamelin höll med och men sa att han nästan prioriterar harmoniken mer än melodin! Jag påstod att de går hand i hand, men att harmonikens betydelse ofta underordnas melodin snarare än tvärtom. Hamelin kunde bara hålla med. Men detta "nya sätt" leder till flera positiva resultat då harmoniken styr frasernas andning och där skiljer sig hans nya spel en del mot tidigare år. Hör Brahms konserten från Warzawa så kan ni själva uppleva detta.

Pianoaftonen i Helsingborg var helt fantastisk med stående ovationer både före och efter paus. Hans"nya sätt" att frasera, artikulera melodier, harmoniken och figurer, gör allting tydligare. De går fram på bästa sätt i salen. Kompositions strukturer likaså, inte minst flerstämmigheten blir tydligare. Detta var något som jag speciellt uppskattade, att en klanglig balans hela tiden varierar, beroende på i vilket register klangerna ligger. Den motsträviga flygeln i salen som arrangörarna ville byta ut då den låter så hårt, klingade plötsligt som en mycket bra Steinway. Arrangörerna blev mycket glada över det, de hade planerat att köpa en ny flygel. På lunchen så pratade jag med Hamelin om pedalbehandlingen och som han la största vikt vid. Han använde sig naturligtvis av halvpedal, men nämnde också några andra sätt att få ett instrument att klinga i framförallt svaga melodiska passager.

Efter paus så spelade Hamelin några arrangemang av pianisten Weissenberg på melodier av Charles Trenet. Detta är enkla melodiska sånger som Weissenberg tyckte om och arrangerade. Genom dessa arrangemang, ofta flerstämmigt, så står melodierna fram i en helt ny dager. Hamelin tyckte mycket om dessa arrangemang och har tagit ut dem på gehör (!). Inte lätt att göra då de är pianistiskt mycket sammansatta och därför svåra att höra varje figur exakt som den borde vara. Han erkände att han också "förbättrat" arrangemangen på ett antal ställen. Man har nu hittat Weissenbergs noter och ska publicera dem. Men Hamelin har redan spelat in sina versioner och man (troligtvis Peters förlag) planerar också att ge ut även hans version, då det är arrangemang.

Som avslutningen han en nocturne av Faure som i mångt och mycket påminde om Trenet arrangemangen. Vackra melodier och mycket fantasifullt arrangerat. Chopins Fantasi-polonäs samt hans fjärde Scherzo avslutade konserten. Jag har aldrig tidigare hört dessa verk spelas bättre även av historiska pianister på skiva. Både stämföring, variation av klangen, artikulationen var helt fantastiskt utfört parat med en stark känsla. Stående applåder och Hamelin avslutade konserten med ett preludium av Debussy.

Efter konserten gick vi och åt. Med följde båda ansvariga arrangörerna, unga pianiststudenter från Ingesund som även framträtt i olika lunchprogram. Jag förde fram några av dem till Hamelin då de var för blyga att tala med honom. Som ung student är det en mycket stor upplevelse att få möta en pianist med det rykte Hamelin har. Man glömmer det aldrig, det vet jag av egen erfarenhet. Vid bordet hade jag nöjet att få tala med Robert von Bahr och berömma han idoga arbete med att ge ut musik i kompletta serier, trots att alla skivor inte alltid säljs så bra. Publiken önskar samma "slagdängor" om och om igen, något som vi alla som arbetar inom musiken känner väl till. Men Robert går emot strömmen i detta fall. Unikt för en skivproducent! Vidare satt en professor från ett Universitet där och han följer Hamelin överallt när han kan komma ifrån. En pianist som delade första pris i den sista van Cliburn tävlingen, Haochen Zhang, där Hamelin var domare och dessutom komponerat ett intrikat obligatoriskt stycke, var där och lyssnade.

Alltnog den bästa pianoafton jag hört i mitt liv även från Hamelin själv. Den kan svårligen toppas? Allt tack också till arrangörerna av denna internationella festival som är ledande utan konkurrens i Sverige, för deras enorma arbete.

Mvh/Torgny

[Tangband]

Hamelin är en helt suverän pianist. Kan jämföras med tidiga Pollini . Men där han blev något sämre med åldern är det tvärtom med Hamelin.
Jag har en tidigare skiva med musik av Alkan där han verkligen gör musiken intressant- perfekt spelat naturligtvis, men han lyckas ju kombinera det perfekta med extrem musikalitet

[Tangband]

Apropå Peters förslag, Debussy med Giseking. Här är min favorit: https://www.youtube.com/watch?v=LLbpQl1cCl8. Smaken är som baken...... Tyvärr är det lite osynk i klippet, men det är bara att blunda. Giseking låter som Pierre Boulez dirigerar. Visserligen älskar jag Boulez dirigentgärning, men Debussy vill jag ha en aning mer impressionistisk........

Fixade länken. Arturo Benedetti Michelangeli tillhör de stora. Jag har dock lite svårt för honom, förutom i en del Debussy och Ravels pianokonsert. Jag förundras över hans spel, men det slår oftast inte an den där tonen inombords som gör att man blir ett med musiken.

