Menar du med RMS-peak; RMS-värdet från en tonskur (sinusvåg) och då enbart från tonskursdelen av förloppet?
(Med värdet menar jag största spänningsvinget (positivt och/eller negativt i förhållande till noll) dividerat med roten ur två. -Omvandlat till effekten vid en viss belastning.)
Njae... Med peak RMS eller RMS peak så menar jag inte att specifikt begränsa till en tonskur. Har inte nämnt någon tonskur överhuvudtaget tror jag. Det kan vara en långsamt varierande sinuston eller vad för signal som helst som varierar. Utan variation blir det ju ingen peak utan ett konstant värde.
Jag menar dock i den praktiska verkligheten den högsta visningen (från en mätare som är kalibrerad för att visa rätt RMS-värde (peak eller inte) från en sinuston) under ett förlopp, oavsett förlopp och vågformer.
Det kan vara en musiksignal t ex.
Peak RMS (nominellt om man redovisar en effekt trots att man mätt spänning) är det största RMS-värdet under förloppet som man studerar. Det kan även vara aktuellt att reservera sig för mätfel som beror på att man inte mätt Äkta effektivvärden.
Och eftersom det i verkligheten ju typiskt är en spänning man mäter, och därtill nästan aldrig mäter äkta effektivvärde (utan nästan alltid ett likriktat medelvärde eller likriktat toppvärde) så är ett RMS-värde uttryckt som en effekt, typiskt något som inte är baserat på en verklig lastimpedans och heller inte ens på äkta effekt i en hypotetisk nominell impedans!
Därför är visningen typiskt bara sann med en kontinuerlig sinussignal. Men då branschen har sina olater så blir visningen (well, med en rimligt styr förstärkare i varje fall) möjlig att relatera till den faktisk angivna uteffekt, om tillverkaren talar sanning.
- - -
Vän av ordning kan känna sig manad att påpeka att den sortens mätningar renderar för små värden för t ex fyrkantsvågformer.
Men det är ju liksom så att hela poängen med det resonemang jag försöker föra, att klargöra att och varför effektangivelser baserade på spänningsmätning + en massa antaganden, inte är sanna, även om de trots det kan vara användbara för den som vill få ett hum om t ex hur starkt man spelar eller förefintlig marginal till klippning.
2-ch skrev:Morello skrev:Mja, förstärkaren tar signalen så som den kommer; så länge inte amplitud eller derivata överskrider givna gränser spelar det ingen roll om signalen representerar musik, en testsignal eller något annat.
Detta är tyvärr en seglivad myt att så inte är fallet.
Bra, då har jag fått det klart för mig.
Den bryr sig inte om exemplet där den måste ge 4 gånger så mycket effekt vid 380Hz som vid 18Hz.
Fast tänker man på det så är det ju helt rimligt.
Sen har vi väl förskjutning mellan spänning och ström på tidsaxeln, spelar inte det heller någon roll?
Känner att vi i tråden bara lättat på locket och kikat in i kunskapens djupa avgrund.
Man kan inte begränsa reservationerna till att gälla amplitud och derivata när även lastimpedansen kommer med i ekvationen. Och det är väsentligt svårare än att man kan sätta strömbehovet till U/Z-min.
Tvärtom kan mycket specifika problen uppstå på grund av hur komplexa signaler, projicerade på högtalarens impedans, kortvarigt avkräver förstärkaren AVSEVÄRT mycket större strömmar än spänningen delat med impedansens lägsta värde.
Har med lite experiment lyckats skapa specifika komplexa signaler (från analysen av högtalarnas impedans) som med en specifik högtalare drar mer än 3 ggr större ström ur förstärkaren än levererad spänning delat med högtalarens minimpedans. 200 % mera kräver dock både en rejält varierande impedans oxh en ganska mycket testsignalletande. Men 50% större strömmar än verklig peak-spänning delat med högtalarens faktiska minimpedans, är oftast inte svåra att provocera fram.
Därmed inte sagt att normala musiksignalers odds att träffa dessa ”svåra mönster” för en given högtalare, är så stora.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Jammen, det vad ju 
