Nimbus Records, den råa verkligheten?

[Strmbrg]

Jag har just lyssnat runt lite på Nimbus inspelningar. Tidigare har jag avfärdat dem som lite konstiga. Väldigt mycket lokalklang, inte den där tydligheten mellan instrumenten som jag är van vid att höra. Men efter ett tag började jag reflektera över om det inte snarast är ganska likt den allt annat än tillrättalagda konsertsalsverkligheten.

Kommentarer?

[goat76]

Var kan man lyssna, finns musiken på Tidal?

[Strmbrg]

Var kan man lyssna, finns musiken på Tidal?

Visst!
https://tidal.com/album/59657655
https://tidal.com/album/53884781
https://tidal.com/album/55894038

[hifikg]

Nimbusskivor var bland det sista jag köpte innan vinylen försvann från hyllorna. Brukade skicka efter från England, eller var det Skottland? Varje gång en skiva anlände med posten var en högtidsstund. Borde ha ett gäng någonstans. Upplevde dem som otroligt spännande upptagningar med en annan akustik och annan ljudbild än motsvarande musikstycken på t ex DG. Men så lirade de väl på någon form av originalinstrument i speciellt utvalda lokaler (kyrkor?). Kanske ett skäl att veva igång grammofonen ännu en gång.

[Strmbrg]

Nimbusskivor var bland det sista jag köpte innan vinylen försvann från hyllorna. Brukade skicka efter från England, eller var det Skottland? Varje gång en skiva anlände med posten var en högtidsstund. Borde ha ett gäng någonstans. Upplevde dem som otroligt spännande upptagningar med en annan akustik och annan ljudbild än motsvarande musikstycken på t ex DG. Men så lirade de väl på någon form av originalinstrument i speciellt utvalda lokaler (kyrkor?). Kanske ett skäl att veva igång grammofonen ännu en gång.

Hanover Band är en av orkestrarna som förekommer. De lirar på tidstrogna prylar.

[dewpo]

Jag har nu lyssnat på ett av exemplen, Och vad ska ja säga?

Jo jag får väl använda mig av en klyscha som personer som inte förstår en genre brukar använda.
”-Det låter väll som all annan barockmusik!”

Nej jag kan inte förstå annat än att det låter helt okej!

Volym normaliseringen skvallrar om att dynamiken är god!

E4E7EE73-0B39-4B48-A7EE-22AEC3CD850A.jpeg (190.96 KiB) Visad 7339 gånger

[Strmbrg]

:D Jag har nu lyssnat på ett av exemplen, Och vad ska ja säga?

Jo jag får väl använda mig av en klyscha som personer som inte förstår en genre brukar använda.
”-Det låter väll som all annan barockmusik!”

Nej jag kan inte förstå annat än att det låter helt okej!

Okay, ja man kanske bör vara lite in-nördad på genren för att värdera "soundet". Kanske.

[Bill50x]

:D Jag har nu lyssnat på ett av exemplen, Och vad ska ja säga?

Jo jag får väl använda mig av en klyscha som personer som inte förstår en genre brukar använda.
”-Det låter väll som all annan barockmusik!”

Nej jag kan inte förstå annat än att det låter helt okej!

Okay, ja man kanske bör vara lite in-nördad på genren för att värdera "soundet". Kanske.

Nej, man behöver inte vara nörd. Har bara hunnit igenom det första exemplet från Tidal och det låter alldelses jättebra, tom i mina datorhögtalare. Det låter väldigt sammanhållet och äkta, inte med detaljskärpan på varje instrument som brukligt.

Har väl några Nimbus från vinyltiden, ska leta upp dem och lyssna.

/ B

[hifikg]

Nimbusskivor var bland det sista jag köpte innan vinylen försvann från hyllorna. Brukade skicka efter från England, eller var det Skottland? Varje gång en skiva anlände med posten var en högtidsstund. Borde ha ett gäng någonstans. Upplevde dem som otroligt spännande upptagningar med en annan akustik och annan ljudbild än motsvarande musikstycken på t ex DG. Men så lirade de väl på någon form av originalinstrument i speciellt utvalda lokaler (kyrkor?). Kanske ett skäl att veva igång grammofonen ännu en gång.

Hanover Band är en av orkestrarna som förekommer. De lirar på tidstrogna prylar.

Minns jag rätt att de spelade in allt i ett svep utan omtagningar och redigering också?

[Strmbrg]

[
...inte med detaljskärpan på varje instrument som brukligt.

Har väl några Nimbus från vinyltiden, ska leta upp dem och lyssna.

/ B

Ja, det är väl just det. Att man kanske har vant sig vid att det skall vara mer eller mindre "hifi-polerat" det man lyssnar på hemma.
(Jodå, jag vet vad hifi betyder, så nu var det snarast lite av ironi i min formulering.)