Med vänlig hälsning
Peter

Peter,
Det är alltid den där balansen mellan det tekniskt perfekta och det som slår ann en sträng Det är ovanligt med båda.
Jag gillar Michelangelis spel och han fraserar verkligen perfekt. Men den pianist jag tycker är bäst på att slå ann strängar är nog Rubinstein, trots att han i vissa inspelningar spelar lite fel och ibland fraserar på eget sätt, kommer personligheten igenom och det känns nästan som det är han som skrivit musiken.

Pollinis tidiga inspelningar med bla chopins etyder lyssnade jag mycket till i min ungdom. Fantastisk musik och fantastiska tolkningar. Pollini kombinerar här det tekniskt perfekta med fantastiska tolkningar. Pollini studerade sedan för Michelangeli och kom framöver framgent spela alltmer reserverat, kanske kyligt.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Maurizio_Pollini
”Pollini was born in Milan to the Italian rationalist architect Gino Pollini, who has been said to be the first to bring Modernist architecture to Italy in the 1930s.[1] Pollini studied piano first with Carlo Lonati, until the age of 13, then with Carlo Vidusso, until he was 18.[2] He received a diploma from the Milan Conservatory and won both the International Ettore Pozzoli Piano Competition in Seregno (Italy) in 1959 and the International Chopin Piano Competition in Warsaw in 1960.[3] Arthur Rubinstein, who led the jury, declared Pollini the winner of the competition, allegedly saying: "that boy can play the piano better than any of us".[4] Soon afterwards, he recorded Chopin's Concerto No. 1 in E minor with the Philharmonia Orchestra under the Polish conductor Paul Kletzki for EMI, and taped performances of Chopin's etudes.[5] When the Philharmonia offered Pollini a series of concerts, he experienced what EMI producer Peter Andry has called "an apparent crisis of confidence".[6] After this, he studied with Arturo Benedetti Michelangeli, from whom he is said to have acquired "a precise technique and emotional restraint",[7] although some have expressed a concern that Michelangeli's influence resulted in Pollini's playing becoming "mannered and cold".[6] During the early 1960s, Pollini limited his concertizing, preferring to spend these years studying by himself and expanding his repertoire.[8]”

[Torrowitz]

Tack för kommentarerna Tangband. Jag vet att det är många, inklusive mig själv som tycker att Michelangeli är kylig och av denna anledning inte lyssnar så ofta på honom. Även om jag har många skivor med Michelangeli lyssnar jag sällan på dem. Det är bara Rachmaninoffs 4:e konsert som dyker upp då och då, där hans "kyliga" spel passar som en handske. Han håller ihop den något uppstyckade kompositionen på ett fantastiskt sätt.

Likaså gäller det Pollini som blivit i mitt tycke alltför kylig och ointressant när han nu på gamla dar inte behålligt sin ungdomligt fantastiska teknik. Jag håller helt med dig om att Chopin etyderna är en pianistisk fantastisk inspelning, men både inspelningen och den hårda flygeln gör att jag inte klarar av att lyssna på så många av etyderna på en gång. Hans skiva med Stravinskij, Prokofiev och Boulez verk från samma tid, är likaså enorma. Hans spelstil som är framåtdrivande och långtifrån lyrisk, passar mycket väl till denna musik. Egentligen så kan man generellt säga att vissa pianisters spelstil passar bättre till viss musik än annan musik!

Men det jag ville peka på med texten om Hamelins ändrade attityd, är att det långt ifrån är så enkelt som att "smaken är som baken". Att få höra hur en av världens främsta pianister tänker om sina tolkningar och hur han så småningom ändrat sig, tycker jag är högintressant. Även en som Horowitz ändrade sitt spel genom åren, likaså Arrau. Nu också Pollini som du nämner, vilket jag ändå skulle vilja säga är känt. (Pollini ägnade sig också under många år åt politik och hade musikmanifestationer som kan man nog kalla dem, tillsammans med sin vän Abbado).

Men synd vore det om artisterna inte kunde förändra sig själva. De pratas dock sällan om detta i t.ex. intervjuer. Ofta för att intervjuaren är för begränsad ... Det närmast jag ser om detta finns i en ny bok om Arrau. Både hur hans lektioner gick till med notexempel och även flera intervjuer, (men där intervjuaren är mycket kunnig). I denna bok på olika ställen, talar Arrau om sitt spel och hur det förändrats genom åren.

Att en åsikt slagits sig fast så hårt i människors sinnen, att "smaken är som baken", beror nog helt och hållet på att människor uppfattar saker så olika. Man tänker mindre på hur mycket man själv uppfattar, eller ens tar reda på fakta. Det finns många undersökningar, en t.ex. gjord på KTH där man tagit elever från Edsberg (en påbyggnadsutbildning till Musikhögskolan) och jämför dessa med "normala" människor utan musikalisk träning. Där så visar man tydligt att när det gäller harmonik, så hör Edsbergs eleverna bättre de relationer mellan ackord som är långt ifrån grundtonarten och kan placera in dem riktigare. Betydligt bättre då än de människorna utan musikträning, som snarare bara gissar när man kommer till mer avlägsna tonarter. Man kan på så sätt visa att musikalisk träning ger effekt.

