Avlyssnat: AT Megatrend/Athena

[Isidor]

Hej Ingvar,

Jodå, visst finns det fördelar med passiva lösningar också. På det hela taget tycker jag ändå att nackdelarna överväger. Nu är ju i och för sig hifiverkligheten sådan att aktiva högtalare sällan haft någon kommersiell framgång, så det är alls inte konstigt att de fortfarande är ganska ovanliga. Jag inser också att just du knappast påverkas av så futila frågor som kommersiell gångbarhet i dina konstruktioner.

[Isidor]

Hej igen Ingvar,

Om lådan internt ser ut som du beskriver den så har du rätt och mitt resonemang faller platt. Det var nästan tjugo år sedan jag kikade in i lådan, så jag kan absolut ha fel här. Det är också helt riktigt att kvartsvågspipor eller ljudledningar inte har någon skarp gräns mot basreflexlådor, men jag framhärdar i att skarpa diskontinuiteter ger en uttalad påverkan på 1/4-vågsresonansen och ännu mer påverkar högre frekvenser.

[Isidor]

Sven,

Isidor skrev: Det förvånar mig inte att du har mer HF-energi från Athena-banden. Vill man ha god HF-utsträckning från en lång banddiskant (utan elektronisk korrektion förstås) så leder de ganska speciella mekanoakustiska förutsättningarna för en lång smal strålare till att frekvensgången får en viss betoning omkring 5-10 kHz. Detta alldeles oavsett eventuella resonanser i bandet.

Sven skrev: Frekvensgången är relaterad till 1/f samt strålningsresistansen som funktion av bandbredd/frekvens. 1/f är i sin tur relaterat till bandets massa samt magnetflödet i gapet.

Se mitt svar i denna fråga här:

http://www.faktiskt.se/modules.php?name=Forums&file=viewtopic&t=1596

[mattepatte(removed)]

Om undertecknad får avbryta herrarnas delikata resonemang för en stund skulle jag vilja att ni anger en högtalare av respektive princip som ni tyckt har varit de ljudmässigt mest lyckade genom åren och sinsemellan rangordna dessa:

1 Sluten låda
2 Basreflex
3 Kvartsvågspipa
4 TL
5 Elektrostat
6 Magnetostat
7 Övrig typ

(För att göra det svårare får ni inte ange en egen produkt denna gång)

Jag är inte ute efter något fördolt utan är bara genuint intresserad av era historiska upplevelser.

Tack på förhand.

mvh
mp

[Sven]

Jag vill framföra ett tack till Ing. Öhman för att på ett pedagogiskt sätt ha klarlagt för Isidor hur en CM3 egentligen såg ut inuti. Tack!

Sven.

[Sven]

Om undertecknad får avbryta herrarnas delikata resonemang för en stund skulle jag vilja att ni anger en högtalare av respektive princip som ni tyckt har varit de ljudmässigt mest lyckade genom åren och sinsemellan rangordna dessa:

1 Sluten låda
2 Basreflex
3 Kvartsvågspipa
4 TL
5 Elektrostat
6 Magnetostat
7 Övrig typ

(För att göra det svårare får ni inte ange en egen produkt denna gång)

Jag är inte ute efter något fördolt utan är bara genuint intresserad av era historiska upplevelser.

Tack på förhand.

mvh
mp

Hej!

Din fråga är i princip lika svårbesvarad som den är delikat. Det finns nog ingen GIVEN segrare här. Varje princip har sina generella fördelar, (om de utnyttjas optimalt vill säga)

Sven

[Isidor]

Sven,

Eftersom du verkar vara ha god kännedom om Audio-Tronics konstruktioner kanske du även har tillgång till mätdata för CM3 eller t.o.m. Megatrend/Athena?

[Morello]

Isidor,

Är det CM3 som är bestyckad med en banddiskant med akustisk transformator från Bulgarien

[mattepatte(removed)]

Hej Morello, Gamma VLD-13 med Bosse moddade band. Bulgariskt japp.

Sven: Finns inget rätt eller fel i det fallet.
Vill bara höra era personliga åsikter.