Hifi-nörden värderar nog just detaljer, tydlighet, skärpa, exakt instrumentplacering och sådant väldigt högt. Det kanske ger en känsla av apparat- och teknik-precision som också har ett stort nörd-fokus.
Liksom helt oaktat hur småstökigt det faktiskt låter på riktigt där ute.

[Tangband]

Jag har just lyssnat runt lite på Nimbus inspelningar. Tidigare har jag avfärdat dem som lite konstiga. Väldigt mycket lokalklang, inte den där tydligheten mellan instrumenten som jag är van vid att höra. Men efter ett tag började jag reflektera över om det inte snarast är ganska likt den allt annat än tillrättalagda konsertsalsverkligheten.

Kommentarer?

Det skulle vara intressant att få veta vilka mikrofoner och ljudkort/ mixer de använder

Man brukar nämna critical distance som en av de första grejorna man bör lära sig då man spelar in med mikrofoner.
Det avstånd ( som är helt beroende på akustiken i lokalen ) där direktljudet från instrumentet upplevs lika starkt som akustiken. Vissa ljudtekniker går och klappar sina händer för att hitta rätt mik- avstånd.
I många lokaler verkar critical distance vara kring en meter från instrumentet.
Placerar man miken på lyssningsplats i en sådan lokal så tar miken upp mer akustik än direktljudet från instrumentet.
Då låter det ofta avlägset och kanske otydligt då man spelar upp musiken i högtalarna hemma.
————————————
Här är en väldigt bra länk :

”This is a stereo recording configuration at Hyperion's normal location at Henry Wood Hall in London, June 2003. Marc-André Hamelin is recording a Nikolai Kapustin CD. (Hyperion CDA67433). An excellent CD with rare piano music, by the way!

They are using omni-directional mikes but these are placed at a rather lengthy distance from the top of the instrument. The placement at the top gives less treble, as the piano gives more higher frequencies in two loops; directly at a 90 degree angle and from the curve of the piano. The resulting sound from the top of the instrument will be bass heavy, and the stereo image of the instrument will be a bit narrow.

But the placement of the mikes far away from the instrument accounts for most of the problems heard on the CD. There are too many early and late reflections, and very little of direct sound. The result is an unclear sound, especially in the bass register. The unusual placement of the mikes adds unfortunately to the already dark sound picture. This sound quality is, in my opinion, a problem with many of the Hyperion CD's and, by the way, many recordings produced in England. Some of us here in Sweden call this phenomena: "the English sound". That means, unfortunately, an unclear and distant recording quality.


http://www.torgny.biz/Recording%20sound_3.htm

[lennartj]

Så synd att jag missade vinylutgåvorna från Nimbus. Jag har bara CDn Nimbus Natural sound Vol.2 NIM5015 som nästan bara innehåller orkestermusik och är inspelad med the Calrec Soundfield Microphone som blev färdig i slutet av 70-talet. Den hade 4 mikrofonkapslar i tetraederformation och en mycket komplex mixer/matrisbox som kan ta ut signaler motsvarande vilka riktningar som helst. Priset var över 4.000 GBP vilket var svindlande på den tiden.
Jag har lyckan att ha kommit över ett par Calrec kapslar som monomikrofoner. De finns med lite olika rikningskaraktäristiker. Mina har den originella egenheten att vara normala cardioider ner till några hundra Hz och övergår snabbt till rundtagande därunder. Perfekt för kör och orgel i ORTF-uppställning då jag slipper det typiska basfalllet.

[RogerJoensson]

Här är en väldigt bra länk :

”This is a stereo recording configuration at Hyperion's normal location at Henry Wood Hall in London, June 2003. Marc-André Hamelin is recording a Nikolai Kapustin CD. (Hyperion CDA67433). An excellent CD with rare piano music, by the way!

They are using omni-directional mikes but these are placed at a rather lengthy distance from the top of the instrument. The placement at the top gives less treble, as the piano gives more higher frequencies in two loops; directly at a 90 degree angle and from the curve of the piano. The resulting sound from the top of the instrument will be bass heavy, and the stereo image of the instrument will be a bit narrow.

But the placement of the mikes far away from the instrument accounts for most of the problems heard on the CD. There are too many early and late reflections, and very little of direct sound. The result is an unclear sound, especially in the bass register. The unusual placement of the mikes adds unfortunately to the already dark sound picture. This sound quality is, in my opinion, a problem with many of the Hyperion CD's and, by the way, many recordings produced in England. Some of us here in Sweden call this phenomena: "the English sound". That means, unfortunately, an unclear and distant recording quality.


http://www.torgny.biz/Recording%20sound_3.htm

Om det är den här skivan som sågades så håller jag inte med. Jag köpte faktiskt en FLAC-kopia! Tack för tipset!
https://www.hyperion-records.co.uk/dc.asp?dc=D_CDA67433
Den kanske är en smula avrundad i diskanten (lite för stor diameter på omnimikarna? eller ett rum som gör att det faktiskt låter så...), men jämfört med det överdrivna ljudet på mycket närmickat så föredrar jag en sådan här helhet.