Harmoniken är grundläggande och ett slags grammatik för musiken på samma sätt som det finns för språket, då det bygger på den naturliga övertonsserien. Så det är ingen tankekonstruktion, utan bygger helt och hållet på hur vi uppfattar klang från olika instrument. Detta är ett faktum och använder man inte sig av harmoniken i sin lyssning, så anser jag att den blir onödigt "fattig" och tenderar åt lyssning bara på ytan. Som Hamelin säger så tycker han t.o.m. att harmoniken ofta spelar en större roll än melodin. Något att verkligen fundera mer på!

Många artister är vad jag skulle kalla högerhandspianister. Det finns flera som jag beundrar som t.ex. Kempff och hans inspelningar av Beethovens sonater och stereo versionen av konserterna. De är i mitt tycke svåröverträffade. Här kommer vi så då till det andra som du nämner Tangband och det är det som svårligen kan diskuteras men som naturligtvis finns. Det gäller det som du kallar att "slå an strängar". Det finns ett antal musiker som lyckas med detta bl.a. Kempff, trots sin något klumpiga teknik. Jag har även tidigare i denna tråd skrivit en del om ämnet. Men det är tyvärr inte ett område man kan diskutera annat än att konstatera att vissa musiker har den förmågan.

Rubinstein hade denna förmåga i hög grad, även om han var en utpräglad "högerhandspianist". (Se kommentarer om honom tidigare i tråden kring Chopins 3:e Ballad). Pollini tycker jag det är mer tveksamt med om han har någon större förmåga att nå ut till publiken. Jag har hört honom två gånger live och det var inte så upplyftande enligt mitt tycke. Sådana som Perahia, Arrau har/hade den definitivt. Jag tror faktiskt att det inte finns någon pianist på hög världsnivå som inte mer eller mindre har denna förmåga att beröra.

Men det betyder inte att det andra blir oviktigt. Lyssnar man bara med en känsloinriktning, letar man nog bara i stort efter denna förmåga att artisten kan beröra en. Men en undervisning på högskolan kan inte inrikta sig på något som är i princip omöjligt att formulera. Hur ska man göra då? Man ägnar sig åt praktiska saker som att förstå och interpretera notbilden, artikulation, frasering, långa versus korta fraser, klang, pedal och karaktär och inte minst harmonik och historiskt perspektiv. (Jag har säkert glömt flera saker). Dessa saker är också viktiga, då utan dem blir det omöjligt att spela på en professionell nivå. Förmågan att nå över scenkanten och beröra är tyvärr inte möjligt att undervisa i. Man får se efter hand hur de unga artister lyckas med genom livet.

Mvh/Torgny

[qtp]

Konserten i Helsingborg sänds på P2 i kväll

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1 ... ramid=4427

[Torrowitz]

Tack qtp för påminnelsen som jag naturligtvis såg för sent och missade konserten i P2, men jag lyssnar sällan på radio. Nu finns den streamad på samma sida:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1358662

Efter att lyssnat på den lite snabbt så kan jag säga att inspelningen är för ljus. Så lät det inte i salen och jag satt på en bra plats och flyttade runt på repetitionen till andra platser i salen. Var även uppe på scenen och demonstrerade att man kan ställa in flygeln så att den blir känsligare, provspelade den lite. Vi får se om mekaniken justeras till ett annat år? Synd med klangen då det ger ingen riktig uppfattning hur Hamelin låter live. Det blir en stor skillnad, mer dynamik och aldrig hårt. Men lyssna gärna. Som alltid med Hamelin så är det en delvis ovanlig repertoar som han spelar.

[Max_Headroom]

Tack qtp för påminnelsen som jag naturligtvis såg för sent och missade konserten i P2, men jag lyssnar sällan på radio. Nu finns den streamad på samma sida:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1358662

Efter att lyssnat på den lite snabbt så kan jag säga att inspelningen är för ljus. Så lät det inte i salen och jag satt på en bra plats och flyttade runt på repetitionen till andra platser i salen. Var även uppe på scenen och demonstrerade att man kan ställa in flygeln så att den blir känsligare, provspelade den lite. Vi får se om mekaniken justeras till ett annat år? Synd med klangen då det ger ingen riktig uppfattning hur Hamelin låter live. Det blir en stor skillnad, mer dynamik och aldrig hårt. Men lyssna gärna. Som alltid med Hamelin så är det en delvis ovanlig repertoar som han spelar.

Dom kanske har kört inspelningen genom en kompressor? Dynamikkompression är ju (tyvärr) mycket populärt. Ett ljudspår som dynamikkomprimerats låter ljusare.