Alla: Som sagt, tacksam för att få ta del av era åsikter med hänvisning till mitt tidigare inlägg

[frauxm]

Tja!
Verkar som om tiden är ur led...
När jag skriver detta inlägg är klockan 1.16 a.m. tisdagen 6 januari 2004.

Föregående inlägg skrevs 7.28 a.m. tisdagen 6 januari 2004....

Nu till min fråga - är
jag a: full,
b: det något tekniskt fel,
c: det någon som driver med mig,
d: felet tillrättat nästa gång jag kollar denna tråd???


På a svarar jag lite grand, på b vet jag inte, på c kan ej uteslutas samt på d högst troligt

[Sven]

Sven,

Eftersom du verkar vara ha god kännedom om Audio-Tronics konstruktioner kanske du även har tillgång till mätdata för CM3 eller t.o.m. Megatrend/Athena?

Hej igen,

Njae.. tyvärr har jag nog inget av intresse kvar. Skall kolla om jag kan hitta något som ev. blivit kvar efter diverse hyllrensningar. Återkommer om detta i så fall.

Sven.

[Sven]

Impedansen var inte att leka med heller. Om jag minns rätt sjönk den till sisådär 2,8 ohm som lägst. Känsligheten var dock klart högre än på medelhögtalaren.

Den förstärkare som inte klarar 2,8 Ohm torde ha ett begränsat marknadsintresse. OTL undantaget givetvis.

(Här skulle jag i sammanhanget vilja komma med en brasklapp som jag inom parentes skulle bli glad om Du kan vederlägga): Jag påstår att det tills dags dato inte finns en enda förstärkare som har tillfredsställande stabilitet under dynamiska förlopp...

Låt mig ge ett exempel: Tag en förstärkare (vilken som helst av de s.k. högklassiga, väljudande alternativen) och koppla den till ett par högtalare med "normal" känslighet.

Sätt på en skiva som innehåller ett klassiskt soloparti (utan orkesterinsats), med en god sopransolist och drag up volymen till, säg 96-99 dB i topparna. Lägg nu, (om det är praktiskt möjligt) den ena handen försiktigt på ett av basmembranen.

Du kommer förmodligen att känna hur basmembranet "svävar" i takt med "eruptionerna" från solisten. Vi talar här om i sammanhanget långsamma svävningsförlopp på några få Hz med amplitförlopp på upp till flera millimeter. Det är skrämmande att förstärkartillverkarna inte har kommit längre på detta område. Har Du erfarenhet av någon absolut "klippfast" förstärkare som klarar detta enkla test vore jag tacksam att få veta fabrikat...

Delningen uppvisade en nästan perfekt urfasning mellan elementen (fyrkantsåtergivning var därefter, helt olikt en fyrkantvåg).

Inte på mina egna exemplar i varje fall. (De med 2 baselement). De hade den snyggaste fyrkantvåg jag hittills har sett på något högtalarsystem, vilket gör att jag befarar att Du kanske har mätt på "moddade" ex?

Till råga på allt var hornet rent förfärligt om man ser till tonkurvelinjäritet. En bit över 10 kHz gjorde tonkurvan ett språng om över 15 dB!

Om jag inte missminner mig, presenterades kurvor för frekvensgång bl.a. i Hifi Kit's katalog samt i den gamla Hi-Fi-handboken. Utmärkande för frekvensresponsen var just frånvaron av diskreta resonanstoppar.

(Om jag minns rätt började effekten med en dipp, och fortsatte med en topp.) Nu var ju det hela överstökat på bara någon kHz, så det handlar om mycket höga Q-värden, troligen så höga att de inte hinner exiteras nämnvärt på transienta ljud, men på statiska...

Din slutsats får mig att misstänka att det var någon moddare som varit i farten då åtminstone mina ex var befriade från dessa ringningsfenomen. Bortsett från detta så är det min personliga uppfattning att ett högt Q-värde är minst lika hörbart under transienta förlopp som under statiska.

Så lät det också, det kunde verkligen låta helt normalt på visst (dynamiskt) programmaterial, men mycket märkligt på visst annat programmaterial (med mera statiska brusande komponenter). Vasst och skärande. Starkt olinjärt var det också, fenomenet var helt olika på olika avlyssningsnivåer. Både hörbart och mätbart.