[RogerGustavsson]

Så synd att jag missade vinylutgåvorna från Nimbus. Jag har bara CDn Nimbus Natural sound Vol.2 NIM5015 som nästan bara innehåller orkestermusik och är inspelad med the Calrec Soundfield Microphone som blev färdig i slutet av 70-talet. Den hade 4 mikrofonkapslar i tetraederformation och en mycket komplex mixer/matrisbox som kan ta ut signaler motsvarande vilka riktningar som helst. Priset var över 4.000 GBP vilket var svindlande på den tiden.
Jag har lyckan att ha kommit över ett par Calrec kapslar som monomikrofoner. De finns med lite olika rikningskaraktäristiker. Mina har den originella egenheten att vara normala cardioider ner till några hundra Hz och övergår snabbt till rundtagande därunder. Perfekt för kör och orgel i ORTF-uppställning då jag slipper det typiska basfalllet.

Fast det är väl rätt normalt att cardioider är mindre riktade ju lägre i frekvens man kommer?
(Har för övrigt haft lite kontakt med en av konstruktörerna av Soundfield-mikrofonen, han bor sedan länge i Australien. Han är aktiv på MicBuilder-forumet.)

[Kralle]

Om det är den här skivan som sågades så håller jag inte med. Jag köpte faktiskt en FLAC-kopia! Tack för tipset!
https://www.hyperion-records.co.uk/dc.asp?dc=D_CDA67433

+1
Köpte också en kopia. Mycket bra.
Föredrar Hyperions mikplacering jämfört med t ex denna
https://tidal.com/browse/track/108016631
https://open.spotify.com/track/70FROKEH ... bIXQwvr4aw

[lennartj]

Mina har den originella egenheten att vara normala cardioider ner till några hundra Hz och övergår snabbt till rundtagande därunder. Perfekt för kör och orgel i ORTF-uppställning då jag slipper det typiska basfalllet.

Fast det är väl rätt normalt att cardioider är mindre riktade ju lägre i frekvens man kommer?
(Har för övrigt haft lite kontakt med en av konstruktörerna av Soundfield-mikrofonen, han bor sedan länge i Australien. Han är aktiv på MicBuilder-forumet.)

Visserligen, men mina låter något fylligare i botten än brukligt på längre avstånd och jag skulle inte rekommendera dem för närmikning.
För 10 år sedan fanns nästan inget på nätet om Calrecs mikrofontillverkning, som lades ner omkring1990, men på senare har jag sett att det skrivs lite om dem, men inte om Soundfield, utan de vanliga.
En anställd fick köpa både rättigheter och utrustning för att fortsätta tillverkningen, och lär hålla på ännu om någon är intresserad, men nu heter de Hebden. Han har samlat på sig beställningar ett år i taget och byggt en batch.
De nytillverkade är inte direkt prisvärda om man inte specifikt är ute efter deras små egenheter.

[Strmbrg]

Nå, låter Nimbus inspelningar realistiskt?

[Bill50x]

Nå, låter Nimbus inspelningar realistiskt?

Ja.

/ B

[RogerGustavsson]

Visserligen, men mina låter något fylligare i botten än brukligt på längre avstånd och jag skulle inte rekommendera dem för närmikning.

Det där är ett val tillverkaren gör, vid vilket avstånd man tänkt sig de ska användas på. En del har omkopplare för det. Flint hade någon mikrofon från Milab eller Pearl som hade rejäl höjning i basen för att användas på avstånd. Tror Neumann, Sennheiser, AKG m.fl. också hade sådan anpassningar för att kunna passa på lite längre avstånd. Bertil Alving använder korrektion om så behövs där han använt riktade mikrofoner, något han nämnde vid Larsen-träffen i Skillingaryd för många år sedan. I artikeln om NOOLOM visar IÖ några kurvor om vad som händer vid långa avstånd med riktade mikrofoner, http://user.faktiskt.io/RogerGustavsson ... oolom3.jpg

[Tangband]

Nå, låter Nimbus inspelningar realistiskt?

Ja.

/ B

Ja, ivartfall i lurar . Har inte hunnit jämföra med högtalarna än

[radelius]

Tycker de låter bra i lurar men för distanserat via högtalare. Det är som att sitta längst bak på en jättearena

[Strmbrg]

Beetans symfonier har en lite jobbigt bullrig puk-klang tycker jag.
Tyckandet baseras på att jag störs lite av det. Inte på realism-nivå-bedömning.

https://tidal.com/track/55894043

[goat76]

Men det verkar vara som så att om man verkligen ska ta del av den inspelningsteknik som Nimbus Records använde sig av så bör det avlyssnas på annat sätt än i en vanlig stereo-konfiguration. Det verkar göra sig extra bra i en VR-miljö, alternativt kanske i ett Dolby Atmos surroundsystem.