[Kalejdokom]

Jag lyssnade på "direktsändningen" av konserten. Först i köksradion, men soundet var så bra att jag raskt drog igång stora maskineriet och pianoljudet var något av det bästa jag hört! Stort och dynamiskt med en botten som fick mina dipoler att kittla parketten. Mycket bra. Kanske streamingversionen är annorlunda...

Imponerande anekdot, några av styckena som spelades (Charles Trenet) har Hamelin transkriberat från en gammal skivinspelning! .

Edit: ser, när jag läser bakåt i tråden, att Torrowitz förstås redan kommenterat detta om "gehörsarrangemanget".

[Torrowitz]

Hej Max_Headroom och Kalejdokom!

Trevligt med intresse för Hamelin, det är han verkligen värd. För att ta din idé först Max med att inspelningen har körts genom en kompressor och därför klangförändrats, så har du helt rätt. När jag lyssnar över mitt Ino system (Pi60s + Basstöd 60), så är det mycket tydligt utan att ens mäta upp hur pass mycket. Både de större höjdpunkterna är kraftigt reducerade i det första stycket och så genom hela konserten. Jag tror dock inte att de i första hand är de som påverkar ljudet, även om jag aldrig använder kompressorer i mina inspelningar och således har lite erfarenhet av dessa manicker. Jag tror att de använda mickarna är troligare orsak. Det stod ett par bra placerade i rundeln på flygeln, vilket är bra, men jag är tämligen säker på att det var njurmickar som har precis den betoning på diskanten som hörs på inspelningen. Det stod också två mickar längre ut i salen som var efterklangsmickar. Thuresson tror jag, men jag inte fram och tittade. En del av den märkliga basen som blir bullig, både distant och hörs i bredd från rummet, gör inspelningen delvis otydlig i detta register. Det är bara högsta diskanten som låter helt klar, men då överdrivet ljust och vass i de starka nyanser som man alltid ska jämföra med. I svaga nyanser så är den rena efterklangen så svag att den inte hörs speciellt tydligt. Salen i Dunkers kulturhus har inte heller bra form då den är grund och mycket bred. Så reflexer från sidoväggarna som är så viktiga för klangen och att man ska känna sig involverad i ljudet, kommer mycket sent i ljudet och skapar en rörighet i ljudet. Så balansen i inspelningen är både för ljus jämfört med basen, övre basen (främst i lilla oktaven) inte bara för svag utan också rörig i starka nyanser.

När det gäller din upplevelse Kalejdokom så är det mycket trevligt att du gillade det hela och lyssnade. Hamelin spelar delvis mycket ovanlig repertoar och det är en av anledningarna att lyssna på honom. Han använder sig mycket av harmoniken i lilla och stora oktaven för att lyfta fram en melodi och det går inte lika tydligt fram här som det gör i verkligheten. Angående klangbalansen så lyssna en bit in i början av andra satsen i Schumann fantasin, där de kraftfulla ackorden i basen låter obalanserade mot diskanten och betydligt svagare än de gjorde i verkligheten. Just i dessa starka nyanser så går problemen lättare fram. Avsaknad av viss bas ger också mindre dynamik vilket går ännu tydligare fram längre in i satsen. Jag vet inte om ni tänkte på att den djupa basen ibland hörs mer ifrån vänster högtalare. Jag tror detta är sena reflexer som kommer från efterklangsmickarna.

Inspelningen är mycket monolik. Där diskanten ligger i mitten av högtalarna, och basen bakom. Ett vanligt "fel" på inspelningar av piano där det i verkligheten är ett stort instrument vi hör på. En Steinway-konsertflygel är 2,74 meter lång och det borde framgå av inspelningen. Basen kommer från höger och diskanten något till vänster om man lyssnar på flygeln rakt framifrån eller i linje från rundeln vilket ger mer diskant.

Alltnog inte en dålig inspelning men den ger en dålig bild hur Hamelin låter i verkligheten. Det är betydligt mer bas, mer mellanstämmor, betydligt större dynamik vilket jag vet från flera som hört honom live ffg. och bara har skivor att jämför med. Det blir en lätt chock. I detta fall så ger en live-konsert en annan upplevelse av klangen. Men även var det ett tydligare ljud från hela instrumentet där diskanten inte är betonad.

Han har ett fantastiskt gehör och jag har en del av Horowitz arrangemang som Hamelin skrivit in kommentarer på där andra människor med mycket gott gehör avlyssnat och skrivit ner, vart de hört fel. Man kan utveckla sitt gehör väldigt mycket med andra ord.

Jag är mycket imponerad hur han behandlade flygeln som var långt ifrån lättspelt. Man märker inte det någonstans i konserten. Han säger själv att han utvecklat en viss förmåga att "tvinga" fram det ljud han önskar ur instrumenten.

Mvh/Torrowitz

[Tangband]

Helt klart är han en av vår tids bästa pianister. Lyssnade nyss igen till hans tolkningar av Alkans musik. Han gör den storartad- helt utan felspelningar, men det blir även riktigt kul att lyssna och aldrig tråkigt.