Som sagt, undrar hur de exemplaren var moddade...

Visst tusan kan element ändra egenskaper med inmatad signal!

De statiska parametrarna förändras inte såvida elementet inte drivs utanför Xmax i sitt linjära område.

OBS!
Jag skall tillägga att jag inte känner till om det par CM3pro (med tre basar) som jag kom i kontakt med var i originalskick. Vissa egenskaper kan ha varit orsakade av ingrepp som inte tillverkaren avsett, och därför inte kan lastas för.

Du har en trivsam och stimulerande debatt-teknik. Ser fram mot fortsatta intressanta diskussioner! :wink:

Sven.

[Christer_Tamm]

(till Ing Öhman)

Du har en trivsam och stimulerande debatt-teknik. Ser fram mot fortsatta intressanta diskussioner! :wink:

Sven.

Jag tycker er diskussion är ett bra exempel på varför man skall läsa och skriva på www-fora över huvud taget: när det är som bäst lär sig inte bara de som diskuterar något av varandra -- det gör även de som inte diskuterar, men som likväl är intresserade av ämnet.

Jag lyssnade på Megatrend och CM-3 på en HiFi-mässa någon gång på 80-talet. På denna mässa var det en förfärlig massa oljud (märkligt att utställarna själva inte märker att det låter illa, inte sant?) men i Audiotronics demorum lät det jättetrevligt. Och så var Audiotronic-mannen himself mycket pedagogisk -- och trevlig.

Finns företaget och högtalarna kvar idag? En googling ger inga resultat.

[patrikf_inaktiv]

CT,
Jag tror inte att Audiotronic existerar idag. Däremot är "Audiotronicmannen" verksam! Jag och några bekanta var hemma hos honom och lyssnade på hans nya högtalarprojekt för ett par veckor sen. Vi som var där såg nog roliga ut eftersom våra hakor hängde nedåt...
Det lät makalöst helt enkelt. Det gick inte att jämföra med något jag hört innan.
Håller också med att detta är en givande diskussion, beroende på den på hififora så ovanliga omständigheten av att deltagarna har kunskap, och inte bara åsikter att förmedla.
Hoppas att detta bara är början!

[Membranerik]

Jag mailade Bosse någon gång i maj -03 för lite mer info om Megatrend och fick följande svar......

Hej!

Tyvärr har Megatrenden slutat att tillverkas då KEF upphörde med
elementproduktionen. Men vi kommer igen med andra högtalare under annat
namn... Håll utkik i HiFi & Musik...

MVH /BB

[mattepatte(removed)]

Har Bosse någon inblandning i de här månne ?

[patrikf_inaktiv]

De högtalare jag lyssnade på liknade högtalarna med 8 basar, som jag tror att Bosse har designat.

[mattepatte(removed)]

För den som kan Koreanska så står säkert kopplingen mellan BB och Red Rose (ML) här:
http://solth5.yonsei.ac.kr/~jplee/home50/main/gallery/g4.html

Annars finns den här på mer lättförståelig engelska.
http://www.1388.com/articles/mark-english/page_2/Page_3/page_3.html

[IngOehman]

Om undertecknad får avbryta herrarnas delikata resonemang för en stund skulle jag vilja att ni anger en högtalare av respektive princip som ni tyckt har varit de ljudmässigt mest lyckade genom åren och sinsemellan rangordna dessa:

1 Sluten låda
2 Basreflex
3 Kvartsvågspipa
4 TL
5 Elektrostat
6 Magnetostat
7 Övrig typ

Nu är jag inte så kunnig som jag skulle önska om marknadens utbud genom tiden. Vill dessutom särskilt stressa, att jämförelsen mellan en massa högtalare som man allihopa tycker har egenskaper man skulle önska vore annorlunda, är ett synnerligen subjektivt uppdrag.

Det handlar om smak - man väljer vad man gillar bäst, eller egentligen - man väljer bort det man ogillar mest.
(musiksåtergivningsapparater kännetecknas ju av sina fel, inte av sina "förtjänster". Det som skiljer den perfekta apparaten mot den som inte är perfekt är felen.)

Min lista blir hursomhelst:
1. Basreflex - B&W801typ3(1990?).