Nimbus was founded in 1972 by the late bass singer Numa Labinsky,[1] and the brothers Michael and Gerald Reynolds, and has traditionally been based at the Wyastone Leys mansion site, near Monmouth and the English/Welsh border. A core technical aspect of the company's recording philosophy was the early adoption of the Ambisonic surround-sound system invented by a group of British researchers[2] including the late mathematician and recording engineer Michael Gerzon. The recordings have been made with a single-point array of microphones developed by Dr Jonathan Halliday,[3] which is equivalent to a form of soundfield microphone, encoded into stereo-compatible 2-channel Ambisonic UHJ Format and released on conventional stereo media.

An Ambisonic decoder is required to experience such recordings in their truest, surround-sound, form. These have never been widely available, so Nimbus recordings are typically experienced as undecoded UHJ, which is compatible with normal stereo reproduction.

The emergence of home-theatre systems with increasing emphasis on surround playback offers opportunities for domestic listeners to experience at least some of Nimbus' many hundred Ambisonic recordings in their original condition. For example, the company has issued a series of "DVD Music" recordings in which the original 2-channel UHJ masters have been decoded to loudspeaker feeds and issued on conventional DVD-Audio/Video surround format discs. In addition, Nimbus recordings are now often recorded in Ambisonic B-Format, which can be decoded directly to a multichannel surround format compatible with conventional multichannel discs such as DVD or DTS-CD.


Här är en intressant video-serie i 7 delar som fördjupar sig i Ambisonic surround-sound och hur det används i nutida 360 graders media.

[RogerJoensson]

Problemet med sådana mikar (som på förhandsbilden i andra videon i inlägget ovan) är att när man blandar mikrofonkanalerna (vilket man gör för att får fram de olika riktverkan), så resulterar det gärna i diskansutsläckning/dämpning i vissa vinklar jämfört andra vinklar (alltså en tonkurva som varierar lite "speciellt"). Det både hörs och syns i mätningar (en skavank som man gärna undviker att diskutera). Jag experimenterade lite grann med liknande teknik för ett antal år sedan, men övergav det pga av dessa problem (som var värre än jag förväntat mig) och eftersom jag hade ett annat mål. Det tar dock inte bort de intressanta möjligheterna att styra riktverkan lite hur som helst, vilket ju kan vara väldigt användbart.

[Torrowitz]

Här är en väldigt bra länk :

”This is a stereo recording configuration at Hyperion's normal location at Henry Wood Hall in London, June 2003. Marc-André Hamelin is recording a Nikolai Kapustin CD. (Hyperion CDA67433). An excellent CD with rare piano music, by the way!

They are using omni-directional mikes but these are placed at a rather lengthy distance from the top of the instrument. The placement at the top gives less treble, as the piano gives more higher frequencies in two loops; directly at a 90 degree angle and from the curve of the piano. The resulting sound from the top of the instrument will be bass heavy, and the stereo image of the instrument will be a bit narrow.

But the placement of the mikes far away from the instrument accounts for most of the problems heard on the CD. There are too many early and late reflections, and very little of direct sound. The result is an unclear sound, especially in the bass register. The unusual placement of the mikes adds unfortunately to the already dark sound picture. This sound quality is, in my opinion, a problem with many of the Hyperion CD's and, by the way, many recordings produced in England. Some of us here in Sweden call this phenomena: "the English sound". That means, unfortunately, an unclear and distant recording quality.


http://www.torgny.biz/Recording%20sound_3.htm

Om det är den här skivan som sågades så håller jag inte med. Jag köpte faktiskt en FLAC-kopia! Tack för tipset!
https://www.hyperion-records.co.uk/dc.asp?dc=D_CDA67433

Den kanske är en smula avrundad i diskanten (lite för stor diameter på omnimikarna? eller ett rum som gör att det faktiskt låter så...), men jämfört med det överdrivna ljudet på mycket närmickat så föredrar jag en sådan här helhet.

Hej! Roligt att ni hittar till ovanlig musik och med Marc-André Hamelin! Jag skulle inte kalla det att tala om vad som händer när man placerar mickarna på ett visst sätt, är att ”såga skivan”. Det är ett alldeles för grovt uttryck anser jag. Jag påpekade vilket ljud man får om man placerar mickarna nära spetsen av flygel, att det blir suddigare och basorienterat. Basen kommer dessutom tidigare än diskanten, då de ligger nära i denna position och diskanten långt bort. Precis motsatsen om man som mer normalt är spelar in flygeln framifrån från lyssnaren sett. Man får också en smal ljudbild som inte motsvarar hur en flygel klingar i verkligheten. Jag har t.o.m. ett antal skivor där man t.o.m. vänt basen som ska komma från höger, så att den i dessa inspelningar ligger bakom diskanten eller till vänster i ljudbilden? För övrigt så rekommenderade jag varmt denna skiva pga. pianistens prestation och den ovanliga musiken.