[momus]

Just det. Han är aldrig tråkig. Alkan hade nog varit tämligen olyssnad på från min sida om det inte vore för Hamelin,

[Max_Headroom]

Hittade den här, när jag egentligen letade efter lite Boogie Woogie:


Jag är inte känd med stycket (eller den här typen av musik alls), men kände igen det från Who Framed Roger Rabbit, där är det dock ingen som spelar, utan där är gjort med synclavier (enligt soundtracket, jag har skivan). Jag trodde att hr Hamelin spelade stycket ovanligt fort. Så jag kontrollerade mot en annan piasnist som otroligt nog river av stycket ännu snabbare. Men Marc-André Hamelin spelar jazzigare, svänger mer (lägg speciellt märke till partiet 11:00 till 11:30 i videon!). Inte så att den andra (Valentina Lisitsa , troligen väl känd pianist för dom som är insatta) jag kollade var tekniskt dålig, tvärtom. Men det är nog inte så lätt att spela stycket alls.

[Torrowitz]

Hittade den här, när jag egentligen letade efter lite Boogie Woogie:

[ YouTube ]

Jag är inte känd med stycket (eller den här typen av musik alls), men kände igen det från Who Framed Roger Rabbit, där är det dock ingen som spelar, utan där är gjort med synclavier (enligt soundtracket, jag har skivan). Jag trodde att hr Hamelin spelade stycket ovanligt fort. Så jag kontrollerade mot en annan piasnist som otroligt nog river av stycket ännu snabbare. Men Marc-André Hamelin spelar jazzigare, svänger mer (lägg speciellt märke till partiet 11:00 till 11:30 i videon!). Inte så att den andra (Valentina Lisitsa , troligen väl känd pianist för dom som är insatta) jag kollade var tekniskt dålig, tvärtom. Men det är nog inte så lätt att spela stycket alls.

Hej Max!

Du har helt rätt när du först uppfattade att Hamelin spelar fort. Det som gör hans version tidsmässigt längre är den långa kadens (3 minuter) som finns där. Ordet betyder att skapa en improvisation över ett styckes olika melodier och finns i de flesta solokonserter men ovanligare i ett solostycke. Kadens används också inom harmoniläraran och betyder att de tre vanligaste ackorden närmast grundtonarten spelas. Tänk t.ex. på en standard 12 takters blues. (Även Mozart har i några av sina sonater kadenser dock betydligt kortare). Här blir det verkligen så på extraordinärt sätt. Mellan 8:31-11:35 är det Hamelin själv som står för varianterna på Rapsodin. Det står i noterna skrivet att här ska det vara en "kadens" och Hamelin bjuder verkligen upp. Notera de parallella skalor som han spelar som börjar vid 10:13. Extremt svårt och det finns få pianister som klarar av detta i denna hastighet. Så din känsla att det är verkligen svårt är helt rätt. Han spelade stycket som ett av fem extranummer i Amorina Recitals jag tror det var 1995. Publiken ville bara ha mer ... inte släppa honom. Inom parentes sagt så förstår jag aldrig de människor som har bråttom ur salen. Stanna kvar och applådera så kanske det kommer mer ... Kadensen finns också utgiven i notform.

Han hade som förebild den mest kända varianten av den andra Ungerska Rapsodin som Horowitz gjorde 1953. Horowitz var sensationell i sitt sätt att bearbeta musiken. Dock gör Hamelin inte om själva rapsodin som Horowitz gör, utan sparar fyrverkeriet till just Kadensen och är om möjligt ännu mer sensationell. Så lyssna inte mer på Lisitsa. Gå direkt till Horowitz eller Hamelin som är pianistiska och musikaliska på en mycket högre nivå. Mvh/Torrowitz

[Torrowitz]

Utförligare om kadens.

När jag läser om texten ovan så kan den missförstås. Kadens i en harmonisk betydelse är tre ackord och inget mer. Tonika (grundtonart), Dominant (en kvint upp) och Subdominant (en kvint ner). Man kan spela dessa tre ackord med början från vilken ton som helst. I olika lägen osv. Man kan addera många toner till grundackorden för att få en rikare klang. Men grunden fungerar alltid på samma sätt.

Det finns dock en stor skillnad mellan harmonianalys och att skriva ut ackordföljden. Det sistnämnda är mycket vanligt när man skriver låtar. Man talar helt enkelt om vilka ackord man ska spela men inte sättet de ska spelas på, det är upp till musikern. Men ackordföljden säger inget om förhållandet mellan ackorden. Där kommer harmonianalysen in som talar hur de olika ackorden står i sitt spänningsförhållande till grundtonarten. En mycket viktig information om man inte direkt klarar av att läsa in det direkt i ackordföljden.

