Kompression... Igen. Varför är det bra?

[JohanS]

Jag måste ställa mig på tvären och påstå att vid en snabb lyssning med ett gammalt soundblasterkort och ett Clas Ohlson-headset så uppfattade jag den med kompression som bättre. Det jämnades ut lite när man ökade volymen, men det känns som att "anläggningen" inte riktigt kan hantera större dynamik. Det är väl lite av tanken, att det ska gå att spela på vilken skit som helst, och att den subjektiva upplevelsen de första sekunderna ska vara att det låter bättre.

Om man ska drömma lite så skulle jag vilja kunna välja själv. Med rymligare format än CD och/eller internet så borde det inte vara en omöjlighet. Kanske säkrast att tillägga att den utan kompressor lät bättre på min vanliga stereoanläggning (trots att även den är ganska enkel) så att man inte blir hackkyckling mitt i allt ryggdunkande

[Kaffekoppen]

När du kollade om det lät bättre i bilen med komprimering i bilen, körde du då i hög fart, eller stod den stilla, med motrn av?

Jag kör nog alltid för fort...

Lyssnade i parkeringsgaraget, inne i stan och ut mot IKEA Kungens kurva (reklam).

/Magnus

[Svante]

Svante,

Du måste nog utveckla dig lite. Eller så ville du inte att någon skulle skriva något alls i den här tråden

<snip>

... så att den sticker ut i radion och därmed (av en för mig svårförståelig anledning) köps av flest konsumenter...

Det är just detta jag vill förstå. Jag vill inte nöja mig med att det är konstigt eller svårförståeligt, jag vill förstå varför det är så. Ett bra sätt att förstå sina fiender är att bli vän med dem, att försöka tänka som de gör. I detta måste man gå in med öppet sinne, för man kan ju tänkas hitta något som man inte vill, och gör man det så blir man klokare.

Jag tror nämligen att det finns ett antal fysikaliska och perceptuella faktorer som gör att flertalet konsumenter reagerar positivt på kompression i ett icke-hifi-perpektiv. Det är de jag vill ha fram.

[ljudatervinning]

Jag förstår popedhs frustration. Många försöker ju inte ens förstå att det kan finnas fördelar med kompression. Vill man inte förstå är det meningslöst att fortsätta diskussionen. Parterna kommer bara stånga sig blodiga med samma argument om och om igen.

Jag har själv en halv fot i branchen och kan försäkra att både musiker och lyssnare i väldigt många fall föredrar en dynamikfattigare inspelning. Tyvärr anser jag, men samtidigt förstår jag några av argumenten.

Otroligt få lyssnare lyssnar aktivt på musik. Största gruppen som lyssnar aktivt är antagligen jaszzpubliken och den "klassiska" publiken. Därför är också väldigt många klassiska skivor väldigt välljudande. Medelnivån ligger bra mycket lägre än på en pop-skiva.
Det kryllar av "audiofil"-bolag som spelar in klassisk musik.

En anledning till detta tror jag är att klassiska konserter i princip alltid görs "unplugged", dvs utan PA-anläggningar och annat. Publiken får då detta som referens och anser att det är "så det ska låta". En ytterligare orsak kan vara att musikerna är högre utbildade och skickligare på sina respektive instrument. (Nu är jag ute på hal is, men generellt så...)
Dessutom har man en konstnärlig ledare (dirigenten) som håller i hop orkestern och får den att arbeta mot samma mål.
Att man sedan medvetet använder dynamik som en viktig del av musiken är säkerligen en stor bidragande orsak. (Vem har sett dynamikanteckningar i noter för popmusik? Eller ens sett några noter... )

Inom pop/rock är referensen ofta PA-förstärkta konserter där "tryck" och röj är en stor del av musikens hjärta. Finlir och teknisk briljans är mycket sällan den viktiga komponenten.
Pop/rock musiker har ofta en helt anna bakrund än t.ex. jazzmusiker. Hur många källar jazz-spelande källarband finns det jämfört med rock dito?
Massor av Rockmusiker är helt självlärda eller uppväxta inom TBV/Studiefrämjandet etc. Man lär sig av att lyssna på andra och efterlikna sina idoler. Man läs sig heller inte att spela balanserat utan maxar alltid. Man litar på att ljudteknikern bidrar med sina kunskaper att mixa snyggt. Man till och med väljer ljudtekniker efter det sound de fixar till.