Det är svårt att göra bedömningar då man själv inte hört artisten live i olika salar och med olika instrument. De påverkar som alla vet mycket. Nu var min lillebror där vid inspelningen och lyssnade. Han recenserar ju ofta skivor i MOLT:en och har en enorm skivsamling plus att han är en mycket bra amatörpianist och har hört Hamelin många gånger i olika salar.

Det jag pratar om är fysiska fakta hur en flygel strålar sitt ljud ut i salen. Om man inte utnyttjar detta på inspelningen, då har man inte riktigt förstått hur en flygels balans fungerar. Genom min konsertserie Amorina Recitals så har jag mött och pratat med många artister som spelat in på Hyperion, och de säger samstämmigt att ljudet är för suddigt och just mörkt i olika grad. Att man inte upplever detta vid egen lyssning kan bero på flera saker. Vanligt är att man spelar inspelningen för svagt, tänk på att en flygel låter som mest 110dB från 2,5 meter håll om ett stort romantiskt verk spelas. Uppmätt av Ingvar Öhman i Amorinasalen under pågående konsert med Piers Lane i Liszts pianosonat. http://www.torgny.biz/Download%20page.htm. Vidare att man lyssnar med musik som inte aktiverar lilla oktavens toner eller bastonerna, så att man når en avsedd balans som liknar verkligheten. Stor romantisk musik aktiverar dock detta register i hög grad. Jag har varit på lyssningsträffar/demos, och man spelar den populärmusik man tycker om starkt, men sedan när man kommer till just pianomusik, så lever ljudnivån inte alls upp till den nivå det borde vara för att likna verkligheten?

På min nerladdningssida kan man jämföra olika ljud från främst flyglar. Där finns en fil med ett Chopin Preludium som var 104 dB starkt från mitten av instrumentet och på 1,5 meters håll. Har man en ljudmätare så är det bara att justera och prova hur man reagerar. Det är starkare än man först kan tro och först där får man en tonkurva som motsvarar verkligheten om anläggningen orkar med. C-kurvan användes då detta inte är en bullermätning … Just detta spår och många andra, blev ljudspåret i TV-serien ”Max 1800-tal” som gjordes av Utbildningsradion.

Jag kan också nämna att jag och pianisten/musikhistorielektorn vid Universitetet, Bertil Wikman, hade inte lyckats att hitta rätt position på mikrofonerna trots flera 100 försök vardera. Wikman äger också en studio där en fullstor Bechstein står. Nåväl, Claes Wettebrant, Ingvar Öhman och Micke som då arbetade på Studio Blue, träffades för att hitta en så optimal position som möjligt. Den finns beskriven på min hemsida om inspelning med bilder. Det är en A-B inspelning med rundtagande mikrofoner där mickarna står en meter vardera från strängarna, 38 cm isär, och ett ca. 145 högt stativ. Där fann vi en inspelning som vi alla tyckte var bra i balans. Sedan lägger jag på sena reflexer, inte tidiga, för att ge viss rymd åt ljudet. Många tycker att det blir för torrt, men så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen i t.ex. Berwald-hallen Det är betydligt torrare än vad man föreställer sig och tur är väl det, annars skulle det bara bli en soppa av ljudet längre bak på parkett.

Sedan finns andra problem som har med lyssningen. Jag skulle vilja påstå att många lyssnar i första hand på melodin och bryr sig mindre om ackorden, ibland inte alls enligt min erfarenhet. När jag träffade Hamelin i Helsingborg i höstas sa han att han främst lägger vikt vid ackorden och deras inbördes styrkeförhållande, dessutom viktar han balansförhållandet mellan bas och diskant olika vid olika nyanser. Mer bas när det är starkare. Detta hörs mindre tydligt på inspelningar, men desto mer live om man fått glädjen att höra honom så. Jag har mött ett antal pianister som blivit förvånade över hans stora dynamik. Av denna anledning är det viktigt att klangen på inspelningen inte blir överdriven i lilla oktaven och kanske också nedåt som på denna Hyperion-skiva och så täcker över den totala klangen så att små ackordförändringar – bara att någon enstaka ton ändras – knappt hörs alls. Det är inget bra ljud eller inspelning enligt vad jag anser.

Hyperion använder sig av småmembrans mickar, dock vet jag inte av vilket märke.