Grunden för denna spänning som ackorden skapar inom en tonart, är att om man tar en enstaka ton – vilken som helst – så vill den falla en kvint innan den känns stabil. Detta är ett naturligt akustiskt fenomen som har med den naturliga övertonsserien, där kvinten är den andra övertonen och återfinns på alla toner. Det är lätt att visa detta, lättare än att förklara det … På den övre tonen bildar man en treklang och detta ackord vill så falla fem steg i skalan ner till det som blir grundtonarten och spänningen är upplöst, ackorden hamnar i ett jämviktstillstånd.

Nu spelar man oftast ackorden utan hopp och låter dem glida in i varandra på närmaste sätt. Här kommer då också en viktig faktor in som är durtersen i dominantackordet. Just den tersen är alltid ett halvt steg från grundtonen i tonikan, dvs. där allt landar. Denna ters skapar ytterligare en spänning så ackordrörelsen blir naturlig och söker sig uppåt ett halvt steg. Skulle man lägga till den sjunde tonen i skalan, dvs. ett G7 ackord så har man två toner i dominanten som vill gå åt varsitt håll. Den stora tersen vill gå upp till tonen C och den lilla 7:an till F, vill gå nedåt ett halvt tonsteg till E. Man skapar ett intervall H och F som även kallas för tritonus – det är så pass ”falskt” att det under en tid (ca. 1000 år sedan) förbjöds av kyrkan att användas, men det är mycket instabilt och har en stark önskan att vilja upplösas.

Jag hoppas att detta blir klart att när man spelar toner så skapar man harmoniska spänningar som vill upplösas. Därför anser jag att den sällan använda harmonianalysen är mycket viktig för att förstå hur ackorden färgar och skapar spänningar i musiken. Det borde studeras mycket mer än vad som sker i praktiken och påverkar också hur man spelar musiken. Detta gäller i all tonal musik. Vill man spela tolvtonsmusik gäller stränga regler för att just undvika dessa spänningar som vissa tonföljder skapar. Man gör s.k. tolvtonsserier och musiken låter därmed helt annorlunda än tonal musik. Vad man tycker om det blir just ett tyckande, men hur det fungerar är inget tyckande. Man bör skilja på dessa saker, vad det precis är som man talar om.

Jazz varianten som är vanlig är att man använder sig av ackord som skapas på tonerna: 1. Tonikan, 2, Subdominantparallell ackordet och 3. Dominanten. En s.k. 2-5-1 variant av kadensen. (En parallelltonart har samma förtecken som sin granne. Är den i dur så byter man till moll, eller så tvärtom). Jag kan som kuriosa nämna att J.S. Bach i sitt Vältempererade klaver, där han ville visa att det gick att spela i alla tonarter, börjar just med en 2-5-1 variant i det första preludiet. Ett stycke som saknar melodi och där musiken endast drivs framåt av harmoniken, som då är de olika spänningar som finns mellan ackorden. Letar man en melodi här så har man inte förstått vad det är Bach vill visa. Det finns naturligtvis mycket mycket mer att säga om detta med harmonik, men det får vara nog denna gång.

Så skilj mellan ackordanalys gentemot harmonianalys. Det är en grundläggande kunskap kring musik.

Mvh/Torrowitz

[Tangband]

Att göra en harmonianalys av ett Bach stycke är ofta rätt komplicerat och ibland utmanade
Har rörde sig ofta fritt mellan tonarter med modulationer.

Jag har själv tagit på mig utmaningen att studera delar av Das wholtemperierte klavier och vissa av dessa är helt enkelt horribelt avancerade och svåra att spela bra.

[Torrowitz]

Att göra en harmonianalys av ett Bach stycke är ofta rätt komplicerat och ibland utmanade
Har rörde sig ofta fritt mellan tonarter med modulationer.

Jag har själv tagit på mig utmaningen att studera delar av Das wholtemperierte klavier och vissa av dessa är helt enkelt horribelt avancerade och svåra att spela bra.

Hej Tangband!

Jag kan bara hålla med då jag själv försökt spela första bandet av VTK. Det blir bara svårare och svårare när man inser att det kräver ett helt annat lyssnande. Nu har jag gjort 8 inspelningar av det hela och även spelat några på konsert några gånger, men jag är inte nöjd och jag ger inte upp. Jag har övat nu i drygt 20 år och känner att jag kommer närmare. Helt klar blir nog aldrig. Tänk att spela en femstämmig fuga med tre olika teman. Det blir 15 stämmor ... och sedan motstämmor på det. Att åskådliggöra detta med toner är nästan helt omöjligt, man har dessutom bara 10 fingrar när jag räknande sist ...

När Mozart fick höra Bachs musik blev han omskakad av denna upplevelse. Han insåg nog att han i detta fall var underlägsen Bach. Han började dock skriva fugor och hans Requiem är fylld av musik starkt påverkad av Bach.