2. Sluten låda - B&W801typ1(1980)/Snell typA version2(12")/NHT3.3

3. Kvartsvågspipa - En högtalare jag hörde för många år sedan, vad var det? Ingen aning. Lät subjektivt fantastiskt bra i varje fall.

4. TL (enligt det engelska konceptet) - Nej, en sluten låda är samma sak, fast bättre. Jag skippar nog TL. I teorin kan man nå fördelar över sluten låda med TL, men jag har andrig sett några exempel i verkligheten.

5. Dipol - Den enstaka mässlyssningen på Megatrend (har hört mindre lyckade spelningar på den också) men kan inte uttala mig om den som produkt från en lyssning.

6. Dipol (både elektrostater & magnetostater) - Quad ESL63 med Finska gradient basar. Har inte träffat på någon magnetostat som jag känt det minsta ha-begär till. Nya ESL989 liksom systern är nog bra de med, fast formatet på de nya gör ju komplettering med kapabel bas svårare... Det måste nästan förses med fristående dipolbasar (eller ännu roligare lösningar...).

7. Övrig typ - Hornsystem kan vara överbevisande i sådana miljöer där riktverkan är nödvändig. Jättestora lokaler med lite mer efterklang än man skulle önska. Har inget specifikt exempel på bra hornsystem. Jag talar om horn för registret över 100 Hz dock.

Som bassystem är horn kanske tveksammare. Ett riktigt fullregisterbashorn, säg Fu<30 Hz (som inte är 1/4-pipa i lägre registret alltså) blir ENORMT!!! Vi talar om hornlängder om 20 meter och mynningsstorlekar med diameter 3-4 meter! (Jo, jag har hört sådana också)

Förvisso kan man göra horn som har mynningsreflex och blir hybrider mellan horn och kvartsvågspipor, formatet kan minskas till en bra bit under hälften, men stora blir de likafullt...

Det finns bättre lösningar som blir lika kapabla, lika riktade, mycket mindre, mycket renare och som gör att man slipper de stora fördröjningarna.

Vh, iö

[IngOehman]

...men jag framhärdar i att skarpa diskontinuiteter ger en uttalad påverkan på 1/4-vågsresonansen och ännu mer påverkar högre frekvenser.

Vi är helt överens. Skarpa diskontiuiteter höjer resonansfrekvensen och minskar Q-värdet. Resonansen upphör inte så lätt dock, med mindre än att den dödas medelst dämpning.

Vh, iö

[IngOehman]

Hej Ingvar,

Jodå, visst finns det fördelar med passiva lösningar också. På det hela taget tycker jag ändå att nackdelarna överväger.

Jag vill framhärda i att det beror på applikation. I rätt applikation skulle jag påstå att passiva lösningar* saknar nackdelar helt.

Nu är ju i och för sig hifiverkligheten sådan att aktiva högtalare sällan haft någon kommersiell framgång, så det är alls inte konstigt att de fortfarande är ganska ovanliga.

Undantaget är studiomoitorer.

Jag inser också att just du knappast påverkas av så futila frågor som kommersiell gångbarhet i dina konstruktioner.

Vaddå? Skall man bry sig om huruvida någon vill köpa saker blir man ju helt prostituerad. Nä, jag gör saker så de blir så bra som möjligt (=så att jag vill ha dem själv). Dom som inte begriper hur bra de är, har en rik övrig marknad att välja från.

Jag framhärdar ju i att tillgripa passiva lösningar till och med i inspelningsstudior (utom vid lågfrekvensdelningar förstås, och då aldrig med någon elektronik inbyggd i högtalarna!).

Det är fascinerande att gång på gång höra inspelningsfolk berättar för mig att de "vill ha" aktiva högtalare. När jag frågar varför så svarar de nästan alltid:

Jo, för att... det är väl bättre? Eller..?