Sedan har man ofta inte högtalare som går under 20 Hz, så en hel del av problemen därnere hörs faktiskt inte för teknikern. Rummet man spelar i eller spelar in i/spelar upp i, har också som alla vet en oerhörd betydelse för bedömningen/inspelningen.

Skivorna som Vikingur spelat in med egen tekniker, är baslätta som typiskt är med många DG-skivor. Dock är han en fantastisk pianist och är mycket intressant att höra. De brukar använda sig av njurmikar som ofta har ett basfall och en betoning i diskanten. Dock inte så illa i detta fall. Nästa nummer av MOLT:en kommer min bror Jörgen att presentera en intervju (faktiskt är det två stycken hopsatt till en) med Vikingur, som jag finner mycket intressanta av många skäl.

Nu har jag båda omni- samt njur-mikarna från dig Roger Jönsson. De är verkligen bra och för sitt pris helt enastående! Vad jag förstod från testet av LTS är njurmiken justerad för en rak bas på en meters håll? Verkligen att rekommendera för alla som spelar in.

Så min åsikt är att Vikingurs inspelningar är för ljusa och Hamelins för avrundad och basbetonad. Det som gör att jag och pianisterna inte gillar speciellt mycket av klangen hos Hyperion, är att mellanregistret och vänster hand blir suddig. Det är ibland riktigt svårt att höra, naturligtvis beroende av nyans, vad som händer där. Vikingur spelar Bach och i dessa stycken är det ett marginellt problem med den inspelade basen, då både tonomfånget och dynamiken blir begränsad. Man bör nog hitta skivor med samma dynamik och toner över hela instrumentet, riktigt starkt och även fort, så man kan jämföra bättre. Man ska också se till att nivåerna blir detsamma och att man lyssnar på i stort sätt rätt nivå.

Nimbus-skivorna är extremt överakustiska. Jag har dock funnit att vissa musiker/lyssnare gillar denna klang. Jag tror att det har att göra med att man borde ha övat betydligt mer och/eller att man lyssnar mer på helheten snarare än på detaljer ...

Mycket mer finns naturligtvis att säga ...

Mvh/Torrowitz

[Ronnie]

Här är en väldigt bra länk :

”This is a stereo recording configuration at Hyperion's normal location at Henry Wood Hall in London, June 2003. Marc-André Hamelin is recording a Nikolai Kapustin CD. (Hyperion CDA67433). An excellent CD with rare piano music, by the way!

They are using omni-directional mikes but these are placed at a rather lengthy distance from the top of the instrument. The placement at the top gives less treble, as the piano gives more higher frequencies in two loops; directly at a 90 degree angle and from the curve of the piano. The resulting sound from the top of the instrument will be bass heavy, and the stereo image of the instrument will be a bit narrow.

But the placement of the mikes far away from the instrument accounts for most of the problems heard on the CD. There are too many early and late reflections, and very little of direct sound. The result is an unclear sound, especially in the bass register. The unusual placement of the mikes adds unfortunately to the already dark sound picture. This sound quality is, in my opinion, a problem with many of the Hyperion CD's and, by the way, many recordings produced in England. Some of us here in Sweden call this phenomena: "the English sound". That means, unfortunately, an unclear and distant recording quality.


http://www.torgny.biz/Recording%20sound_3.htm

Om det är den här skivan som sågades så håller jag inte med. Jag köpte faktiskt en FLAC-kopia! Tack för tipset!
https://www.hyperion-records.co.uk/dc.asp?dc=D_CDA67433

Den kanske är en smula avrundad i diskanten (lite för stor diameter på omnimikarna? eller ett rum som gör att det faktiskt låter så...), men jämfört med det överdrivna ljudet på mycket närmickat så föredrar jag en sådan här helhet.

Hej! Roligt att ni hittar till ovanlig musik och med Marc-André Hamelin! Jag skulle inte kalla det att tala om vad som händer när man placerar mickarna på ett visst sätt, är att ”såga skivan”. Det är ett alldeles för grovt uttryck anser jag. Jag påpekade vilket ljud man får om man placerar mickarna nära spetsen av flygel, att det blir suddigare och basorienterat. Basen kommer dessutom tidigare än diskanten, då de ligger nära i denna position och diskanten långt bort. Precis motsatsen om man som mer normalt är spelar in flygeln framifrån från lyssnaren sett. Man får också en smal ljudbild som inte motsvarar hur en flygel klingar i verkligheten. Jag har t.o.m. ett antal skivor där man t.o.m. vänt basen som ska komma från höger, så att den i dessa inspelningar ligger bakom diskanten eller till vänster i ljudbilden? För övrigt så rekommenderade jag varmt denna skiva pga. pianistens prestation och den ovanliga musiken.