Jag står jag fortfarande fast vid min syn på studioteknikerns* arbete. Alltså att det ska vara ett rent objektivt sådant -men jag märker att skivbolagen inte anser det (ingen annan i tråden heller verkar det som). Det som menas med kreativt i min quote ovan är alltså att lägga till ett "eget sound" -vilket en producent i mina ögon får göra!

Att vara ljudtekniker är ett kreativt arbete. Det går inte att ratta ljud utan att tvingas välja mellan en oändlig massa parametrar. Hur skulle det fungera om ljudteknikern inte fick fatta några som helst beslut själv? Skulle producenten säga åt teknikern hela tiden, gör det gör så? Ganska dyra skivor vi skulle få då! Inte sällan är producenten och teknikern samma person.


En skicklig sångare/musiker behöver sällan dynamikbegränsas, då man kan hantera både röstens dynamik, samt kan kompensera sin volymökning genom att flytta sig längre från micken i starka partier, medan en mindre duktig inte kan detta. Ska man då hindra den mindre skickliga från att förmedla sin musik då eller?

[Almen]

Hård kompression användes redan under 60-talet (Revolution, någon?). Trummor och bas komprimerades hårt i studion, radiosinglar komprimerades likaledes hårt redan då.

Många upplever att en rocklåt utan hård kompression låter mesigt och tunt. Att diskutera mastring av en violinsonat samma dag som Foo Fighters nya singel är ungefär som att jämföra dagens lunch (currylammgryta) på Punjab med de halstrade pilgrimsmusslorna på Fiskekrogen. Olika målgrupp, olika budget, olika presentation (eller kompression) av smaker.

Jag håller för övrigt med om att ljudteknikerns jobb verkar vara underskattat här.

1. Vem var ljudtekniker på Pink Floyds mästerverk The Dark Side of the Moon? Vem tror att han enbart gjorde som han blev tillsagd?

2. Vilken ljudtekniker (sedermera framgångsrik producent) har ensam fått cred för det banbrytande trumsoundet på Peter Gabriels 3:e skiva som sedan kopierades av de flesta under 80-talet (Phil Collins var förste kopiator, det skall väl han ha cred för, kanske)?

[popedh]

Jag gissar att du, popedh, börjar känna dig frustrerad över arbetsuppgifterna, och väljer att i denna (pseudo)debatt ventilera alltings tillstånd.
Vad skulle kunna göras för att få den vanliga konsumenten att inse hur kraftigt dessa limiters distorderar musiken?
Vad skulle vi på faktiskt kunna göra för att detta skulle börja ventileras mer allmänt i massmedia, helst naturligtvis i TV?

Känner mig inte ett dugg frustrerad, faktiskt.
Jag följer normerna och försöker göra det på ett sätt där så många som möjligt skall bli nöjda...

[popedh]

Jag förstår popedhs frustration. Många försöker ju inte ens förstå att det kan finnas fördelar med kompression. Vill man inte förstå är det meningslöst att fortsätta diskussionen. Parterna kommer bara stånga sig blodiga med samma argument om och om igen.

Jag har själv en halv fot i branchen och kan försäkra att både musiker och lyssnare i väldigt många fall föredrar en dynamikfattigare inspelning. Tyvärr anser jag, men samtidigt förstår jag några av argumenten.

Otroligt få lyssnare lyssnar aktivt på musik. Största gruppen som lyssnar aktivt är antagligen jaszzpubliken och den "klassiska" publiken. Därför är också väldigt många klassiska skivor väldigt välljudande. Medelnivån ligger bra mycket lägre än på en pop-skiva.
Det kryllar av "audiofil"-bolag som spelar in klassisk musik.