Vh, iö

*Det skal ltilläggas att alla fördelar från passiva lösningar går att skapa även i aktiva system, men det fordrar att man överger standardlösningen att bara använda elektronisk delning följd av normala effektförstärkare. Förstärkarna måste i ett optimalt system förses med dito optimal frekvensberoende utimpedans. Sådana lösningar har jag gjort också, och det blir lika bra som med passiva delningsfilter. Nackdelen är förstås att det är lite besvärligt. Fast man kan nå mycket långt med ganska enkla lösningar. De pengar man förlorar på att systemet blir komplicerat med många effektförstärkare vinner man ofta tillbaka på att klara sig med sammanlagt MYCKET mindre total förstärkareffekt. Skillnaden kan bli häpnadsväckande stor. I synnerhet i ett flervägssystem med horn i de övre frekvensregistren.

[mattepatte(removed)]

Tack för din listning I.Ö.

Isidor då ? Kom igen nu...

Sven du blir också tvungen...

[IngOehman]

Den förstärkare som inte klarar 2,8 Ohm torde ha ett begränsat marknadsintresse. OTL undantaget givetvis.

Det har du i princip rätt i, absolut, som princip. Men i praktiken är det nog så att många förstärkare beter sig fantastiskt mycket sämre än man skulle önska i så låga impedanser. Kan även lägga till att DC-resistansen nog var nära 2 ohm blankt.

Tittar man på en så enkel sak som distorsion så har jag nog aldrig någonsin sett en förstärkare som inte uppvisat väsentligt (säg >40%) högre dist i 4 ohm än i 8 ohm, i varje fall vid frekvenser över 500 Hz. Strömdist är för det mesta helt dominernade alltså. Det kan vara ett argument för att eftersträva högohmiga högtalare för alla andra applikationer än mycket lågfrekventa (där det är lättare att skaffa sig tillräcklig gain för att kunna hantera strömdist med hård återkoppling). I varje fall när kvalitetsanspråken är de allra högsta.

(Här skulle jag i sammanhanget vilja komma med en brasklapp som jag inom parentes skulle bli glad om Du kan vederlägga): Jag påstår att det tills dags dato inte finns en enda förstärkare som har tillfredsställande stabilitet under dynamiska förlopp...

Låt mig ge ett exempel: Tag en förstärkare (vilken som helst av de s.k. högklassiga, väljudande alternativen) och koppla den till ett par högtalare med "normal" känslighet.

Sätt på en skiva som innehåller ett klassiskt soloparti (utan orkesterinsats), med en god sopransolist och drag up volymen till, säg 96-99 dB i topparna. Lägg nu, (om det är praktiskt möjligt) den ena handen försiktigt på ett av basmembranen.

Du kommer förmodligen att känna hur basmembranet "svävar" i takt med "eruptionerna" från solisten. Vi talar här om i sammanhanget långsamma svävningsförlopp på några få Hz med amplitförlopp på upp till flera millimeter. Det är skrämmande att förstärkartillverkarna inte har kommit längre på detta område. Har Du erfarenhet av någon absolut "klippfast" förstärkare som klarar detta enkla test vore jag tacksam att få veta fabrikat...

För det första vill jag hålla med dig. Jag vederlägger inte din brasklapp - jag kan bekräfta den!

Fantombas (skapad av musikens envelope, som en likriktad version) är verkligen störande (fast vissa i blindtest faktiskt rapporterar att de tycker att det får musiken att låta "mera levande"!).

Felet kan drabba alla apparater som har en tillräckligt stark kvadratisk term, som inom audioområdet omhändertas av återkopplingen, men som p g a en kombination av en kopplingskondensator och återkopplingens utförande (frekvensberoende) uppvisar den kvadratiska termen i utsignalen, i ett mer eller mindre stort frekvensområde. Faskompensation kallas ibland kopplingseländet. Allra nanligast är det hos singel end rörförstärkare med brister i utgångstransformatorn (ingen luftspalt?), samt olyckligt vald viloström.

Sentec PA9 är de första förstärkare som kommer upp i mitt bakhuvud som är helt fria från sådana beteenden.

Man skall dock minnas att många inspelningar har, redan från början, detta fel inneboende. Då kommer effekten förstås att märkas även med en perfekt förstärkare.

Delningen uppvisade en nästan perfekt urfasning mellan elementen (fyrkantsåtergivning var därefter, helt olikt en fyrkantvåg).