Det är svårt att göra bedömningar då man själv inte hört artisten live i olika salar och med olika instrument. De påverkar som alla vet mycket. Nu var min lillebror där vid inspelningen och lyssnade. Han recenserar ju ofta skivor i MOLT:en och har en enorm skivsamling plus att han är en mycket bra amatörpianist och har hört Hamelin många gånger i olika salar.

Det jag pratar om är fysiska fakta hur en flygel strålar sitt ljud ut i salen. Om man inte utnyttjar detta på inspelningen, då har man inte riktigt förstått hur en flygels balans fungerar. Genom min konsertserie Amorina Recitals så har jag mött och pratat med många artister som spelat in på Hyperion, och de säger samstämmigt att ljudet är för suddigt och just mörkt i olika grad. Att man inte upplever detta vid egen lyssning kan bero på flera saker. Vanligt är att man spelar inspelningen för svagt, tänk på att en flygel låter som mest 110dB från 2,5 meter håll om ett stort romantiskt verk spelas. Uppmätt av Ingvar Öhman i Amorinasalen under pågående konsert med Piers Lane i Liszts pianosonat. http://www.torgny.biz/Download%20page.htm. Vidare att man lyssnar med musik som inte aktiverar lilla oktavens toner eller bastonerna, så att man når en avsedd balans som liknar verkligheten. Stor romantisk musik aktiverar dock detta register i hög grad. Jag har varit på lyssningsträffar/demos, och man spelar den populärmusik man tycker om starkt, men sedan när man kommer till just pianomusik, så lever ljudnivån inte alls upp till den nivå det borde vara för att likna verkligheten?

På min nerladdningssida kan man jämföra olika ljud från främst flyglar. Där finns en fil med ett Chopin Preludium som var 104 dB starkt från mitten av instrumentet och på 1,5 meters håll. Har man en ljudmätare så är det bara att justera och prova hur man reagerar. Det är starkare än man först kan tro och först där får man en tonkurva som motsvarar verkligheten om anläggningen orkar med. C-kurvan användes då detta inte är en bullermätning … Just detta spår och många andra, blev ljudspåret i TV-serien ”Max 1800-tal” som gjordes av Utbildningsradion.

Jag kan också nämna att jag och pianisten/musikhistorielektorn vid Universitetet, Bertil Wikman, hade inte lyckats att hitta rätt position på mikrofonerna trots flera 100 försök vardera. Wikman äger också en studio där en fullstor Bechstein står. Nåväl, Claes Wettebrant, Ingvar Öhman och Micke som då arbetade på Studio Blue, träffades för att hitta en så optimal position som möjligt. Den finns beskriven på min hemsida om inspelning med bilder. Det är en A-B inspelning med rundtagande mikrofoner där mickarna står en meter vardera från strängarna, 38 cm isär, och ett ca. 145 högt stativ. Där fann vi en inspelning som vi alla tyckte var bra i balans. Sedan lägger jag på sena reflexer, inte tidiga, för att ge viss rymd åt ljudet. Många tycker att det blir för torrt, men så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen i t.ex. Berwald-hallen Det är betydligt torrare än vad man föreställer sig och tur är väl det, annars skulle det bara bli en soppa av ljudet längre bak på parkett.

Sedan finns andra problem som har med lyssningen. Jag skulle vilja påstå att många lyssnar i första hand på melodin och bryr sig mindre om ackorden, ibland inte alls enligt min erfarenhet. När jag träffade Hamelin i Helsingborg i höstas sa han att han främst lägger vikt vid ackorden och deras inbördes styrkeförhållande, dessutom viktar han balansförhållandet mellan bas och diskant olika vid olika nyanser. Mer bas när det är starkare. Detta hörs mindre tydligt på inspelningar, men desto mer live om man fått glädjen att höra honom så. Jag har mött ett antal pianister som blivit förvånade över hans stora dynamik. Av denna anledning är det viktigt att klangen på inspelningen inte blir överdriven i lilla oktaven och kanske också nedåt som på denna Hyperion-skiva och så täcker över den totala klangen så att små ackordförändringar – bara att någon enstaka ton ändras – knappt hörs alls. Det är inget bra ljud eller inspelning enligt vad jag anser.

Hyperion använder sig av småmembrans mickar, dock vet jag inte av vilket märke.

Sedan har man ofta inte högtalare som går under 20 Hz, så en hel del av problemen därnere hörs faktiskt inte för teknikern. Rummet man spelar i eller spelar in i/spelar upp i, har också som alla vet en oerhörd betydelse för bedömningen/inspelningen.

Skivorna som Vikingur spelat in med egen tekniker, är baslätta som typiskt är med många DG-skivor. Dock är han en fantastisk pianist och är mycket intressant att höra. De brukar använda sig av njurmikar som ofta har ett basfall och en betoning i diskanten. Dock inte så illa i detta fall. Nästa nummer av MOLT:en kommer min bror Jörgen att presentera en intervju (faktiskt är det två stycken hopsatt till en) med Vikingur, som jag finner mycket intressanta av många skäl.