Som tur är så fick under ett antal år på Musikhögskolan analysera Bach-koraler, vilket är nog det första man bör söka sig till. Steget till vissa av dessa mer sammansatta styckena i VTK är stort, men varför ska man inte prova? Dock finns det många böcker kring styckena som man kan läsa för att födjupa sig mer. Är man intresserad så finns det ett hav att ösa ut. Mvh/Torrowitz

[Torrowitz]

Snart är det tre år sedan jag skrev något. Men jag ser att intresset för Hamelin är stort och det känns mycket glädjande. Idag är dock tyvärr klavermusiken en mycket smal musikform i Sverige trots att den spänner över århundraden och är repertoarmässigt närmast oöverskådlig.

För den som vill skaffa sig nya sätt att lära sig om pianomusik och annan klassisk musik vill jag passa på att tipsa om en mycket intressant kanal på YouTube. Här visar Richard Atkinson, medicine doktor och som även studerat kontrapunkt på musikhögskolenivå, på ett mycket åskådligt sätt hur begreppet kontrapunkt fungerar i praktiken. Ett ämne som jag tidigare tagit upp i bl.a tråden ovan. Man behöver inte ens kunna noter, för med hjälp av färgmärkningar så kan man lätt se strukturerna. Och hjärnan är mycket bra på att känna igen visuella mönster av det här slaget. Det är många verk som Richard Atkinson går igenom på sin kanal.

Kontrapunkt är det som utmärker den s.k. klassiska musiken och det hela startade så långt tillbaka som i början på 1200-talet. Nästan alla klassiska verk innehåller kontrapunkt i större eller mindre grad. Den intensivaste kontrapunktiska stycket för klaver som jag känner till, är den femstämmiga trippelfugan i Vältempererade klaveret bok I. Jag nämner lite om den i stycket ovanför i denna tråd. Det är på grund av dess introverta karaktär knappast det mest lättillgängliga Bachstycket att börja med, men varför inte? Jag rekommendera även genomgången av sista satsen av Beethovens Eroica symfoni. Här visar Atkinson på ett åskådligt sätt hur Beethoven bygger en symfonisats utifrån enkla temabitar. De kombineras på olika sätt vanligtvis samtidigt, vänds upp och ner, eller bak och fram. Ibland utnyttjar Beethoven fragment av temat eller i kombination med andra teman. Allt för att skapa så stor variation som möjligt av materialet. Detta är ett mycket vanligt sätt att utveckla en musikalisk sats på och nästan alla Beethovens verk bygger på samma principer. Ett tydligt undantagt är Für Elise.

Det finns flera analyser på YouTube av Für Elise. Gemensamt för dessa är att de inte innehåller någon beskrivning av kontrapunkt i stycket och det är just det som är poängen. Für Elise saknar dessa byggstenar! Man talar istället om de olika delar som stycket består av – grovformen för musiken – vilket knappast hjälper en att förstå någonting alls som hjälper i lyssnandet … Det är som att säga här har vi motorn, ratten, däcken etc. Men inte samtidigt tala vad deras funktion är i en bil.

När det gäller kontrapunkt som begrepp så kan man inte ha någon åsikt om den annat att man är ointresserad. Kontrapunkt och analysen av den är bara en beskrivning hur verket är uppbyggt, inte en åsikt! Kontrapunkt är inte heller att harmonisera en t.ex. fyrstämmig sats, utan ett sätt att bygga stora verk på där man också använder sig av harmonisering av strukturerna. För min personliga del studerade jag kontrapunkt på Musikhögskolan och fick även skriva egna flerstämmiga exempel – de blev knappast lysande – för att närmare förstå principerna.

Att lära mig mer om kontrapunkt har gett mig en mycket större glädje i mitt lyssnande. Man kan förstå komplexa verk på både ett intellektuellt men även ett känslomässigt sätt. Genom den här kunskapen om kontrapunkt har jag insett att strukturerna hjälper till att förhöja intensiteten i musiken! Det blir inte bara ett linjärt lyssnande utan också den lodräta funktionen i musiken tas med. Melodi och harmoni på samma gång.

Jag kan varmt rekommendera att lyssna på fler av Atkinsons analyser. De har förutsättningar att fördjupa intresset och förståelsen för musiken. Kontrapunkt är för de flesta tyvärr ett helt okänt begrepp och det beror enligt min åsikt på dålig musikundervisning under decennier. Det blir som att lära sig ett språk utan att läsa någon grammatik alls.

Mvh/Torrowitz

Bach trippelfuga: https://www.youtube.com/watch?v=lP-8C1UF1mE

Beethoven Eroica symfonin sats 4 med två fugor: https://www.youtube.com/watch?v=8vZ1I122JNo

[Kralle]

Intressant och substansrikt inlägg - tack.

[Maarten]

Ja, verkligen många intressanta inlägg i denna tråd Torrowitz! (Över min nivå men spännande att lära sig mer).

[lemmts]

Verkligen intressant, tack för tipset. Men långt över mitt huvud. Nu har jag sett flera av Richard Atkinsons videor med stor behållning. Trodde fugor och kontrapunkt hörde barocken till, men de finns tydligen överallt.