Inte på mina egna exemplar i varje fall. (De med 2 baselement). De hade den snyggaste fyrkantvåg jag hittills har sett på något högtalarsystem, vilket gör att jag befarar att Du kanske har mätt på "moddade" ex?

Det kan mycket väl vara så.

Det enda som gör mig fundersam är att högtalaren anges ha ett första ordningens delningsfilter, och att det skall arbeta med klassist butterworth-addition (90 graders fasskillnad mellan elementen vid alla frekvenser). De akustiska geometrierna tycktes inte möjliggöra detta!

Och dessutom: När diskantelementet fasvändes så blev additionen alldeles utmärkkt och med lite god vilja skulle även fyrkantsvaret kunna få skapligt höga poäng, det var inte perfekt, men såg mycket bättre ut än de allra flesta hötalare jag stött på (högtalaren bildade då ett allpassystem med rätt hög övergångsfrekvens).

Till råga på allt var hornet rent förfärligt om man ser till tonkurvelinjäritet. En bit över 10 kHz gjorde tonkurvan ett språng om över 15 dB!

Om jag inte missminner mig, presenterades kurvor för frekvensgång bl.a. i Hifi Kit's katalog samt i den gamla Hi-Fi-handboken. Utmärkande för frekvensresponsen var just frånvaron av diskreta resonanstoppar.

Ja, det stämmer nog, men jag känner inte till varken pen- eller skrivarhastighet i det fallet. Mycket skarpa förlopp är lätta att trolla bort när man mäter, om det är det man vill...

Kan dock nämna att jag har gjort många mätningar (jag kör med maximal upplösning när jag mäter) på både VLD12 och VLD13, och både dessa horn uppvisade i originalskick precis samma resonanser, men med mycket mindre amplitud (<+/-3 dB) än hos den CM3pro jag träffade på.

Någon antydde tidiagare i tråden att slarvig montering kan orsaka konstiga resonanser i hornets membran. Det är alls inte omöjligt att någon bytt membran själv, utan att klara av jobbet snyggt. Som jag antytt tidigare känner jag inte till just dessa exempelrs historia, så beteendet kan ju ha varit helt icke-representativt för högtalaren.

(Om jag minns rätt började effekten med en dipp, och fortsatte med en topp.) Nu var ju det hela överstökat på bara någon kHz, så det handlar om mycket höga Q-värden, troligen så höga att de inte hinner exiteras nämnvärt på transienta ljud, men på statiska...

Din slutsats får mig att misstänka att det var någon moddare som varit i farten då åtminstone mina ex var befriade från dessa ringningsfenomen. Bortsett från detta så är det min personliga uppfattning att ett högt Q-värde är minst lika hörbart under transienta förlopp som under statiska.

Ganska höga Q-värden ja, men Inte om det är mycket högt. Och i synnerhet inte om det huvudsakligen är en notch.

Så lät det också, det kunde verkligen låta helt normalt på visst (dynamiskt) programmaterial, men mycket märkligt på visst annat programmaterial (med mera statiska brusande komponenter). Vasst och skärande. Starkt olinjärt var det också, fenomenet var helt olika på olika avlyssningsnivåer. Både hörbart och mätbart.

Som sagt, undrar hur de exemplaren var moddade...

Jo. Man skall nog inte undervärdera svårigheten att byta membran på elementen. Det borde alltid ske på audioverksatd med mätmöjligheter.

Visst tusan kan element ändra egenskaper med inmatad signal!

De statiska parametrarna förändras inte såvida elementet inte drivs utanför Xmax i sitt linjära område.

Så kan man förstås säga, men i den fysikaliska verkligheten finns inga skarpa linjer, de är i varje fall ytterst ovanliga. Bara för att något kallas "linjära området" skall man inte tro att det är linjärt. Hade det varit det hade distorsionen varit 0,000...%.

I praktiken kan man nog betrakta begreppet "det linjära området" som en mycket grov generalisering. Olinjäriteter i högtalarsammanhang hittar man ju även på u-nivå.

Ta en sådan sak som ett baselements fjädring. Det är allmänt känt att vissa element har "progressiv upphängning". Med det menar man att den fjäder som upphängningen utgör, bli styvare och styvare ju längre från mittlägen membranet rört sig. Mot-kraften ökar alltså inte linjärt, utan kvadratiskt, exponentiellt, eller något annat mera svårdefinierbart.