En anledning till detta tror jag är att klassiska konserter i princip alltid görs "unplugged", dvs utan PA-anläggningar och annat. Publiken får då detta som referens och anser att det är "så det ska låta". En ytterligare orsak kan vara att musikerna är högre utbildade och skickligare på sina respektive instrument. (Nu är jag ute på hal is, men generellt så...)
Dessutom har man en konstnärlig ledare (dirigenten) som håller i hop orkestern och får den att arbeta mot samma mål.
Att man sedan medvetet använder dynamik som en viktig del av musiken är säkerligen en stor bidragande orsak. (Vem har sett dynamikanteckningar i noter för popmusik? Eller ens sett några noter... )

Inom pop/rock är referensen ofta PA-förstärkta konserter där "tryck" och röj är en stor del av musikens hjärta. Finlir och teknisk briljans är mycket sällan den viktiga komponenten.
Pop/rock musiker har ofta en helt anna bakrund än t.ex. jazzmusiker. Hur många källar jazz-spelande källarband finns det jämfört med rock dito?
Massor av Rockmusiker är helt självlärda eller uppväxta inom TBV/Studiefrämjandet etc. Man lär sig av att lyssna på andra och efterlikna sina idoler. Man läs sig heller inte att spela balanserat utan maxar alltid. Man litar på att ljudteknikern bidrar med sina kunskaper att mixa snyggt. Man till och med väljer ljudtekniker efter det sound de fixar till.

Jag står jag fortfarande fast vid min syn på studioteknikerns* arbete. Alltså att det ska vara ett rent objektivt sådant -men jag märker att skivbolagen inte anser det (ingen annan i tråden heller verkar det som). Det som menas med kreativt i min quote ovan är alltså att lägga till ett "eget sound" -vilket en producent i mina ögon får göra!

Att vara ljudtekniker är ett kreativt arbete. Det går inte att ratta ljud utan att tvingas välja mellan en oändlig massa parametrar. Hur skulle det fungera om ljudteknikern inte fick fatta några som helst beslut själv? Skulle producenten säga åt teknikern hela tiden, gör det gör så? Ganska dyra skivor vi skulle få då! Inte sällan är producenten och teknikern samma person.


En skicklig sångare/musiker behöver sällan dynamikbegränsas, då man kan hantera både röstens dynamik, samt kan kompensera sin volymökning genom att flytta sig längre från micken i starka partier, medan en mindre duktig inte kan detta. Ska man då hindra den mindre skickliga från att förmedla sin musik då eller?

Exakt... ))

[Kaffekoppen]

Jag har själv en halv fot i branchen och kan försäkra att både musiker och lyssnare i väldigt många fall föredrar en dynamikfattigare inspelning. Tyvärr anser jag, men samtidigt förstår jag några av argumenten.

Jag har inte riktigt förstått argumenten för att göra dynamikfattigare inspelningar. Oavsett om jag lyssnar aktivt, vilket jag väldigt sällan gör, eller slölyssnar, föredrar jag dynamikrika inspelningar.

Dessutom är det ju ett faktum att komprimmeringen ökar. Är vi överrens om att det komprimmeras för hårt idag, eller finns det lyssnare som förespråkar än hårdare komprimering? Beror det isåfall på att de saknar referensramar och intar mestadels av sin musik via hårt komprimmerade MP3-filer?

Edit: Dark Side of the moon är då verkligen en favorit, och jag är övertygad om att vi kan tillskrida ljudteknikern rätt stor del av det!

/Magnus

[The_Man]

Jag har inte riktigt förstått argumenten för att göra dynamikfattigare inspelningar. Oavsett om jag lyssnar aktivt, vilket jag väldigt sällan gör, eller slölyssnar, föredrar jag dynamikrika inspelningar.

Dessutom är det ju ett faktum att komprimmeringen ökar. Är vi överrens om att det komprimmeras för hårt idag, eller finns det lyssnare som förespråkar än hårdare komprimering? Beror det isåfall på att de saknar referensramar och intar mestadels av sin musik via hårt komprimmerade MP3-filer?

