Hetsporren skrev:martinfor skrev:Trodde det inte skulle påverka så mkt, men ack där hade jag fel. Ljudet blev lugnare och basstödet blev bättre. // Jag vet inte vad som är rekommenderat i invinkling, jag har testat mig fram och funnit att den placeringen passar mig. Kommentarer?
Det är märkligt, tycker jag, att det är helt okej att "testa och tycka" när det gäller placeringen av högtalare men inte när det gäller att bedöma annan hifi-utrustning. Nej, då måste man bifoga mätningar och vetenskapligt belagda slutsatser...
Nejdå, det är inget konstigt alls med detta.
Det beror på att det är helt olika saker. OCh detta att man blandar ihop olika saker (som du gör härovan) är i sin tur oerhört vanligt i hifi-världen.
Och nu skall jag berätta vad jag menar med allt det ovanstående!
Ett av de vanligaste missförstånden inom hifi-världen (även hos högtalartillverkare, läs; de som stirrar sig blinda på en utstrålningsriktnings oreflekterade egenskaper - sedda i en mätmikrofons perspektiv) är att man ser varje länk i kedjan som en transmissonslänk. Detta trots att endast; mikrofonförstärkare, bandspelare, mixerbord, CD-presserier, CD-spelare, förstärkare m fl liknande länkar är transmissionslänkar.
Men varken mikrofonuppställninger och inspelningsrum eller högtalare och uppspelningsrum är transmissionslänkar - de är ljudfälts
enkodrar respektive ljudfälts
dekodrar!
Alltså igen: Ett par högtalare är INTE en tvåkanalig transmissionslänk som kan kvantifieras enligt ett protokoll, som i sin tur kan verifieras med mätinstrument.
Högtalare är inte en transmissionslänk (en låda med en insignal och en utsignal, som i hifi-fallet skall överensstämma med varandra) - utan de är en ljudfältsdekoder, där utsignalen skall ha
oerhört mycket mera komplexa egenskaper än insignalen - så att den så bra som möjligt skall stämma psykoakustiskt överens med signalen FÖRE kodningen.
Sådana (akustiska kodningssystem) är inte förlustfria, och deras egenskaper KAN därför inte kvantifieras enbart med mätinstrument, utan de MÅSTE "trimmas för sin uppgift", med målet att balansera varje enskildhet maximalt väl. Det vill säga att till slut kunna förmedla ett musikförlopp så att det, betaktat psykoakustiskt, har skadats så lite som möjligt.
Att hörseln inte bara bör, utan MÅSTE blandas in gör inte "trimningsuppdraget" till ett gungfly, eftersom målet fortfarande är synnerligen objektivt - att förbättra återgivningen (inte "soundet") ur alla dimensioner. Det är bara det att uppgiftens oerhörda komplexitet (och det faktum att dekoderkedjans slutpunkt faktiskt är trumhinnorna) tillsammans gör mätinstrument tämligen meningslösa (möjligen undantaget de lägsta frekvenserna).
16 facetter
Jag brukar säga att integrationsproblematiken mellan ett par högtalare och ett rum har 16 facetter*, och att man måste kontemplera dem alla för att kunna åstadkomma en optimal balans i ett givet rum.
I verkligheten är det dock väldigt mycket mera komplicerat än så eftersom alla facetter har stor korsverkan till flera av de andra facetterna, vissa via "direktkontakt", vissa genom "fjärrsamverkan". Man måste alltså kontemplera dem alla även i enkel och komplex kombination med de övriga! Det blir över 40 miljoner samband i ett binärförenklat perspektiv (vilket faktiskt analytiskt är trinärt).
Som tur är arbetar man dels induktivt (baserat på väl valda exitationer förstås) och istället för att systematiskt gå igenom 40 miljoner samband är man observant på problem som vänligt ger sig tillkänna (raka motsatsen till när man lyssnar på musik alltså) och dessutom processar man så mycket man kan intuitivt snarare än analytiskt. Så det som borde ta 4 års överfulltid (om man klarar att göra ett övervägande i sekunden, 8 timmar om dagen, 7 dagar i veckan...) går i regel på bara några timmar, förvisso gärna spritt på olika sittningar under ett par veckor.
Jag brukar i varje fall tycka att det är lättare att få till det väldigt bra om man lägger kanske 4-10 timmar spritt på några veckor, än om man sitter 4-10 timmar i ett streck. En av fördelarna med den mera utsträckta tiden är ju dessutom att man hinner göra signifikanta åtgärder (som inbegriper ombyggnationer m m) emellan.
Varje trimning kan (och bör) alltså göras metodiskt således att en optimal balans kan nås. Det faktum att huvuddelen av den integration mellan högtalare och rum man ägnar sig åt hanterar perspektivistiska och upplösningsfrågor, handikappas alla normala mätinstrument. De är helt enkelt inte applicerbara, annat än till att i förekommande visa att det "KAN vara bra". Vill man
veta måste man undersöka uppställningen med hjälp av hörseln, på ett metodiskt och bra sätt.
Detsamma gäller förresten för transmissionslänkar! Även om det är
oerhört mycket lättare att hitta signifikans i mätningar i de fallen, alltså på förstärkare, kablar och liknande prylar. Att LTS alltid använder lyssningsmetoder är således ingen slump - det beror just på att man (vilket f ö framgår av den första vetenskapliga tesen) inte kan bevisa någon apparats förträfflighet med hjälp av mätningar.
Man kan bara (i bästa fall) kontatera att objektet man mätt på KAN vara förträffligt, eller i vanliga fall: Konstatera att det inte kan vara det...
Men åter till hantering av den ljudfältsdekoder som högtalare och rum utgör:
Agerar man inte metodiskt kommer man näppeligen att nå ens i närheten av en god uppställning. Det finns nämligen en massa "lokala noll-derivator" lång ifrån optimal uppställning, som kommer att te sig som falska bra uppställninger (i varje fall för den icke metodiskt agerande). Orsaken till att många misstar dem för goda uppställningar är att det blir sämre när man ändrar åt "bägge hållen". Dessa nollderivata-punkter är lätta att hitta, men trista att fastna i.
Vh, iö
- - - - -
*Nämligen; tid, rytm (ja, det är musikaliskt lite olika saker), dynamik, 7 klangfacetter och de 6 rumsdimensionerna (ja, sex stycken är de faktiskt, sedda i ett holofoniskt perspektiv).
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).