Nu har jag båda omni- samt njur-mikarna från dig Roger Jönsson. De är verkligen bra och för sitt pris helt enastående! Vad jag förstod från testet av LTS är njurmiken justerad för en rak bas på en meters håll? Verkligen att rekommendera för alla som spelar in.

Så min åsikt är att Vikingurs inspelningar är för ljusa och Hamelins för avrundad och basbetonad. Det som gör att jag och pianisterna inte gillar speciellt mycket av klangen hos Hyperion, är att mellanregistret och vänster hand blir suddig. Det är ibland riktigt svårt att höra, naturligtvis beroende av nyans, vad som händer där. Vikingur spelar Bach och i dessa stycken är det ett marginellt problem med den inspelade basen, då både tonomfånget och dynamiken blir begränsad. Man bör nog hitta skivor med samma dynamik och toner över hela instrumentet, riktigt starkt och även fort, så man kan jämföra bättre. Man ska också se till att nivåerna blir detsamma och att man lyssnar på i stort sätt rätt nivå.

Nimbus-skivorna är extremt överakustiska. Jag har dock funnit att vissa musiker/lyssnare gillar denna klang. Jag tror att det har att göra med att man borde ha övat betydligt mer och/eller att man lyssnar mer på helheten snarare än på detaljer ...

Mycket mer finns naturligtvis att säga ...

Mvh/Torrowitz

Jag har också Rogers omnimickar... men inte riktigt lyckats komma till skott att spela in nån musik.
Det var nära en gång i en kyrka men då strulade inspelningsapparaten...
Kul att läsa om pianoinspelning ändå! Jag, med mitt synnerligen felbehäftade system (som dessutom inte alls spelar bastoner för tillfället), älskar den här DG-inspelningen just nu:


https://tidal.com/track/84111915

Kanske är det mest den generösa efterklangen och framförandet jag gillar. Finner du den baslätt? Jag har som sagt inte mycket till bas just nu, och det var ett tag sen man var på pianokonsert.

Så till ”så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen”. Det lät lite obehagligt -spelar du inte in för mig, lyssnaren på parkett snarare än för pianisten?

[RogerJoensson]

Så till ”så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen”. Det lät lite obehagligt -spelar du inte in för mig, lyssnaren på parkett snarare än för pianisten?

Det gällde nog mest torrheten, men jag har annars en känsla av att många musiker inte vet hur de faktiskt låter på lyssnarplats och att de lever i lite av en illusion, en gnutta av det som den som inte är van att höra sin röst inspelad reagerar på att få höra den uppspelad och därefter undrar om det inte är något fel på maskinerinet. -Om man överdriver lite.

[RogerGustavsson]

Så till ”så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen”. Det lät lite obehagligt -spelar du inte in för mig, lyssnaren på parkett snarare än för pianisten?

Så tänkte jag också. Det finns inspelningar där man har ett "pianistperspektiv", lite som att stå bakom pianisten och lyssna. https://tidal.com/browse/album/56691058 är ett exempel på det. Jag tycker mycket om det albumet. Nu blir det förstås lite olika pianoljud från en ensam flygel eller en flygel med orkester. Lyssnade på Roland Pöntinen för något år sedan och ett bestående minne var när han bjöd på ett extranummer utan orkester, "Improvisation on V. Cosma's Promenade sentimentale" (förekommer i filmen Diva), och hur ljudsvagt det var. Man hörde tydligt bruset från ventilationen i salen. En ensam flygel tycker jag är trevligare i mindre lokaler än stora salar för symfoniorkestrar.

[Strmbrg]

[ Bild ]
https://tidal.com/track/84111915

Kanske är det mest den generösa efterklangen och framförandet jag gillar. Finner du den baslätt? Jag har som sagt inte mycket till bas just nu, och det var ett tag sen man var på pianokonsert.

Så till ”så klingar faktiskt en flygel för en pianist på scenen”. Det lät lite obehagligt -spelar du inte in för mig, lyssnaren på parkett snarare än för pianisten?

Har just börjat lyssna.
Spontant låter det bra.
Baslätt vet jag inte. Inget jag saknar där åtminstone.
Däremot vet jag inte vad jag skall tänka kring själva upplevelsen av pianots "storlek" och placering i inspelningslokalen.
Pianot känns inte alls som att det står långt bort. Snarare att det är väldigt närmickat men med en god lokalklang i behåll.
Jag får ingen påtaglig illusion av att jag lyssnar på ett piano i ett stort rum annat än att just efterklangen är tydlig. Men alltså ingen direkt illusion av avstånd. Och det kanske är så att det är närmickat med någon extra mick för lokalklangen. Inga jobbiga resonanser föreligger.

[Strmbrg]

https://tidal.com/track/60683608