/Magnus

fördelen med komprimering är ju att att man hör allt i inspelning(dock kankse inte som det var tänkt från början) utan att ha så hög volym...för om det är stora killnader på ljudnivåena i musiken måste man ju ha ha ganska hög volym på för att höra dom svagare partierna...vilken fungerar bra hemma när man spelar musik men kanske inte är att rekomendera på en arbetsplats tex. där det finns andra saker än musiken man måste kunna höra, sina arbetskompisar osv.....samma sak i bilen, när man sitter i köket ja det är je igentligen bara när man sitter i tyst miljö och LYSSNAR på musik på komprimering är "dåligt"..och det är inte många som gör det, och dom få som gör det gör det väl heller inte så ofta......visst skulle man kunna göra 2 varianter av inspelningar, dels en komprimerad dels en icke komprimerad...men frågan är hur många som skulle betala för det(för det skull nog bli ganska mycket dyrare) dom flesta tycker ju att en cd skiva idag är för dyr.

[RogerGustavsson]

När det gäller "Dark side of the moon" är det Alan Parson som verkar ha haft en dubbelroll som tekniker/producent. Det framgår av hans egna hemsida att han har varit tekniker. På Pink Floyd's sida är det mera oklart men han nämns i varje fall. Är en av mina favoritskivor sedan jag köpte den för 33 år sedan. Har den ännu inte på CD men väl i två vinylversioner. Finns det någon CD-version som ska undvikas?

[PekkaJohansson]

Självklart ska duktiga tekniker ha credit! Vad vore George Martin utan Geoff Emerick och vad vore Brian Wilson utan Chuck Britz? Tyvärr blev också dessa mer effekttokiga ju längre tiden led. Jag har i andra sammanhang talat om mitten på 60-talet som en vattendelare varefter andelen goda popinspelningar sjunker märkbart. Undantag finns förstås.

Tekniskt dåliga sångare kan utbildas, får man hoppas, men den som behärskar sitt artisteri borde inte behöva finna sig i att stängas inne dynamiskt. Jag fick en smärre chock igår när jag plockade fram Whitney Houstons första album på USA-cd på Arista från 1985. Inte för att albumet på något vis är perfekt ljudtekniskt, men fröken Houstons röst, liksom pianot i introt till "The greatest love of all" har kvar det mesta av sin naturliga dynamik på ett sätt som man i stort sett aldrig hör numera. Lättare 80-tals-r'n'b är verkligen inte min favoritmusik, men nu blev jag sittande, som så ofta när tekniken tillåter att man närmar sig musiken. Jag kan inte minnas att någon protesterade mot dynamiken på det första Whitney-albumet. Uppenbarligen spelade också radiostationerna, med sin armada av kompressorer, låten utan att knorra.

Redan tre år senare, på 1988 års "One moment in time" är sångerskan så komprimerad att det inte hjälper hur mycket hon än tar i - rösten befinner sig ändå alltid på samma styrkenivå. Inte konstigt att fröken Houston sedemera gick ner sig i drogträsket...

Exemplen kan mångfaldigas. Tänk om skivbolagsfolket ville sätta sig ner och lyssna igenom ett tvärsnitt av de senaste 20 årens cd-produktioner - skulle det då komma till insikt..?

För att återgå till Svantes fråga - nej, jag ser inget positivt med dynamisk komprimering. Inte någon gång, inte i något sammanhang - så länge som den är producentstyrt och inte konsumentstyrd.

Med vänlig hälsning

Pekka

[popedh]

Jag har själv en halv fot i branchen och kan försäkra att både musiker och lyssnare i väldigt många fall föredrar en dynamikfattigare inspelning. Tyvärr anser jag, men samtidigt förstår jag några av argumenten.

Jag har inte riktigt förstått argumenten för att göra dynamikfattigare inspelningar. Oavsett om jag lyssnar aktivt, vilket jag väldigt sällan gör, eller slölyssnar, föredrar jag dynamikrika inspelningar.

Dessutom är det ju ett faktum att komprimmeringen ökar. Är vi överrens om att det komprimmeras för hårt idag, eller finns det lyssnare som förespråkar än hårdare komprimering? Beror det isåfall på att de saknar referensramar och intar mestadels av sin musik via hårt komprimmerade MP3-filer?

Edit: Dark Side of the moon är då verkligen en favorit, och jag är övertygad om att vi kan tillskrida ljudteknikern rätt stor del av det!

/Magnus

Hoppas verkligen inte att vi hittar någon här som förespråkar hårdare;)

[Haakan_W]

hoppas popedh tar åt sig lite av vad vi säger

jag kanske missade det om nån frågat tidigare...men vilka skivor har er studio framställt samt vilka är guldkornen bland dom?