Men vad få tänker på är att de allra flesta element har stora olinjäriteter även vid mikroskopiska nivåer. Den som inte tror det kan prova att mäta iimpedansen på ett högtalarelement med några olika signalnivåer. Säg 0,1 mA (1 volt och 10 kohm seriemotstånd), 2 mA (10 volt och 5 kohm) samt 40 mA (20 volt och 500 ohm). Under alla dessa mätningarna arbetar elementet med största sannolikhet inom sitt "linjära område", men impedanskurvorna kommer (nästan undantagslöst) att visa att elementet ingalunda är linjärt.

OBS!
Jag skall tillägga att jag inte känner till om det par CM3pro (med tre basar) som jag kom i kontakt med var i originalskick. Vissa egenskaper kan ha varit orsakade av ingrepp som inte tillverkaren avsett, och därför inte kan lastas för.

Du har en trivsam och stimulerande debatt-teknik. Ser fram mot fortsatta intressanta diskussioner!:wink:
Sven.

Tack! Och detsamma! /Ing. Öhman

[mattepatte(removed)]

Ursäkta om jag ständigt tangerar gränsen för OT men I.Ö. har du lyssnat på Lundahl hornet ?
Läste om detta horn i en gammal MOLT i en artikel om hans magnetiska förstärkare. magamp eller vad den nu hette.

Spännande

[IngOehman]

Mattepatte! Låt mig erbjuda några undvikande kommentarer.

1. De har en... modern design. Satt i rätt tidsperspektiv, nämligen den tid då ordet modern, var modernt.

2. Jag gillar LL-transformatorerna!

3. Det är alltid kul med annorlunda prylar, för dom som tycker det alltså. Jag är personligen mera intresserad av att lyssna på musik, och har därför svårt att intressera mig för saker som inte är till någon glädje för musiklyssnandet.

Tycker att magnetförstärkarna är ungefär lika intressanta som hornen. Skiljer mig för övrigt markant från Lars Lundahl således att jag inte har något emot stereo. Lars kommer inte äverens med stereofoni, utan förespråkar mono.

Vh, Ing. Öhman

[Janders]

mattepatte:
Den lilla studiomonitor'n du visar bild på är Red Rose "Rosebud II", och vad gäller den vågar jag rätt tvärsäkert säga att den har inte konstruerats av BB . Banddiskanten tillverkas i Kina, men är utvecklad av Alain Bernard från Raven. Detta element går att handla från en norsk firma (som jag tyvärr f.t. glömt namnet på) för ca 2300 NOK/styck.
Annars kan man handla nästan "samma" högtalare som Rosebud (definitivt samma element) från GoldenAge Music. Det har jag gjort . De heter då AurumCantus "Leisure2" och kostar endast 7000:-/paret

[Sven]

Tack för din listning I.Ö.

Isidor då ? Kom igen nu...

Sven du blir också tvungen...

Jag tycker att I.Ö. gav ett mycket bra svar och täckte upp resonemanget på ett bra sätt. Generellt sett kan man väl säga att ju mer man sätter sig in i problematiken, desto ödmjukare tenderar man att bli. För varje tes finns det en anti-tes så om jag nu uttrycker min personliga uppfattning här och nu, är det med näst intill visshet gränsande sannolikhet troligt att den inte kommer att vara statisk.

Dessutom måste jag få göra den reservationen att jag bara klarar av att säga vad jag IDAG skulle välja för lösning SAMT att den skulle bli mycket dyrbar att sätta i verket, till och med som prototyp.

Alltså: Medveten om alla dess begränsningar sätter jag nog trots allt dipolen högst på listan. Men det sker långt ifrån reservationslöst! (Du känner säkert själv till alla problem som är förknippade med den lösningen, som tex Newton och WAF!)

Men... rätt utnyttjad (vad det nu är är jag ännu inte fullt på det klara med), tror jag ändock att dipolen har teoretiska förutsättningar att slå det mesta, bara man på ett intelligent sätt kan hantera bakvågens problematik.