[Torrowitz]

Jag vill säga att ni att tre har helt korrekt inställning. Att vilja lära sig mer. Livet skulle tråkigt utan denna inställning. Kom också ihåg att det är mycket viktigt för hjärnan att ta till sig saker som man ännu inte behärskar och långsamt gå vidare med det tills det blir en ny normal nivå. Om man inte skulle spela svårare och svårare musik så stannar man upp på en viss nivå. Det är bl.a. därför som Svenska Pianopedagogförbundet gett ut en liten bok med stycken på olika spelnivåer för att ge råd till pedagoger vad dom kan föreslå. Det rör sig långsamt på de första nivåerna - troligtvis för att det ska kännas uppmuntrande att snabbt flytta till nästa nivå - för att på den sista nivån öka exponentiellt till det nästan ospelbara.

Man kan också titta på Rick Beato som gjort många filmer, mest är det pop och rock men på senare tid även om klassisk musik. (Om Bach, Martha Argerich och Yuja Wang). Han finns på YouTube och det jag tänker på är en video med hans son som har ett otroligt starkt absolut gehör. Beato talar om att sonen lyssnade på mycket komplicerade musik när han var barn och att hans hjärna vande sig med det och genom detta utvecklade han ett absolut gehör av enastående kvalitet. Så svårigheter eller att något känns över huvudet för svårt, det är precis vad man behöver.

Mvh/Torrowitz

PS. Beato har många videos om gehör. Han arbetade som teori och gehörslärare på något Universitet i USA. Detta är bara ett förslag där man också få se lite hur filmerna gjordes. Att sonen kan urskilja tonerna i dessa klusterliknande ackord är bara otroligt imponerade. Dessutom med en riktigt falsk flygel ... DS
https://www.youtube.com/watch?v=EH2JBxdQK3Y

[Torrowitz]

Hej!

Detta nämnde Hamelin en gång till mig och jag har provat en del, men det är svårt och kräver mycket av pianisten.

Dock är det mkt en intressant övningsmetod för att utveckla vänster hand mer. Som han säger i videon så utvecklar de flesta höger hand betydligt mer än vänster, då melodin oftast ligger där. Hela metoden ligger helt i linje med hans intresse för harmonik och flerstämmighet, och låta den styra mer än vad som är normalt. Men även hjärnan utvecklas då man verkligen måste tänka till och vara mer uppmärksam på känseln i båda händerna samtidigt!
Kräver mycket direkt från starten tills det börjar flyta på automatiskt.

Mvh/Torrrowitz

https://www.youtube.com/watch?v=LRi-u10zSkA

[Torrowitz]

Hamelins nya 3 CD album med Hanons övningar är bara ett måste. Lägg märke till hans uttryckfulla rörelser vid pianot. Påminner om en del pianister.
Tänk också på release-datumet ...
Mvh/Torrowitz
https://www.youtube.com/watch?v=-OAK7uIvAHA

[Torrowitz]

Detta är nog den mest specielle dirigent med en minst sagt orginell teknik som jag sett.
Mycket roligt ...
https://www.youtube.com/watch?v=pZrafaRH5v0
Mvh/Torrowitz

[petersteindl]

Detta är nog den mest specielle dirigent med en minst sagt orginell teknik som jag sett.
Mycket roligt ...
https://www.youtube.com/watch?v=pZrafaRH5v0
Mvh/Torrowitz

Tackar för tips. Fantastiskt spel.

Mvh
Peter

[Torrowitz]

Hamelin hade en konsert i Wigmore Hall London igår (2023), där min lillebror som skriver mycket i Molten och hans gode vän Anders var och lyssnade. De fick träffa olika personer från musiklivet men också Marc som ringde upp Jörgen efter en stund och ville äta mat. De satt och pratade länge på restaurangen. Jag kunde tyvärr inte följa med …

Marc berättade om en grov planering för nya skivor, inte alla har datum:

Fauré sept 2023
Hans egen musik feb 2024
Kammarmusik av Dvorak och musik av en kvinnlig tonsättare
Beethoven Hammarklaversonaten
Messiaen Turangalila symfonin på DG
Gershwin konsert

Så här skriver pianisten Maria Joao Pires om ett av Marcs framföranden av Rachmaninovs 3:a i våras. Ovanligt med en sådan respons av en välkänd kollega:

"I attended the concert of Marc-André Hamelin in Kalamazoo, performed by the Kalamazoo Symphony Orchestra under the direction of Julian Kuerti. I went to listen to a pianist I greatly admired, and I experienced an extraordinary event, unlike anything we find in concert halls today. I was captivated by a piano filled with grace and dignity, the most remarkable interpretation of Rachmaninoff's 3rd concerto. We were privileged to engage in a true dialogue with Rachmaninoff, experiencing the full beauty, energy, and visionary essence of his music, where each note held profound meaning and conveyed a powerful message. It was an incredibly moving experience, something truly exceptional in our modern times."

Marc tackar henne uppenbart rörd på ett medföljande foto som jag inte klarar av att lägga upp.

Mvh/Torrowitz