[Kaffekoppen]

visst skulle man kunna göra 2 varianter av inspelningar, dels en komprimerad dels en icke komprimerad...men frågan är hur många som skulle betala för det(för det skull nog bli ganska mycket dyrare) dom flesta tycker ju att en cd skiva idag är för dyr.

Det är inte tryckerikostnaden/hanteringen som gör skivan så dyr

Men argumentet att komprimmerad musik fungerar bättre på arbetet eller möjligen i bilen (mindre övertygad) kan jag köpa. Frågan är dock hur ofta man lyssnar på skivor på jobbet. Där torde det vara radio som gällde i de flesta fall.

Det kanske vore på sin plats att servera radiostationer en specialutgåva, så som skett tidigare, och låta skivorna ha sitt fulla dynamikomfång som såväl artister, producenter och ljudtekniker troligen föredrar, medans skivbolagen ser till andra värden än det konstnärliga. ... Kalla det radioutgåva - och ha det som försäljningsargument, "vi har anpassat musiken så att den skall låta så bra som möjligt för den stora gruppen av era radiolyssnare". Låter som ett argument som vilken kommersiell radiostation som helst skulle köpa

...Förresten så komprimerar ju radiostationerna redan nu den komprimmerade musiken de får

/Magnus

/Magnus

[Almen]

Roger: Faktum är att det verkar som att den allra första CD-utgåvan har sämst ljud. Högst rekommendation på SACD-utgåvan, följd av återutgivningen på CD som kom 1998(?).

Och Alan Parsons, som han faktiskt heter. Han står som tekniker (Pink Floyd står som producent. Förresten, vem av dem är egentligen Pink?)), men hade säkert mycket kreativ input att komma med under inspelningen.

Svaret på fråga 2 är Hugh Padgham. En doldis, men icke desto mindre en personlig favorit.

[popedh]

Självklart ska duktiga tekniker ha credit! Vad vore George Martin utan Geoff Emerick och vad vore Brian Wilson utan Chuck Britz? Tyvärr blev också dessa mer effekttokiga ju längre tiden led. Jag har i andra sammanhang talat om mitten på 60-talet som en vattendelare varefter andelen goda popinspelningar sjunker märkbart. Undantag finns förstås.

Tekniskt dåliga sångare kan utbildas, får man hoppas, men den som behärskar sitt artisteri borde inte behöva finna sig i att stängas inne dynamiskt. Jag fick en smärre chock igår när jag plockade fram Whitney Houstons första album på USA-cd på Arista från 1985. Inte för att albumet på något vis är perfekt ljudtekniskt, men fröken Houstons röst, liksom pianot i introt till "The greatest love of all" har kvar det mesta av sin naturliga dynamik på ett sätt som man i stort sett aldrig hör numera. Lättare 80-tals-r'n'b är verkligen inte min favoritmusik, men nu blev jag sittande, som så ofta när tekniken tillåter att man närmar sig musiken. Jag kan inte minnas att någon protesterade mot dynamiken på det första Whitney-albumet. Uppenbarligen spelade också radiostationerna, med sin armada av kompressorer, låten utan att knorra.

Redan tre år senare, på 1988 års "One moment in time" är sångerskan så komprimerad att det inte hjälper hur mycket hon än tar i - rösten befinner sig ändå alltid på samma styrkenivå. Inte konstigt att fröken Houston sedemera gick ner sig i drogträsket...

Exemplen kan mångfaldigas. Tänk om skivbolagsfolket ville sätta sig ner och lyssna igenom ett tvärsnitt av de senaste 20 årens cd-produktioner - skulle det då komma till insikt..?

För att återgå till Svantes fråga - nej, jag ser inget positivt med dynamisk komprimering. Inte någon gång, inte i något sammanhang - så länge som den är producentstyrt och inte konsumentstyrd.