LÅDOR i alla dess former och skepnader har jag börjat få nog av, även om jag naturligtvis är medveten om att det finns många exempel på riktigt lyckade lösningar, (men kom ihåg att jag här talar om vad jag idag TROR är den gångbara vägen om man söker ULTIMATA (men som sagt tyvärr mycket dyrbara) lösningar.

I likhet med IÖ, (om jag tolkade honom rätt), har jag dock inte särskilt mycket till övers för "isodynamiska" lösningar av den typ som vi sett flera prov på från andra sidan Atlanten..

Sedan har vi ju det verkliga problemet: Klippfast och expansions-villig samt djup och "torr" bas... DET är inte det lättaste att åstadkomma i hemmiljö....!

Sven.

[mattepatte(removed)]

mattepatte:
Den lilla studiomonitor'n du visar bild på är Red Rose "Rosebud II", och vad gäller den vågar jag rätt tvärsäkert säga att den har inte konstruerats av BB.

Här har du lite matnyttigt.

In 1998,the founder of Mark Levinson Audio Systems broke away from his second company, now known as Cello Technologies, to form his third venture in the audio industry. Levinson was hunting for a line of electronics to combine with a new series of high-efficiency ribbon loudspeakers from Swedish designer Bo Bengtsson, now designated the Red Rose Music R1, R2, and R3[/u]. Late last spring, a friend suggested that he take a look at AudioPrism products...

Bo is currently working with Mark Levinson and Red Rose Music, bringing new ribbon speaker technology to the music world

Red Rose claims that this tweeter, designed by veteran Swedish ribbon designer Bo Bengtsson, "has overcome limitations of the past with new patent-applied-for technology that makes Red Rose ribbons completely practical [and] reliable."

Conclusion
$3500 may seem a lot for a pair of compact two-way loudspeakers, but the Red Rose R3 delivered big performance in every way. At Red Rose Music's exhibit at CES 2001, a pair of R3s sat on stands in front of the large, imposing R1s. When the demo was over, most in the crowd were sure they'd been hearing the R1s filling the big room, but they were mistaken: it was the R3s. The R3s produced a superbly focused, airy, non-etchy, 3D picture far bigger than anyone would ever have expected from such a small speaker, and did so with unusual ease and grace. They produced prodigious, remarkably deep bass that didn't color the midbass or midrange, and played remarkably loud while maintaining their dynamic abilities. If they could do that in a big CES room, what do you think happened at home? Same thing, only better.

At CES, Mark Levinson mostly played small ensembles recorded live to DSD; I tested the R3s in far more trying musical circumstances. While they couldn't deliver a full symphony orchestra whole, the way my big Sonus Faber Amati Homages can, they came closer than any speaker this small has a right to—and they weren't bad with Led Zeppelin either. More resolution of detail and more pinpoint imaging can probably be had elsewhere for $3500/pair, but not with such superb overall balance, deep bass, and ease of presentation.

The Red Rose R3 has nothing to apologize for, and that's rare in a small speaker. Check it out. I think you'll be impressed—even amazed.

I.Ö. : tack för kompletteringen till den gamla MOLT artikeln.

Sven: ok

[mattepatte(removed)]

Mera..

Ribbon speakers have been around since the 1930¹s. In general, they have suffered from performance limitations which have made them a mixed blessing. Bo Bengtsson, a veteran Swedish designer of ribbon speakers, has overcome limitations of the past with new patent-applied-for technology that makes Red Rose ribbons completely practical, reliable, and superior sonically. He has overcome these limitations to produce ribbon drivers that offer high sensitivity (up to 98dB/SPL), robust construction, high power handling, and outstandingly wide dispersion. Bo has coupled these ribbon drivers with special dynamic woofer systems which include utilization of new cabinet design technology, damping systems, voicing, and crossover systems which obtain jaw-dropping performance from seemingly compact parts. The technical aspects of Red Rose ribbons will be discussed separately in more detail in the future.

Every Red Rose speaker is hand made and checked to perfection so that your speakers are just as good as the ones we built for engineering reference.

The first three models of Red Rose Ribbon speakers are the R1, R2, and R3.

[mattepatte(removed)]

Howland Radia


Designen alltså !