Med vänlig hälsning

Pekka

Jag älskar att komprimera sång stenhårt , och i popmusik är det enligt mig ett måste... När det är en tät ljudbild... men man använder det inte i första hand för att ta bort dynamik, utan för att skapa dynamik. Långa attacktider gör konsonanterna tydligare vilket gör att hela sången kommer fram bättre... dessutom så vill man ofta i pop/rocksammanhang ta vara på proximityeffekten för fetheten i sångens skull.. därför vill man inte att sångaren alltid använder sin mikteknik... det för kompressorn sköta istället..... Vi använder alltid La2a på sång och den har vart standard sedan mitten på 50 talet.. så folk är så vana att höra den att det nästan låter konstigt utan...

Jag tror det är viktigt att vi inte blandar ihop musikstilarna här...
bandar jag jazz så komprimerar jag inte alls tex.

[Max_Headroom]

Exemplen kan mångfaldigas. Tänk om skivbolagsfolket ville sätta sig ner och lyssna igenom ett tvärsnitt av de senaste 20 årens cd-produktioner - skulle det då komma till insikt..?

Varfør skulle skivbolagen bry sig om dom inspelningar som gjorde før 20 år sedan? Många (dom flesta) går ju inte att køpa, utan finns bara att ladda hem som mp3or, något som skivbolagen vill att folk ska sitta i fængelse før. Længe.

Næ, gløm skivbolagen. Dom ær inte en del av løsningen, dom ær en del av problemet. Løsningen ligger i att skivbolagen førsvinner och folk børjar lyssa på musik live.

[Jocke]

När det gäller "Dark side of the moon" är det Alan Parson som verkar ha haft en dubbelroll som tekniker/producent. Det framgår av hans egna hemsida att han har varit tekniker. På Pink Floyd's sida är det mera oklart men han nämns i varje fall. Är en av mina favoritskivor sedan jag köpte den för 33 år sedan. Har den ännu inte på CD men väl i två vinylversioner. Finns det någon CD-version som ska undvikas?

Roger: Faktum är att det verkar som att den allra första CD-utgåvan har sämst ljud. Högst rekommendation på SACD-utgåvan, följd av återutgivningen på CD som kom 1998(?).

Jag har tyvärr ingen LP kvar. Rensade ut den första för att den var sönderspelad och förlorade den andra i en separation

Men det här är ju ett "vax" (hmm) som är svårt att leva utan. Så det blev en CD-version 1992 - Twentieth Anniversary Edition. Den lär vara digitalt remastrad av Doug Sax, Mastering Lab LA. Remastering är supervised av James Guthrie. jag tycker att det låter bra men det kan ju bero på att jag gillar musiken. Känner någon till killarna ovan? Brukar de göra ett bra jobb eller har de komprimerat sönder denna eminenta skapelse?

/Jocke

[Almen]

Jocke: Kan vara 1992 som CD-utgåvan kom - jag hade för mig att det var 25-årsjubileet (kom den inte 1973? 20-årsutgåvan borde varit 1993, i sådana fall.).

James Guthrie har nog koll. Han har "superviserat" även SACD-utgåvan. Finns en intressant avskrift av en presskonferens där han berättar litet om ommixningen till flerkanal: Guthrie

[RogerGustavsson]

Kollade lite mera på Alan Parsons hemsida.

Question. Will Alan ever work with Pink Floyd again?
Answer. Alan says, "I would love to. I always felt that we made a great team. The main reason why we didn't do anything together after Dark Side was that my own career as producer and artist was blossoming. Contrary to popular belief, I do not earn royalties on Dark Side. If I was to work with them again, it would be nice to get one!" David Gilmour performs a soaring solo on Return To Tunguska, the opening track on A Valid Path.

Efter Dark side of the moon blev det alltså producerande och musicerande.

SACD-versionen ni talar om har alltså ett välljudande CD-spår?

[Jocke]

Almen: Det går rysningar längs ryggraden vid tanken på Dark side of the moon i fler än 2 kanaler. Det är ju anledning nog att skaffa ett hembiosystem! Men vilket jobb, jag blir ju trött redan efter att ha läst en bit!

Roger: SACD-versionen innehåller uppenbarligen flera olika spår så man kan passa på att jämföra olika mix/utgåvor.

Vi är nog lite off topic men jag ska ta upp tråden: Vet någon vad de använt för kompressor? Knappast "Bricklimiter" vid den tidpunkten!

/Jocke

[Almen]

Roger: Japp, det är en hybrid-SACD. Jag vet inte om CD-spåret är ytterligare en ommastring, och har heller inte jämfört. SACD-stereon låter så fantastiskt bra, så jag har inte haft anledning att lyssna på CD-spåret. Lyssnade litet på surroundspåret hemma hos en viss högtalartillverkare i Täby, och som du säger Jocke: det är anledning nog att skaffa surround. Läs några recensioner om du vill ha fler rysningar...

Enligt en recension på highfidelityreview.com är CD-spåret så bra att det "...takes the two-channel track to a new level as well. The fidelity of the disc, even from a CD player, was still decidedly better than the Mobile Fidelity disc." For what it's worth...

[hifirocker]

Instämmer i hyllningskören till Dark side of the moon SACD-hybridutgåvan. Både SACD och CD-spåret låter utmärkt i mina öron.

[Nattlorden]

Även om jag i princip hatar allt vad kompression heter, så får jag säga att en hel del kompression räddade upp den låt jag och kompisar till mig gjorde hemma hos mig för ett tag sedan. Nu är vi ju inga experter på att sjunga, men kompressionen gjorde det tolererbart att lyssna på.

Likaså min sologitarr behövdes tryckas till för att låta som vi ville. Troligtvis skulle jag aldrig kunna spela så att det blev så bra på egen hand.

Det jag vill komma fram till är nog faktumet att kompression är kanske enda sättet att få ut något ur undermåliga artister. Däremot tror jag fortfarande att riktiga musiker mår bäst av att inte röras utan en kompressor.

[IngOehman]

Svante,

Du måste nog utveckla dig lite. Eller så ville du inte att någon skulle skriva något alls i den här tråden <snip>

... så att den sticker ut i radion och därmed (av en för mig svårförståelig anledning) köps av flest konsumenter...

Det är just detta jag vill förstå. Jag vill inte nöja mig med att det är konstigt eller svårförståeligt, jag vill förstå varför det är så. Ett bra sätt att förstå sina fiender är att bli vän med dem, att försöka tänka som de gör. I detta måste man gå in med öppet sinne, för man kan ju tänkas hitta något som man inte vill, och gör man det så blir man klokare.

Jag tror nämligen att det finns ett antal fysikaliska och perceptuella faktorer som gör att flertalet konsumenter reagerar positivt på kompression i ett icke-hifi-perpektiv. Det är de jag vill ha fram.

Jaha...

Jag tror att världen är ryggen på en sköldpadda, och nu vill jag har fram bevis för att det är så!!!


Allvarligt talat:
Man kan tro vad som helst. Men att starta en diskussion med en hypotes, och sedan diktera att den inte får ifrågasättas utan bara stärkas med nya spekulationer, det är ett väldig märkligt och helt ovetenskapligt agerande.

Jag som undersökt de psykoakustiska fenomenen tämligen noga med avseende på kompression, våga säga att:

Jag VET att praktiskt taget INGEN föredrar en komprimerad version, annat än om man fråntas makten över volymkontrollen (det vill säga att det blir starkare på grund av komprimeringen).

Detta ovanstående gäller för komprimering efter mixning, och det gäller oavsett anläggning - och det gäller oavsett musik! Jag har hittills faktiskt aldrig stött på några undantag.

Att då se att hypotesen om motsatsen lanceras som en "sanning som inte behöver bevisas" (som inte ens får ifrågasättas i tråden ) är störande. Att se det framställas som ett axiom alltså, som skall ges stöd för och som skall "förklaras psykoakustiskt" i tråden! Det blir nästan en absurd upplevelse att se ett sådant trådämne.


Att saker komprimeras är förstås inte beroende på någon slump, det har orsaker. Med de har ingenting med psykoakustik att göra - det har med radiolyssningsbeteenden att göra.

Folk som lyssnar på radio rör ju inte på volymkontrollen medan de letar efter nya stationer.


Det är detta beteende som lett till det escallerande komprimeringsvansinnet, och (här kommer något viktigt!):
Det är något som inte bara hifi-människor reagerat på - detsamma gäller för många, många som arbetar professionellt med musikproduktion (musiker, producenter och i synnerhet ljudtekniker!).


Jag som ritar inspelningsstudior stöter på denna diskussion nästan varenda vecka nuförtiden, och att kalla detta för en konflikt mellan hifi-människor och ljudtekniker är helt verklighetsfrånvänt. Det finns ett litet antal ljudtekniker jag stött på (och lite flera mastringstekniker) som försvarar även de värsta avarterna av musikstympning med hjälp av kompressorer, men den övervägande majoriteten står på samma sida som hifi-människorna!


Därmed vill jag säga att hela idén att "lära känna sin fiende" är kontraproduktiv. Fienden är ett fenomen - det är inte några grupper människor. Möjligen skulle man kunna säga att den enda riktigt stora fienden är "bristen på regel för radioutsändning som begränsar medelvärdet till -20 dB".

Får vi en sådan regel så kommer kompressionsvansinnet att vara ett minne blott*.


Vh, iö

- - - - -

*Fast bruket av kompressorer i konstens tjänst kommer förstås inte att upphöra, ej heller "missbruk på grund av okunskap", men det viktiga är att ett idiotiskt incitament att förstöra kommer att försvinna.

[Jocke]

Så en kompetenshöjning hos ljudtekniker på radion skulle kunna vara en del av problemets lösning då...? (förutom ny standard)

/J

[IngOehman]

En ny standard räcker. Kompetens är förvisso alltid bra att ha, men högre kompetens hjälper föga när det är förutsättningarna runt omkring som decimerar slutresultatets kvalitet. Jag önskar ALLA en högre kompetens, men ser inget skäl att specifikt peka ut ljudtekniker som en grupp som har för låg kompetens.

Men visst, det vore nog både nyttigt och kul för många med lite tilläggsutbildning och mera detaljkunskap om ljudets fysik. Tyvärr har de flesta ljudtekniker inte fått chansen att göra en massa förutsättningslösa inspelningsexperiment, och nog vore det bra om alla inspelningstekniker kunde läsa partitur och arrangera lite. Tyvärr brukar inte inspelningstekniker av sina arbetsgivare erbjudas tilläggsutbildningar med jämna mellanrum.

Vem var ljudtekniker på Pink Floyds mästerverk The Dark Side of the Moon? Vem tror att han enbart gjorde som han blev tillsagd?

Det var ju Alan Parsons! (I övrigt var hela bandet kollektiv producent, det fanns ingen extren producent alls. Det finns mycket som tyder på att Roger Waters hade en tongivande producentroll)

Däremot är det inte Alan Parsons som är skyldig till det EXTREMT illa sönderkomprimerande som gjordes för den version som släpptes på CD.

Kan tillägga att den senare SACD-versionen är avsevärt mycket bättre därvidlag, fast nivå-idiotin har de inte helt kunnat överge, så den har pressats upp så att den faktiskt klipper! Bättre än komprimering dock, eftersom den bara klipper i transienter, man VARFÖR???


Vh, iö

- - - - -

PS. Kan tillägga att Alan Parsons är en mycket trevlig person! Honom är det mycket kul att diskutera ljudteknik och musikproduktion med.

[Pinnick]

är DSOTM så välljudande? jag tycker den låter gammalt och sunkigt och rassligt Jag har bara hört den I DTS-version men ändock. Näe då tycker jag bitvis "In Absentia" och "Deadwing" med P.T låter betydligt bättre. Speciellt Stevens röst låter fantastiskt ibland.

mvh
/Pinnick

[IngOehman]

Både CD- och DTS-versionerna är väldigt dåliga.

SACD-versionen är den bästa (men kom ihåg att det är programmaterial som är >33 år gammalt, när ljudteknikbetyget sätts).


Vh, iö

[Jocke]

En ny standard räcker. Kompetens är förvisso alltid bra att ha, men högre kompetens hjälper föga när det är förutsättningarna runt omkring som decimerar slutresultatets kvalitet.

Om motivet för (överdriven) kompression handlar om att låtarna sk "sticka ut" ur radion (som någon formulerade det) kan man kanske tänka sig att insikten om saker och tings tillstånd skulle motivera radiotekniker att ta egen kontroll över det här! Åtminstonde vissa media (public service) är ju inte sena att påpeka att de står oberoende. De vill väl knappast att skivbolagen ska styra ?

/J